I slutet på ett gammalt, nära början på ett nytt
Med frågor utan svar och uppmaningar jag lytt
Om hela handen som blev given varit givande och bra
Eller om vissa kort var’t sådana jag inte ville ha
Visst sken solen extra soligt, visst var molnen extra grå
Vissa dagar sparar jag som smultron på ett strå
Jag säger tack, good bye, auf wiedersehen, ser upp och säger hej
Och hoppas att jag valt en väg som faktiskt är för mej
Den senaste månaden har jag ägnat åt att sammanfatta mitt år. Jag har landat i att NU inte blivit mitt favoritledord, men att det i högsta grad fyllt sitt syfte. Jag kände tidigt att mitt nästa ord måste vara mer kraftfullt och kunna föra mig framåt. Därför hade jag nästan bestämt mig för att använda just framåt trots att jag tyckte det kändes lite för flummigt. Idag kom så det riktiga ordet till mig. 2019 ska jag BYGGA.
Här kan du läsa om BYGGA för att se lite var jag hämtat inspirationen då jag försökt sammanfatta det här året för mig själv samtidigt som jag planerat för 2019.
Synonymer till BYGGA:
Jag planerar inte att bli kompanjon till min husbyggande brorsa. Bara så du vet. Jag tänker inte heller bygga någon båt, men eftersom jag inte hittat något bra ledmotiv får du njuta av Björn Skifs gamla goding som jag tror vi sjöng med Gunilla Ekholm på varenda musiklektion i sexan…
https://www.youtube.com/watch?v=VgYd2SpqVMQ
2009 ordning
2010 kärlek
2011 skapa
2012 lyfta
2013 förändring
2014 reach
2015 fearless
2016 fortsätt
2017 vårda
2018 nu
2019 bygga
Ikväll hade jag den stora glädjen att få känna ren och innerlig tacksamhet, rysningar ut i fingerspetsarna och irritation över att två timmar kändes som en halv. Biljetterna till Stilla Nätters Kapell gick i vanlig ordning åt som smör i solsken, så jag är glad att vi fick möjligheten att gå i år.
Stilla Nätters Kapell började som en kul grej för några år sedan. Ett gäng duktiga musiker med rötterna i Karlskrona samlades i mellandagarna och jammade inför publik. Traditionen har fortsatt. Gänget har haft lite olika konstellationer och har spelat i olika lokaler, men kärntruppen verkar vara densamma.
Årets spelningar har varit lite större och hela fyra till antalet. Emellanåt så kändes det som att vi satt på en riktig rockkonsert och både den visuella showen, ljudet och musikernas prestationer var ruskigt bra. De hade gjort Nättraby Bruk till ett mer än dugligt konserthus!
Covers i all ära, bra musik är bra musik, men ibland klår kopian originalet. Till och med jag som älskar Dolly Parton tycker att Whitney Houstons I Will Always Love You var bättre… Ikväll kändes Lady Gagas och Bradley Coopers Shallow blek i jämförelse med versionen vi fick ta del av… Royal Republics Adam Grahn, Lovisa Birgersson och bandet skapade magi. Tack! Det här bär jag med mig.
God fortsättning! På något mirakulöst sätt hamnade vi här på en av årets sista dagar utan att jag riktigt hann med. Det känns lite ironiskt med tanke på att jag valde att ta med mig NU som kamrat under 2018, haha. Jag har ändå känt att NU verkligen var mitt ord. Om inte annat så visade det sig att jag tvingades till att vila i nuet under hela sommaren då jag försökte tillfriskna från utmattning. För ett par veckor sedan tog jag uppföljningsproverna som får sätta punkt för dessa hälsoproblem. Jag fick njuta av NU i Thailand, jag har stoppat mig själv från att gräva i det förflutna och från att oroa mig för framtiden med NU framför ögonen. Sedan vi kom hem från Tyskland i slutet av augusti har jag inte bara jobbat med det andliga och mentala NU:et, utan också med det fysiska. Jag är i mycket bättre skick än jag har varit på ett bra tag och det är mycket tack vare den uppmaningen i mitt eget ”NU-manifest”:
Nu
Inte igår
Inte imorgon
Inte det som varit och inte det som blir
Bara här, själva livet
Nu
Att inte skjuta upp det som blir lika väl utfört nu som någon annan gång
Att slippa stress inför deadlines
Att kunna följa den röda tråden också när jag snubblar på något oplanerat
Nu
Det är nu det händer
Det är nu det ska bli av
Det är nu jag börjar, inte på måndag och inte nästa vecka
Nu
Nu kör vi!
Jag skulle peppa min syssling/vän som efter flera års funderande har bestämt sig för att välja ett ord för 2019. Under telefonsamtalet som handlade om detta fick jag mig en och annan tankeställare. Jag är glad över att detta koncept passar mig så väl och det känns fortfarande som att det tillför mitt liv något positivt.
Vissa ord har kommit till mig som gåvor, andra har jag nästan tvingat på mig själv medan åter andra har kommit flaxande lite försynt och försvunnit lika märklöst. Jag ska inte sticka under stol med att det är orden i den första kategorin som både har varit lättast att jobba med och som har tillfört mitt liv mest. Det är min fasta övertygelse att ordet kommer om du ger dig tid att vänta in det. Hellre några dagar på det nya året utan ord än ett helt år med ett ord som blir som vilket meningslöst nyårslöfte som helst.
