Vilket fantastiskt väder vi har! Jag är så glad att vi inte bor i Stockholm just nu. 29 grader låter outhärdligt, men det verkar som att många njuter av Thailandsvärmen. Ikväll åkte vi till Bredis och tog oss ett dopp efter en intensiv bygg/rens/gräv-session. Sämre kan man ha det!
Jag gick en runda igår för att ta in allt det vackra efter de sista regndropparna. Nu ser det klent ut med regn framöver, men jag hade gärna sett att det hade regnat några dagar för att låta allt ta igen sig. För semesterfirarna förstår jag att det är annorlunda. Regnet kom inte åt inomhus såklart, men den här lilla knoppen från min brors pionbuske slog ändå ut. Det är alldeles fantastiskt och jag hade gärna sett den i vår trädgård! På annat ställe i huset står en av min andra brors pioner, vacker också den. Jag gillar trädgårdsblommor som också kan flytta in!
Himlen är aldrig vackrare än direkt efter regnet. Ljuset är förföriskt och det doftar så gott! Solvarma, regnvåta impregnerade stolpar, det är det allra bästa.
Blomsteräng till 1m² satt i välgödslad jord i en genomrostig skottkärra ser ut såhär i ett mellanläge. Det är trångt om saligheten. Jag hoppas att både bina och jag får stor glädje av blomster och att det inte bara blir en massa oätlig sallad. Jag var rädd att regnet skulle slå ner bladen, men de klarade sig bra.
Hur gör man om grannens fläder hänger ner i perfekt plockhöjd på min sida stenmuren? Är den min då? Jag får nog prata med grannen om det.
Det blev rätt många tomater till slut ändå, hehe. Längst fram står några småplantor som blev över hos en vän. Jag håller på med icke plågsamma tomatförsök för att se vilka betingelser som verkar vara bäst. Testar lite olika gödsel, murarhink, friland, olika tillgång till sol. Det blir spännande att se om de hinner ta sig och hur mycket frukt de ger.
En av tomatförsöksplantorna är den första att bjuda på frukt. Plantan är kanske inte så stor, men det är blommorna och två små tomater är redan på plats! Verkligen spännande…
Som jag berättat innan blev våra tomater svårt angripna av sorgmyggor i ”inomhusväxthuset”. Nu har jag lärt mig att man kan sterilisera jord i ugnen och nästa år kanske vi ligger ett steg före igen. Efter allt möjligt gullande med allehanda gödsel är plantorna nu kraftiga och starka och jag hittar blommor på de allra flesta. Nej, nej, jag ropar alls inte hej! Det är bara roligt att vi kommit såhär långt.
Titta noga på dahlian längst fram. Det är förstås inte mycket att titta på. Detta var min minsta planta till att börja med. Liten och nätt med ett vackert, lilagrönt bladverk. En dag såg jag lite hål i bladen. Sprayade med såpvatten utan att veta vad som var orsaken. Fler hål nästa dag och dag tre var plantan i princip uppäten. Först då slog det mig att några av plantorna på trappan blev utsatta för det här förra sommaren av TVESTJÄRTAR. Och visst dolde det sig en tvestjärtskoloni under krukan. Aaaaargh! Dahlior är tacksamma på så sätt att de fortsätter leverera sommaren lång. Nu hoppas jag att de omplacerade krukorna ska få stå ifred från marodörer. Det spelar ingen roll att det här var rea-knölar. Jag vill få många, vackra blommor i sommar!
Den övre radens pelargoner fick flytta ut lite senare och är också mycket klenare. (Där fick jag till det!) De två nedre raderna har knoppar, nyutslagna eller på gång, nästan allihop. De mår verkligen bra på sin lilla trapphylla. Så fin den ska bli när den blir grön!
Den här bilden säger väl inte mycket mer än att luktärterna är på gång. Jag ser inga blommor än, men det verkar ändå som att de trivs ganska bra i sina byttor! Min systers har blad stora som dasslock trots att de står i mindre kruka, men det här är som sagt ett riktigt blåshål. Jag tror faktiskt inte att vårt ”mikroklimat” är zon 1 just här hemma hos oss.
