17 feb

Om att behöva vara försiktig.

Häromdagen utlöste jag tydligen ett överkänslighetsanfall hos min svåger. Jag gillar dofter, men brukar ta hänsyn hemma hos honom då jag vet hur känslig han är. Den här gången hade jag dock en tröja på mig som redan hade använts hemma (med doftpåslag) och det verkar vara den som utlöste det. Plus hans egen tvål på toaletten, men den tar jag inte ansvar för. ?

Hur som helst fick det här mig att tänka till. Våra ungar fick inte ta med sig äpple till skolan då en av lärarna var allergisk. Nöt- och mandelförbud rådde också. (Pälsdjursägare var däremot välkomna som elever.) När vi var hemma hos vänner var det en av familjemedlemmarna som hälsade genom att föra ihop händerna och buga på huvudet (OCD). En bekant är överkänslig mot strålning och sitter inte i rum med tända lysrör eller nära router. Jag känner många med ångest som triggas av specifika känslor eller händelser.

Jag är inte insatt i hur jobbigt det är att vara begränsad på dessa sätt. Jag behöver inte undvika andras hem eller allmänna platser. Jag behöver inte få panik för att det kliar i halsen och jag måste ta en spruta med antihistamin.

Idag kunde jag njuta av konsten och grottdoften längst ner i tunnelbanesystemet utan att få utslag av fukten eller panikångest av att känna mig instängd. Jag är fri att röra mig, både med kroppen och sinnet. Tänk ändå hur många som är mer eller mindre begränsade i vardagen. Idag är jag extra tacksam över att inte vara en av dem.

17 feb

Sitter som en smäck.

Ännu ett par sockor färdigstickade, så nu kan maken åka till Dalarna och skida för kung och fosterland! Skönt att de hann bli färdiga innan säsongen tog slut. Någonstans på vägen kändes det inte helt självklart…

16 feb

Runda på runda.

Dagens tema: äldsta dottern i fokus tillsammans med svärsonen och hans föräldrar. Tyvärr fick jag inget foto på dem, så du får hålla tillgodo med syrrans och min suddiga bild från terapipromenaden runt halva Nynäshamn. (Kan dock tala om att äventyret bjöd på avlämning av dotterns alla grejer och inköp av nytt bilbatteri till KIAn.)

Jag saknar lite att vara samlingspunkten för alla nära och kära som besökte storstan. Numera är jag den som kommer på besök, och det alltid till Stockholms lillasyster Nynäshamn. Tänk så det kan bli!

14 feb

Hjärta, smärta och allt som tillhör.

Till varje dag som firas kan man hitta någon som absolut älskar denna dag och någon som absolut hatar den. Alla Hjärtans Dag är inget undantag. För mig betyder den inget särskilt, men jag fixade lite extra god frukost till maken som jobbade hemifrån och dottern som började sitt sportlov idag.

Egentligen ville jag bara påminna om hur mycket relationer kan förbättras om man blir medveten om den andra partens kärleksspråk. Inte bara i kärleksrelationer, man har stor nytta av att fundera runt dessa frågor för alla nära och kära. Här hittar du ett test som går fort att göra. Lycka till!

13 feb

En tanke om grupper.

Jag läser just nu om gruppdynamik och tänker på hur annorlunda det är att sitta på sin kammare, 49 år gammal, och studera jämfört med hur det var att som 18-åring komma till Växjö och studera på lärarhögskolan. Då handlade nästan allt om gruppdynamik och hur jag fick lära mig att hitta mig själv utan stöd av hela det sociala nätverk jag hade tagit för givet under livet fram tills dess. Idag handlar allt om kunskap och hur jag bäst ska tillgodogöra mig det som ska hjälpa mig att bli en bra samtalsterapeut. Jag tillhör en liten grupp som träffas ganska ofta på Skype, men vi är alla lite till åren komna och diskussionerna rör sig runt det ”professionella” istället för det sociala. I de amerikanska kurserna diskutera vi i chattforum, så där har vi också utbyte av varandra, men mest gällande ämnena vi studerar.

Tänk alla grupparbeten jag har varit del av. Moroten var alltid att vi skulle lära oss samarbeta med andra människor och att man tänker bättre om man slår sina huvuden ihop. Idag kan jag konstatera att det var rent skitsnack från lärarnas sida och att jag dessutom använde samma argument och samma tekniker då jag själv jobbade som lärare. I en klass med många oroliga själar är det dock bekvämt att låta ”duktiga flickor” sköta ”oroliga själars” jobb också. Vem kom ens på idén att ge en grupp ett betyg då vi vet hur hopplöst det är att vara den enda i gruppen med ambitioner? Och hur många finns det som alltid lutar sig tillbaka och låter andra sköta ruljangsen?

