24 Maj

Om att göra ingenting.

Förr i tiden var jag mycket dålig på att göra ingenting. Jag blev rastlös, fick dåligt samvete, kände meningslösheten hovra över mig som en helikopter… Med tid och visdom har jag blivit mycket bättre på det. Det har handlat om utveckling, precis som för vilken människa som helst. Till viss del får vi anpassa oss till verkligheten, till viss del handlar det om vilka vi har runt omkring oss och till viss del handlar det om mentala processer som inte alltid är så lätta att följa om vi inte tar oss tid att analysera dem. Hur som helst kan jag numera vila lite här och där om jag känner behovet pocka på, men att vila på kommando är väldigt jobbigt kan jag tala om!

Förra året blev ännu ett svårt i raden av många. När så mamma gick bort i december blev jag alldeles tom och det kändes som att min själ hade flyttat till Långtbortistan utan att jag fick följa med. Efter några månaders aktivt arbete med att försöka må bättre och också ta hand om min kropp lite mer började jag känna mig riktigt ”på gång”. Just när allt började kännas rätt fint svarade min kropp med Den Stora Tröttheten nummer två. Förra veckan tog jag mig till vårdcentralen och nu vet jag att det finns en orsak till att jag är såhär trött. Jag vet inte exakt vilken orsak det är. Proverna visar att det är vajsing någonstans, så nu går vi vidare med fler prover och en lite mer specialiserad läkare. Det ska nog bli bra. Och tänk vilken tur att jag inte har börjat jobba heltid än, för tänk vad synd det hade varit för min arbetsgivare då! Istället försöker jag leka planttant och njuter av det vackra väder som vi välsignats med. Och det, det är faktiskt inte jobbigt alls. NU på kommando. Tänk vad konstigt det där med Ett Litet Ord ändå så ofta blir… Peace!

21 Maj

Svåra ord.

Endokrinolog är ett sådant ord som jag önskar att jag inte behövde kunna. Nu gör jag det och egentligen är det ju bra. Fast mest önskar jag att det skulle växa mer i landet av sådant som vi vill ha där och mindre av det som inte är fullt lika önskat. Har du någon önskan just nu?

19 Maj

Bröllopsyra.

Det måste vara något fel på mig. Resten av storfamiljen befann sig till stor del i syskonens skog och planterade granar medan jag låg i sängen och grät i en hel timme medan jag tittade på prins Harrys och Meghan Markles bröllop. Jag grät inte över att jag missade granplanteringen. Jag får inse mina begränsningar och när jag inte ens orkar gå uppför min egen trappa är inte granplantering att tänka på. Jag gissar att jag grät för att det var något med bröllopet som fick mina hjärtesträngar att darra lite extra. Hela bröllopet var så oväntat speciellt, som en blandning av Prinsessan Dianas begravning och en härlig söndagspredikan i den amerikanska södern.


Foto: Okänd

Favorit från vigseln? Den unge cellisten Sheku Kanneh-Masons solostycken. Underbart spelat! Nitton år gammal?! Världen ligger framför dina fötter, unge man.

Det pratas så om att det är så fantastiskt att Harry gifte sig med en frånskild skådespelerska med svart mamma och vit pappa. (Hela vigseln tänkte jag på att hon ser ut som en yngre och klassiskt snyggare version av Julia Roberts…) Den enda från hennes familj som fick komma på vigseln var hennes mamma. Alla andra har gjort bort sig på ett eller annat sätt, så jag gissar att prinsparet helst kommer att hänga med Hollywoodeliten och kungligheterna i Storbritannien framöver.

Meghan är supersnygg, superkändis, supervolontär, superkompis med sin mamma och säkert supertrevlig. Harry är inte snygg, men väldigt festlig och ännu mer superkändis. Det kan inte vara lätt att tillhöra eliten i det översta toppskiktet. Jag tror att det är skönt att hitta en partner som har full förståelse för hur viktigt det är att kunna balansera ens publika jag med det privata. Därför tror jag att parets framtidschanser ser rätt ljusa ut. Vad tror du?