Med det är fotobombningen slut för den här gången. Jordgubbarna är skyddade från fåglarna med nät, men uppenbarligen gillar sniglarna dem. Jag vet uppriktigt sagt inte om jag orkar ta kampen och gå ut och klippa sniglar om kvällarna, men kanske är det värt det? Jordgubbarna är hur som helst hur goda som helst. Det är stor skillnad på smak på svenska gubbar som inte blivit övervattnade!
Det är den 22 juni och jag sitter i mitt arbetsrum med öppet fönster. För mig är det en vanlig pluggdag och jag har just ätit lunch med de andra tre familjemedlemmarna som för tillfället befinner sig här hemma. Regnet som föll under natten och i förmiddags sögs snabbt upp av törstande växtlighet. Det är fascinerande att se vilken skillnad det gör när naturen själv bjuder på bevattningen! Allt blev synbart grönare på bara några timmar.
Hobben med gul fetknopp som står vid sidan av vår uppfart, eller nedfart beroende på hur man ser det, livar verkligen upp. Den här lilla söta blomman gör sig bäst i sällskap med hela släkten! Det är svårt att låta bli att fångas av intensiteten i färgen och jag tror att också människor som vanligtvis inte är så förtjusta i gult tycker att det här är fint. Förr i tiden användes gul fetknopp mot skörbjugg och frossa och den ska även vara bra på att läka sår. När jag blir lika duktig på växter som min faster återkommer jag med mer information.
Flädern utanför mitt fönster fick de nedre blommorna skördade av yngsta dottern igår. Jag gjorde årets första, men inte sista, omgång flädersaft och jag passar på att länka till det utmärkta recept jag använde förra året. Jag använder den mindre mängden socker och häller upp saften på halvliters pet-flaskor som jag stoppar i frysen. Förra året gjorde jag både flädersaft, syrensaft och jordgubbs- och flädersaft och den sista flaskan står först nu i kylskåpet. Här hittar du Oholahs recept. Jag passar också på att skriva av det här om nu Tasteline skulle försvinna.
Oholahs bästa flädersaft
60 klasar fläderblom
3 st citroner, sköljda och skivade
2,5 l vatten
1-2 l socker
0,5 dl citronsyra
Koka upp vatten och lös upp socker och citronsyra.
Häll sockervattnet över rensade blomklasar och skivad citron.
Låt stå svalt i fem dygn.
Sila och häll på flaskor.
Maken fortsätter att leverera i trädgården. När jag kom hem igår stod denna mottagningskommitté och väntade utanför häcken. Tjocka damen till vänster, ”att leva med lipödem” i mitten och längs till höger Klas, ett av stentrollen i Frost. Jag älskar dessa konstnärliga steninstallationer!
Tjocka damen är vackrast. Först tänkte jag att hon liknade en av Lisa Larsons tjocka damer, men de har alla sluttande axlar. Detta är en mycket starkare kvinna och jag känner mig trygg med henne här. Gott så.
Igår var du på Saltö och njöt med din fina fru, idag finns du inte längre kvar på jorden. Det känns ofattbart!
Vi vet verkligen inte hur mycket tid vi har innan vi får säga gonatt till våra nära och kära och livslågan släcks. Tack för allt, J. Du har skänkt oss så mycket glädje och jag kommer verkligen att sakna din humor.
Nu vänder det! Dagarna blir kortare och nätterna längre, för idag är det sommarsolstånd. Vi brukar väl hellre fokusera på det där korset som reses varje midsommarafton, majstången (maja=smycka med löv), än på att det obarmhärtiga mörkret kommer närmare. Kyrkan lyckades få folket att ändra fokus för firandet av midvinterblot till jul och Kristi födelse och försökte göra samma sak för att till midsommar istället fira Johannes döparen. Det verkade funka liiiite bättre i Finland där midsommar benämns Juhannus. I Sverige tyckte nunnorna att folket betedde sig svinaktigt redan på 1300-talet och försökte få till egna festivaler för att kunna kontrollera supandet och de fräcka visorna. För alla som har varit med på en barnförbjuden midsommarfest är det lätt att konstatera att de misslyckades.
