09 Maj

Var börjar man…

… när ens nystan är ett enda kråkbo? Det är ju så lätt egentligen, bara man får tag i rätt ände. Idag har jag inte tid att leta efter några förlorade ändar, för min att göra-lista är fullbokad från nu till klockan 21:30 ikväll. Jag började iallafall dagen med att fortsätta läsa om Tomas Sjödins ”Detta händer när du vilar”, en riktig pärla med många fina insikter och påminnelser. (Tack Annukka!) Då kändes det helt plötsligt inte jobbigt att tvätta om en tvätt för att någon hade glömt att ta ut en pappersnäsduk ur fickan.

Mitt ledord för 2018 är NU. Hur långt har jag kommit? Ärligt talat är det en dans med två steg fram, ett tillbaka och ett steg fram, två tillbaka. Det känns mest som att jag dansar runt med mig själv utan att direkt komma någonstans, men kanske är det verkligen det jag behöver just nu? Jag njuter av växtkraft och kan lägga mycket av ”så länge” åt sidan utan att det stör lika mycket som det har gjort förut. Och är inte ”så länge” också en viktig del av NU? Peace.

06 Maj

Idag så gick jag med kalvarna i hagen…

… och det var något av det bästa jag gjort på länge. Vilken underbar eftermiddag vi fick i Stegeryd bland kalvar, kossor, komockor och vitsippor! Lägg till en och annan släkting och några vänner så har du en fin söndagskompott. Sabbatsro, det måste vara det att stå och klia en kalv i pannan och beundra avundsvärda ögonfransar samtidigt som vårsolen lyser från en klarblå himmel!

Vi kom hem senare än planerat och jag hann bara en av tre saker som jag absolut skulle göra ikväll. Varför blir det alltid så? Nu måste jag hoppa in i duschen och lämna ladugårdsdoften bakom mig. Eller borta i ladan. Några av minnena från dagen har jag dock lagt in här så du kan få dela dem med mig.

Jag kan aldrig träffa en ko utan att tänka på min svärmormor eller min svägerska. Det är nog deras rötter i den uppländska myllan som gjort dem svaga för de här godbitarna med svepande ögonfransar. Eller vad säger du, K?

05 Maj

Det bubblar under ytan.

Nu känns det som att våren äntligen är här, senare än vanligt helt klart. Två morgnar i rad har jag kunnat sitta i verandan med mitt morgonte. Det har varit en lång och kall väntan!

Igår tog jag nästan knäcken på min kropp då jag förberedde trädgårdslandet för potatissättning och tänkte att jag är en riktig vekling och att mina 68% svenska bondegener gömmer sig väl i min medelåldriga kropp. Nu ligger dock utsädet från en påse Magda, en påse Rocket och en påse mandelpotatis i det här landet med tung lerjord och mängder av maskar. Några av potatisarna visade tecken på mögel, men jag satte dem ändå. Jag utmanar mig själv då det gäller ”hur man ska göra” då det gäller odlandet. Det ska vara si och så många centimeter mellan plantorna, de ska planteras si och så djupt och de ska gödslas si och så. Jag är så bokstavstroende att jag insett att det förstör lite av odlarlusten. Far experimenterade hela tiden. Förvisso ganska ofta med sämre resultat än om han hade följt instruktionerna, men å andra sidan fick han ibland till det riktigt bra. Som du ser har vi mängder med rötter och skräp i landet fortfarande trots förarbetet. Jag skulle behöva göra så mycket annat, men i år testar vi såhär så får vi se hur det blir.

Vi satte en hösthallonbuske och en buske med tayberries förra året. De har nu flyttats och fått sällskap på linjen av några hallonskott som min syster kom med. Jordmånen skulle ha fixats innan (vi behöver lite sand och lite av det välbrunna hästgödslet som ligger vid ladan), men nu står de åtminstone på rätt ställe och har också ett riktigt bra stöd. Lite i taget, inte allt på en gång…

I år fick alla fars tulpaner växa upp bland en massa gräs. Han satte ju lökarna i en väldigt välgödslad jord som flyttats från ladan till ett av hans lite ”märkliga” platsval för en sådan här rabatt. Det innebar att efter första blomningen fick lökarna sällskap av gräs och ogräs av alla de slag och här finns stor växtkraft som synes. I år ska jag försöka plocka upp dem efter blomning så att de inte förstörs då trädgården grävs upp senare i år.

Det känns bra att hur det än går med odlandet finns alltid alternativet krukodling. Det brukar funka i alla lägen! I år kommer vi till exempel att sätta våra tomater i hinkar och hoppas på dignande plantor.

Funkar inte odlingen kan vi alltid falla tillbaka på choklad. Igår hämtade jag nämligen min första vinst på länge. Jag kastade i en tävlingskupong i en butikstävling hos ICA Maxi och tydligen gillade de min motivering. Nu har vi tjugo (19,5) kakor med Marabou mörk choklad här hemma. Jag är alltid den första att rekommendera en ruta mörk choklad om dagen för att hålla hjärnan i toppskick. Tydligen ska man inte äta något socker för att det ska vara riktigt bra för en, men hur långt skulle du vara villig att gå för att må bra? Min gräns dras tydligen efter mörk choklad, för detta är något jag gärna förgyller mina dagar med.

01 Maj

Hej från hänggungan.

Yngsta dotterns rum blir mer och mer en liten oas. Hur löser man problemet med söderläge och stort fönster utan att behöva sätta en markis på huset? Jag röstar på mörkläggningsgardin och öppna fönster och hoppas att det funkar när väl sommaren kommer. Verandan fortsätter vara lite väl kylig för att kunna fungera som extrarum, men det verkar som att tomater, pelargoner, chili och physalis fortsätter växa trots att de inte får uppleva någon riktig växthuseffekt.

Idag lekte maken vidare med sin röjsåg och fixade till runt grönsakslandet. Innan jag åker imorgon förmiddag ska jag hinna finrensa i stenmuren och slänga diverse taggiga grenar som jag rensat bort i häcken på eldningshögen. Vi fortsätter fundera lite över hur trädgårdsrenoveringen ska gå till rent praktiskt, men nu har vi åtminstone en plan att utgå ifrån. Ett liv utan riktning rinner snabbt iväg, det vet jag av erfarenhet. Hur lever du ditt liv? Inrutat och med utvärderingssamtal med dig själv, med ambitiösa mål och planer utan praktiskt struktur eller låter du kanske livet ta dig dit vinden blåser? Själv är mitt liv lite för mycket ”så länge” för att jag ska vara helt nöjd, men jag är samtidigt otroligt tacksam. Mina demenssymtom har i det närmaste försvunnit och DET är något att fira. Peace!