Lycka till Harry och Meghan och må ni bli riktigt, riktigt lyckliga! Och tack för underhållningen. God valuta för pengarna. Dessutom var bruden snyggast av alla, men bara med en hårsmån. Hack-i-häl kom nämligen George Clooneys fru Amal. George själv såg emellanåt ut att ha drabbats av gulsot. Du får gissa vad som föranledde detta.


Photo by Ian West – WPA Pool/Getty Images

16 Maj

Hej från min solstol.

Voltaire lär ha sagt ”Man bör odla sin trädgård”. Hela mitt innersta känner detta, vet att det är något jag behöver, vet att det är något som får mig att må bra. Här hemma ser det varken ut som i Skillnadens Trädgård eller som hos Farbror Grön, men det är okej. Hitintills har vi fått följande i jorden:

tre sorters potatis (Rocket, Magda, mandelpotatis)
två rader jordgubbar och smultron (jag ser inte skillnad på dem förrän det är ”för sent”)
bondbönor
tre sorters morötter
koriander
huvudsallat
plocksallat
spenat
gladiolus
dahlia
rova
lite ditten
lite datten

Jag har förodlat tomater och purjolök och ska få ut dessa så småningom och rödbetor, persiljerot och vad-det-nu-var väntar fortfarande på att få sin plätt färdiggrävd. Inne står också en planta kapkrusbär och en snacksgurka som jag fått av fina vänner, så det blir kanske mycket gott att äta här framöver om vi är ihärdiga nog och lyckas hålla oss undan otäcka skadedjur, torka och andra naturkatastrofer.

Jag har varit så seg de senaste månaderna, men ändå knegat på så gott jag kunnat. Sorgen är över, det är jag helt överens med mig själv om. Det här är något annat, något mer subtilt, men mycket irriterande. Jag vet att jag har begränsningar, men de går långt utanför vad jag har orkat med i vårbruket. Idag tog jag mig därför till en läkare på vårdcentralen i närheten. Jag var säker på att läkaren skulle säga att mitt Hb hade åkt ner under 90 igen, men tji fick jag. Snabbtestet på sticket i fingret sa 122, så när jag kom in till läkaren kände jag mig nästan generad. Hur som helst berättade jag precis hur jag känner mig och allt runtomkring. Hon gjorde sin (mycket noggranna) undersökning och till slut skulle hon kolla blodtrycket. Efter flera ”misslyckade” omgångar var det hon som var generad och hon bad att få gå och hämta en automatisk tryckmanschett. 89/51 visade den, ungefär som det läkaren hade fått med den traditionella mätutrustningen utan att kunna tro att den visade rätt. ”Haha, men jag lever väl?”, frågade jag lite hurtfriskt. Hennes svar? ”Ja, men knappt.” Jodå, så ungefär där tyckte jag väl att det började kännas lite obehagligt. Dr N sa att jag inte alls behövde undra varför jag känner mig så orkeslös, beställde ett helt batteri blodprover och ett EKG och så får vi väl ta det därifrån.

Jag gick hem och sov middag och tyckte lite synd om mig själv, men nu har det gått över. Dags att laga mat och gå ut och så alla fina blomfröer som ska blomma upp och glädja mig och många andra senare i sommar! Zinnia, rosenskära och en del annat som gör mig lycklig. Vad hade du satt i din trädgård?

Ps: Brorsan har målat på som bara den den senaste tiden, så nästa vecka blir det nog tapetserat i dotterns sovrum. Först ska 3500 granplantor ner i jorden, så vi får se vad han orkar efter det, den gode lillebrodern.

12 Maj

Samma, men något helt annat.

Här står Anton Svensson framför sitt fina hus och sin välskötta häck en dag för många år sedan. Med hjälp av min syster hittade jag dessa fotografier idag. Tänk vad fint det känns att vi får vara med att göra detta hus till ett älskat hem igen! Trots den tragiska historien som också finns känner jag så mycket kärlek och frid här.