I år var vi färre än vanligt i Bredavik, men jag är glad att vi kunde fira alls. Fördelen med att vara färre är att man hinner prata med alla, så det är ingenting att hänga läpp över.
Till höger, gömd bakom den högra ringen, står den påbörjade pizzaugnen. Kan det bli något av den? Sommarens projekt ser faktiskt ut att kunna ge spännande matupplevelser framöver.
För ett tag sedan sa dottern att min bror ”ser ut precis som morfar”. Jag tycker att han faktiskt är mer lik min morbror. Sant är dock att han rör sig precis som far och när han låg på kudden på det här viset kunde det lika gärna ha varit far som låg och njöt efter att ha jobbat hårt för att göra det fint i trädgården innan maten.
S har i flera år haft som mål att lära sig binda sin egen krans. Det har väl gått sådär, men nu sitter det. Årets krans blev så fin!
Vi dansade corona-style och höll därmed inte varandra i hand, men sången lät ungefär som vanligt och raketen funkar ju utmärkt helt fristående. Resten av repertoaren gjorde sig bäst just då och där. Gissa sången här?
När jag ser det här fotot tänker jag att jag är väldigt nöjd över att stå här alls. Förra året mådde jag dåligt och mycket sämre skulle det bli innan sommaren var över. Juni var rätt usel, juli sämre, augusti var katastrof, september om möjligt än värre och oktober var något slags vändpunkt. Med facit i hand påminns jag ännu en gång om livets skörhet och konstaterar att livet blir så mycket bättre då jag lever i tacksamhet. Vi har idag, mer vet vi inte. Och tur är väl det. Njut nu av sommaren, hur den än ser ut för dig. Jag håller med Håkan:
Och jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Samma procedur varje år… Glömmingetårta! Jag använder aldrig flagad mandel på denna midsommartårta. Det finns alltid någon som inte gillar eller är allergisk emot det. Även om det är snyggare med spelar det ingen roll eftersom jag alltid har vispad grädde mellan de båda lagren och uppepå. Ja, och jordgubbar såklart!
MiMis ägg har gulor som ser färgade ut. Imorgon får någon äta ägguleomelett eller något annat till frukost, för jag råkade hälla mjölk i äggvitorna till andra bottnens maräng. 15 ägg totalt till en tårta. Man skulle kunna tro att det var spettekaka jag hade gjort, hehe.
Yngsta dottern och jag agerade dessutom köttbullsfabrik imorse och tillverkade två kilo köttbullar. Tur att vi har rutinerna väl inövade. Vi brukar vara många samlade i Bredavik på midsommarafton, men i år är vi lite coronaförsiktiga. Det får helt enkelt bli ett mellanår med en lite mindre skara. Det blir säkert bra. Och så hoppas jag att din midsommar blir fin den också!
Att ha barn är inte alltid en dans på rosor. Forskning hävdar att det kanske inte ens gör oss lyckligare att ha barn. Och där kommer synen på forskning in. Man ser det man vill, hittar de bevis man vill. Särskilt gäller det den pseudo-vetenskap som jag anser att psykologi är, trots, eller kanske just för, att jag är så intresserad av den. Jag menar inte att ämnet psykologi som sådant och personer som jobbar i det området är charlataner, men det går rimligtvis inte att bevisa saker och ting på ett sätt som skulle göra det till en ”vetenskap”. Jag studerar ju till samtalsterapeut och inser att det låter knasigt att göra det här påståendet, men det är just studierna som har fått mig att inse att forskning i psykologi många gånger leder till antaganden, inte bevis. Korrelation och kausalitet är inte samma sak!