Jag upptäckte Ali Edwards One Little Word 2008 vilket innebär att Ett Litet Ord har funnits med mig i tio år! Wow. Trots min erfarenhet och mina varma känslor för detta projekt har det inte varit lätt att hitta rätt för 2019. Jag har uttryckt en önskan om att jobba med ett ord som för mig framåt och just FRAMÅT borde kanske därför vara det naturliga valet. Jag har fått flera bra förslag och alla mina tankar perkolerar långsamt genom hjärnan för att förhoppningsvis landa i något fantastiskt. Ja, eller bara i ett ord som faktiskt är rätt för mig. Så här har det sett ut genom åren:
2009 ordning
2010 kärlek
2011 skapa
2012 lyfta
2013 förändring
2014 reach
2015 fearless
2016 fortsätt
2017 vårda
2018 nu
Må du hitta just ditt ord och må jag hitta mitt. Lycka till!
Jag vill önska dig god fortsättning med några nedslag från de senaste dagarnas lugna firande. Förra året var vi i Bredavik och fick en jättefin julafton tillsammans med mina syskon och deras familjer. Den 22 december hade vi begravning för mamma och julen 2017 satte på något vis punkt för det galna år som började med Fars snabbt försämrade hälsa och hans bortgång.
I år var det dags för våra respektive att få möjlighet att fira jul med sina familjer i lugn och ro, så efter julgrötsfrukost och promenad åkte vi hem till min svägerska och hennes familj. De hade förberett allt så fint! Jag är glad för styrkan som ligger i gemensamma krafter. ”Knytis”-upplägget är inte dumt alls. Vi fick tillsammans med svärmor och svärfar till ett dignande julbord. Det följde inte direkt några klimatsmarta krav, men skinkan kom från Bräkne-Hoby, den rökta lammfiolen kom från en gård i Jämjö och korven kom från min väninnas föräldrahem Bottnansmåla gård som hennes syster tagit över. De flesta åt nog alldeles för mycket och vi har rester som räcker i flera dagar till, men jag har njutit för fulla muggar och känner mig tacksam över mitt priviligierade liv.
Jag hoppas att du, oavsett hur dina känslor för den här högtiden ser ut, får en fin julhelg. Vi har haft en mysig dag hemma hos svägerskan och hennes familj. Den avslutades med en stillsam promenad till kyrkogården. Tänk så märkligt det är med tid! Det känns som att förra julen ligger en evighet bort samtidigt som den nyss var här. Så fortsätter livet, en dag i taget.
Lights in windows, fear in hearts
Overflowing shopping carts
Lost souls searching, never finding
Narrow pathways, ever winding
Reaching out for those who suffer
Always stronger, bolder, tougher
Less to carry, more to share
Life is good to those who dare
Letting go of heavy loads
Sand and salt on icy roads
Falling once and then again
Tears are falling down as rain
Still waiting for peace
Fyra år gammal text, men idag känns den mer aktuell än någonsin. Jag saknar att skriva, att låta mig ge uttryck för mina känslor.
Att få hämta ut ett paket på posten som är planerat och packat med stor kärlek är något väldigt speciellt. Det var så fint att packa upp detta guldinnehåll! Tack fina J. Du är verkligen expert på att hitta rätt och att ge från hjärtat.
Ps: Jag är 48 år, men känner mig som ett litet barn då jag leker med lilla Lucia i tändsticksasken. Vilken rolig idé!
Förra året åkte mammas julgran in tidigt, tidigt. Vår kom också upp till slut, något som nästan kändes som något slags terapi. I år har det bara inte blivit av, men när nu äldsta dottern kommit hem för sista rycket i skolan innan sin examen på onsdag var det dags. Det är alltid pappa och döttrarna som fixar granen, så också i år. Fin, va?
Bokeh blir aldrig gammalt! Jag älskar de suddiga ljuscirklarna som uppstår då man jobbar med skärpedjup i fotografering.
Sonen brukar stå till tjänst som expert på julgransljusplaceringen. Jag älskar ”fairy lights”, men tycker så mycket om den här gammeldags versionen också.
Uppladdningsfasen är viktig den också… Här ser du alla dekorationer. Vi får aldrig plats med alla, så granen ser olika ut varje år.
Tänk vad roligt det är att gå igenom den där lådan med alla dekorationer, var och en med ett eget minne knutet till sig. Barnen har i amerikansk tradition fått (minst) en ny julgransdekoration varje år sedan de var små. Förutom dem har vi ett gäng klassiska kulor, smällkarameller och lite annat smått och gott.
I sann patriarkalisk anda är det maken som får stjärnan på plats. Han har tekniken på plats efter över 20 års erfarenhet.
Julgranspatrullen.
Vi har kommit förbi stadiet där det där med att klä granen ofta slutar i gråt och tandagnisslan, sönderslagna glaskulor och ungar som helst vill göra något annat. Små barn, små problem, stora barn, stora problem är förvisso sant på många sätt, men att klä gran med den större versionen är sannerligen smidigare än med den mindre, hehe. Det känns tryggt att veta att vi har stor julgranskompetens i hushållet. Vi har flera som skulle kunna axla julgransrollen utan att göra någon besviken. Se bara här:
I helgen har vi haft glädjen att fira två födelsedagar. 18-åringen fyllde motvilligt år, men jag ser varje tillfälle till att fira livet som något stort och förunderligt! Jag är tacksam för alla som fick dottern att känna sig älskad genom att visa sin uppskattning för henne.