Jag undrar hur det kommer sig att de hade så fin gräsmatta överallt där vi nu mest har uppkörd lervälling. I och för sig har vintern varit blötare än på länge, men ändå… Synd att vi inte får se om huset bakom den högra häcken stod kvar vid det här tillfället!

När jag ser hur liten vår gigantiska gran på gårdsplanen har varit inser jag att tiden har gått sedan dessa ögonblick fångades. Det fanns väl inga åkgräsklippare vid den här tiden? Klipptes gräset i timtal med handdragare eller fanns det något traktorhjälpmedel?

Här inne händer det både det ena och det andra. Varje litet framsteg känns som en stor vinst! Brorsan har målat dörrfoder, trappräcke och fönstersmygar och helt plötsligt fick flera rum en helt annan karaktär! Arbetsrummet är färdigt sedan länge, men det får ständigt nya ”så länge”-uppgifter. Nu är det nära! Ordning och reda gör mig glad.

Apropå ordning och reda har vi fått ner lite mer i trädgårdslandet. Min syster var här och hjälpte till att rensa ogräs och ta upp lökar som ska få nya platser efter den stora planerade trädgårdsrenoveringen i höst. Maken har grävt flera nya planteringsytor och har vi nu tur och skicklighet kan vi skörda hallon, jordgubbar, potatis, sallat, sockerärter, spritärter, spenat och morötter i sommar. Det finns ett gäng andra fröer som fortfarande får vänta lite och kronärtskockorna ska ut från krukorna till landet. Tomatplantorna har vi planerat att sätta i stora hinkar vid ladan så de inte står för nära potatisen. Det hjälpte förvisso inte förra året, men skam den som ger sig!

Kirskålshavet och allt som böljar till vänster i bild ska klippas ner då tulpanerna har blommat klart så jag kan plocka upp dem. Det blir ett präktigt dagsverke! 😀 Den dagen, den sorgen. Ja, eller snarare glädjen.

09 Maj

Var börjar man…

… när ens nystan är ett enda kråkbo? Det är ju så lätt egentligen, bara man får tag i rätt ände. Idag har jag inte tid att leta efter några förlorade ändar, för min att göra-lista är fullbokad från nu till klockan 21:30 ikväll. Jag började iallafall dagen med att fortsätta läsa om Tomas Sjödins ”Detta händer när du vilar”, en riktig pärla med många fina insikter och påminnelser. (Tack Annukka!) Då kändes det helt plötsligt inte jobbigt att tvätta om en tvätt för att någon hade glömt att ta ut en pappersnäsduk ur fickan.

Mitt ledord för 2018 är NU. Hur långt har jag kommit? Ärligt talat är det en dans med två steg fram, ett tillbaka och ett steg fram, två tillbaka. Det känns mest som att jag dansar runt med mig själv utan att direkt komma någonstans, men kanske är det verkligen det jag behöver just nu? Jag njuter av växtkraft och kan lägga mycket av ”så länge” åt sidan utan att det stör lika mycket som det har gjort förut. Och är inte ”så länge” också en viktig del av NU? Peace.

06 Maj

Idag så gick jag med kalvarna i hagen…

… och det var något av det bästa jag gjort på länge. Vilken underbar eftermiddag vi fick i Stegeryd bland kalvar, kossor, komockor och vitsippor! Lägg till en och annan släkting och några vänner så har du en fin söndagskompott. Sabbatsro, det måste vara det att stå och klia en kalv i pannan och beundra avundsvärda ögonfransar samtidigt som vårsolen lyser från en klarblå himmel!

Vi kom hem senare än planerat och jag hann bara en av tre saker som jag absolut skulle göra ikväll. Varför blir det alltid så? Nu måste jag hoppa in i duschen och lämna ladugårdsdoften bakom mig. Eller borta i ladan. Några av minnena från dagen har jag dock lagt in här så du kan få dela dem med mig.