Människor blir mer ineffektiva då de arbetar i grupp. Vi tänker mindre, vi får mindre gjort. Däremot är det bra att få nya infallsvinklar och kanske en och annan idé att fortsätta tänka på själv. Tänk först själv, samlas till ett kort gruppmöte, fortsätt tänka och utveckla på egen hand. Där har du receptet på hur man mest effektivt bygger någonting stort. Hur viktigt det är att tillhöra en grupp, att känna gemenskap och att alltid ha någon som håller en om ryggen, det är något helt annat. Det får vi ta här en annan dag.

11 feb

Den som väntar…

Uppe på det här köksskåpet har det sedan december 2016 legat ett par kartonger med krönlisterna du ser på plats längst upp. Jag kan knappt fatta att kartongerna är borta och njuter verkligen av den fina avslutningen. Dessutom svävar äntligen de fantastiska minitranorna fritt… Det är roligt att få bli glatt överraskad av varje framsteg i renoveringsprocessen!

Min bror gjorde också utsidan på verandan klar, men det är för mörkt för att fota. Roligt hur som helst! Det är de små detaljerna som gör det.

11 feb

Minns med saknad.

Kära Whitney. Tack för alla timmar du tröstat och peppat mig. Du var en av mina stora tonårsidoler och fortfarande gråter jag när jag hör den här. Texten är läskigt självuppfyllande.

Whitney Houston, död 11/2 2012

10 feb

Vardagslivet.

Ingenting är som vanligt den här vintern. Hos min syrra i Skottland snöar det sällan. Just nu har dock Ciara bjudit på en massa snö, men här blåser det bara blött och i gräsmattan blommar pyttorna.

Efter alldeles för många dagar med dammråttor dansande på golvet gav jag upp. Maken var på väg hem från jobb på västkusten och dottern var på praktik, men jag körde After Work Cleaning. Det var bara lajvbandet som fattades. Som den observante lägger märke till mår våra julstjärnor jättebra och jag klarar inte av att avliva dem. Undrar bara var de ska stå. Vardagsrummet måste andas vår nu!

Det låg några bullar kvar i frysen, så jag fixade maken och dottern varsin semla. Förra året gjorde jag egen mandelmassa. Det var snabbt gjort med mandelmjöl, men jag saknade bitet som bittermandel ger. Jag tycker bäst om Garants och det var sådan som fyllde dessa gottegrottor. Det finns fusksorter med aprikoskärnmjöl och jättelite mandel, så det gäller att läsa innehållsdeklarationen.

Det blev en kvällspromenad i blåsten ikväll igen. Trots stormen märks det faktiskt att vi är på väg mot ljusare tider! Härligt, minst sagt.

09 feb

Har Nils Dacke varit i Kolshult?

Idag har jag varit på filmpremiär i Eringsboda. Hela Byahuset var fullt av folk och jag vågar säga att vi sänkte medelåldern en del, jag, min härliga kusin och några andra släktingar.

Det var spännande att se projektet som min farbror drivit för pengar som far fixade till Kolshultsgården från Allmänna Arvsfonden. Mats Harrysson heter filmaren som i ord och bild gav oss en bild av Kolshultstraktens (Klackamåla till exempel) historia och nutid. Somligt visste jag redan, men annat var helt nytt. Det finaste i filmen var snutten från Emanuelstorpet som min ena bror har köpt och min andra bror hade fixat ett fantastiskt solrosfält till i somras. Stillbilden på De Tre Vise Männen är också oförglömlig… De som har sett filmen vet vad jag menar! ?

Jag är tacksam över mina släktingar och den trygghet de ger mig. Jag vet att alla inte har det så. Vissa känner inte sin släkt, andra har självmant tagit avstånd, åter andra lider hemska trauman som nära och ”kära” orsakat. Vi har hederskulturen som drar familjegemenskapen till sin spets på ena hållet och den totala ensamheten på andra hållet.

Nu ska jag sluta vara djup och fortsätta njuta av brasan i vedspisen. Ute härjar stormen Ciara och jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att vara på! Peace.

08 feb

Nattens drottning.

Sena kvällspromenader i månljus ger mig kraft. Ikväll fick jag tyvärr inte med mig något sällskap. De andra missade detta magiska:

Jag var förbi mammas, mormors och morfars gravar och tände ett ljus på vägen. Tänkte lite på mormor, min roliga, galna och komplicerade mormor som kallade sig Nattens Drottning på Heta Linjen på 80-talet. Morfar var filosofen och hobbykonstnären som gjorde en fantastisk serie målningar föreställande jordens skapelse som jag inbillar mig visade samma måne som speglade sig i vattnet ikväll. Mamma var väldigt mörkrädd, ja, rädd för väldigt många saker, ända tills slutet av sitt liv. Då slutade hon vara rädd för precis allt. Ikväll var de alla tre nära mig en liten stund. De fick dela min kväll i det magiska månskenet och jag fick fylla på mitt tacksamhetskonto.