Här kommer ett exempel. Föräldrar lyckligare än barnlösa i Sverige, medan föräldrar i USA är olyckligare än barnlösa. Läser du artikeln om rapporten som handlar om detta är det lätt att se att resultatet bygger på många antaganden. Nedanför står följande: ”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. ” Jag konstaterar att journalisten med all sannolikhet plockat de russin ur kakan som passar den verklighet hen vill skildra. Själva undersökningen är med all sannolikhet vinklad åt det håll som forskaren är intresserad av och vill bevisa. Och vilka har blivit intervjuade? Det går inte att bevisa att urvalet är rättvist. Ska du mäta resultat i ett kemiexperiment har du kanske tio olika scenarier som testas i exakt samma miljö gällande temperatur, tid på dagen, mängd o.s.v. Hur ska man kunna erbjuda detta i en undersökning gällande lycka? Och tycker en svensk och någon från Kuala Lumpur att lycka definieras på samma sätt?
Jag menar inte att man ska sluta forska inom psykologi. Det är spännande och utvecklande att lära känna mänskligheten och hur vi människor förändras med den nutid vi lever i. Däremot ska vi kanske akta oss för att dra för stora slutsatser, eller att göra stora sociala experiment som är omöjliga att se resultaten på förrän flera generationer har kommit och gått.
Så till anledningen till att jag över huvud taget skrev om det här. Igår fick jag ett paket på posten av vår äldsta dotter. Det var otroligt vackert inslaget och kom med ett omtänksamt och kärleksfullt meddelande. Jag grät en tår och kände mig så tacksam över att vara mamma. (Det är jag varje dag, för den delen.) Jag har sagt det många gånger förut, men säger det igen. Att vara mamma har gett mig mina största lyckor och några av mina svåraste stunder. Jag kan nu när de är vuxna och med de omständigheter vi lever i njuta av det fina och glömma det svåra. Precis som livet i allmänhet är det omöjligt att förvänta sig att allt bara ska vara halleluja hela tiden. Jag kan också tänka att om livet sett annorlunda ut hade jag kunnat vara mycket olyckligare, trots barnen. Och hur skulle ”vetenskapen” kunnat bevisa det?
Jag har sett föräldrar som har dragit från sina barn, mentalt, fysiskt eller båda. Jag har sett föräldrar som önskar att barnen aldrig hade blivit födda. Jag har mött desperation i konflikter mellan föräldrar till barn och upplevt katastroflägen för ensamma föräldrar som hade behövt en stöttande andra hälft. Jag har sett föräldrar som bara håller ihop för barnens skull. Jag har sett karriärister som borde ha valt bort barn för barnens skull. Jag har sett föräldrar som varit totalt inkompetenta. Så nej, uppenbarligen leder inte ”att ha barn” automatiskt till lycka. Jag har också sett den bottenlösa sorg som barnlöshet innebär för någon som verkligen vill få barn, även om personen i fråga har en strålande karriär. Lyckligare med eller utan? Omöjligt att svara på rent allmängiltigt. Jag tror att detta är sant oavsett om jag bor i Sverige eller USA. Och nu ska jag och yngsta dottern steka köttbullar till midsommar. Vår köttbullstradition gör mig definitivt lyckligare, men vad det beror på får väl någon smart professor försöka bevisa en annan dag.
Igår var det dags för begravning igen. Fars kusin såg dagens ljus på julafton 1931 och har levt ett långt liv kantat av både vedermödor, kärlek och dålig hälsa. Jag kände inte R särskilt väl, men mina två yngsta syskon tillbringade jättemycket tid med honom, hans sambo och hans syster.
Det är intressant, det där med begravningar. Vi människor mår bra av seder och traditioner. Vi firar start och landning, jublar vid födelse och sörjer vid död. Vi som var närvarande igår hade lite olika syn på hur begravningen var, precis som det ska vara. Vi har alla våra personliga referenser och reagerar därför olika på det som sägs och presenteras. Själv tyckte jag det var en fin begravning. Prästen hade en personlig relation till R och det är alltid en bra början. Själv var jag ovanligt oberörd. Jag fick en tår i ögat då jag såg R:s gamla vänner i raden framför mig och undrade om de satt och tänkte ”Är det jag nästa gång?”.
I sedvanlig ordning tog vi en liten runda på kyrkogården. Min faster hade gjort så fint på farmor och farfars grav. När jag ser den pampiga stenen och läser ”Thure Lambert” får jag alltid känslan av att här ligger en godsägare och hans hustru begravna. Min farfar och farmor ägde visserligen sin lilla gård, men de hade det ekonomiskt knapert och fick kämpa hårt. När jag ser på den rika skatt de lämnat efter sig tänker jag på Abraham i 1 Mosebok 22:17 och löftet ”därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand”.
Bakom farmors och farfars gravsten hittar vi också gravarna efter farfars far Sven August, hans bror Ernst, farfars bror Håkan och min farfars farfar Håkan Håkansson med hustru Kerstin ”samt deras trenne barn”. Håkan och Kersti(n) fick nio barn, varav bara sex levde till vuxen ålder. Hur klarar man ens det? Äldste sonen Gustav Adolf blev tre veckor gammal, Ingejerd dog samma dag hon föddes och Selma dog fem år gammal i scharlakansfeber. Dottern Selma d.y. dog sedan 15 år gammal i lungsot. Sonen Mattis blev förvisso vuxen och hann gifta sig, men mer blev det inte. Han dog i lunginflammation 1898. Sedan fanns det bara fyra barn kvar, varav en alltså var min farfars far Sven August.
För att sluta med lite mer ljus i sinnet vill jag dela med mig av farfars farfar Håkans friarbrev till Kersti(n). Håkan var mycket duktig på att ”skriva och uttrycka sig” och var traktens emigrantombud. På den tiden fanns ju inget internet och ville man ha kontakt fick det ske via brev. Tänk, vi som tyckte det var jobbigt att vänta på modemets uppkoppling! Hur som helst, här kommer delar av den text som Håkan skrev som nittonåring till den 21-åriga Kerstin den 28 december 1860:
”Kärleken är lifvets stora hemlighet, och grundorsak. Ungdomens mest berusande nöjen, och ålderdomens mäst samlade Glädje. Du är mig kär från ungdomens dagar, Du warit solen i mitt lif. Och hän till Dig min tanke jagar. Att finna frid från werldens kif, Du är mig kär! må mina öden, Bli ljusa eller möka här. Jag dock vill hviska in i döden. Du är mig kär! Du är mig kär. Du är mig kärast, af allt hvad lifvet egen kärt. Hwad renast gifs, vad högst, hvad skärast.
…
Älskade Kerstin! Tag i övervägande hvad Du här läser och belöna denna trofasta kärlek. Ett svar Kerstin! Jag vill icke bedja derom som om en nåd, Då Du finner av dessa rader att det är en rätt som jag fordrar. Swara mig innan detta årets slut. I annat fall tager jag det för ett afgörande nej. Förlåt mig denna otålighet Goda Kerstin, den är ju endast ett bevis av lifligheten i mina känslor. Jag har nu uttalat mina önskningar och förhoppningar, och vill till slut tillägga en bön:
Om Kerstin tycker att tiden är för kort, för att besvara mitt bref, eftersom före nämt år. Så kom Du och Dina Föräldrar Hem till wårt nästa Söndag kl: 11 fm.
Glad i sinnet, ännu gladare i hoppet slutar jag mitt brev.
Din Tillgifne Wän.”
Ps: Håkan och Kerstin gifte sig den 27 februari 1863.
Pps: Jag kunde lika gärna ha vuxit upp som en Svensson istället för en Håkansson då Sven Augusts barn ibland fick heta Svensson efter honom själv enligt gammal sed. Hur mycket av min identitet ligger inte i ”att vara en Håkansson”? Hehe.
And so it goes. Den här boken vill jag ha!
Blommor från en tacksam klient. Hen borde få blommor av mig också med tanke på hur mycket jag lärt mig på vägen! Jag ”övar” och fascineras mer och mer över hur en människa kan hitta svar om någon ställer de rätta frågorna.
Jag har pratat för mycket i hela mitt liv. När jag är tyst blir människorna nära mig oroliga. Vad är fel? Nu försöker jag bli bättre på att hitta balansen mellan när jag ska vara tyst och när jag kan ta ton. När ska jag fråga, när ska jag lyssna, när ska jag agera skav? När är det min plikt att hålla tyst? Frågorna är många, de viktiga svaren är få. Och att höra den lilla rösten är inte alltid lätt.