Jag kan aldrig träffa en ko utan att tänka på min svärmormor eller min svägerska. Det är nog deras rötter i den uppländska myllan som gjort dem svaga för de här godbitarna med svepande ögonfransar. Eller vad säger du, K?

05 Maj

Det bubblar under ytan.

Nu känns det som att våren äntligen är här, senare än vanligt helt klart. Två morgnar i rad har jag kunnat sitta i verandan med mitt morgonte. Det har varit en lång och kall väntan!

Igår tog jag nästan knäcken på min kropp då jag förberedde trädgårdslandet för potatissättning och tänkte att jag är en riktig vekling och att mina 68% svenska bondegener gömmer sig väl i min medelåldriga kropp. Nu ligger dock utsädet från en påse Magda, en påse Rocket och en påse mandelpotatis i det här landet med tung lerjord och mängder av maskar. Några av potatisarna visade tecken på mögel, men jag satte dem ändå. Jag utmanar mig själv då det gäller ”hur man ska göra” då det gäller odlandet. Det ska vara si och så många centimeter mellan plantorna, de ska planteras si och så djupt och de ska gödslas si och så. Jag är så bokstavstroende att jag insett att det förstör lite av odlarlusten. Far experimenterade hela tiden. Förvisso ganska ofta med sämre resultat än om han hade följt instruktionerna, men å andra sidan fick han ibland till det riktigt bra. Som du ser har vi mängder med rötter och skräp i landet fortfarande trots förarbetet. Jag skulle behöva göra så mycket annat, men i år testar vi såhär så får vi se hur det blir.

Vi satte en hösthallonbuske och en buske med tayberries förra året. De har nu flyttats och fått sällskap på linjen av några hallonskott som min syster kom med. Jordmånen skulle ha fixats innan (vi behöver lite sand och lite av det välbrunna hästgödslet som ligger vid ladan), men nu står de åtminstone på rätt ställe och har också ett riktigt bra stöd. Lite i taget, inte allt på en gång…

I år fick alla fars tulpaner växa upp bland en massa gräs. Han satte ju lökarna i en väldigt välgödslad jord som flyttats från ladan till ett av hans lite ”märkliga” platsval för en sådan här rabatt. Det innebar att efter första blomningen fick lökarna sällskap av gräs och ogräs av alla de slag och här finns stor växtkraft som synes. I år ska jag försöka plocka upp dem efter blomning så att de inte förstörs då trädgården grävs upp senare i år.

Det känns bra att hur det än går med odlandet finns alltid alternativet krukodling. Det brukar funka i alla lägen! I år kommer vi till exempel att sätta våra tomater i hinkar och hoppas på dignande plantor.

Funkar inte odlingen kan vi alltid falla tillbaka på choklad. Igår hämtade jag nämligen min första vinst på länge. Jag kastade i en tävlingskupong i en butikstävling hos ICA Maxi och tydligen gillade de min motivering. Nu har vi tjugo (19,5) kakor med Marabou mörk choklad här hemma. Jag är alltid den första att rekommendera en ruta mörk choklad om dagen för att hålla hjärnan i toppskick. Tydligen ska man inte äta något socker för att det ska vara riktigt bra för en, men hur långt skulle du vara villig att gå för att må bra? Min gräns dras tydligen efter mörk choklad, för detta är något jag gärna förgyller mina dagar med.

01 Maj

Hej från hänggungan.

Yngsta dotterns rum blir mer och mer en liten oas. Hur löser man problemet med söderläge och stort fönster utan att behöva sätta en markis på huset? Jag röstar på mörkläggningsgardin och öppna fönster och hoppas att det funkar när väl sommaren kommer. Verandan fortsätter vara lite väl kylig för att kunna fungera som extrarum, men det verkar som att tomater, pelargoner, chili och physalis fortsätter växa trots att de inte får uppleva någon riktig växthuseffekt.

Idag lekte maken vidare med sin röjsåg och fixade till runt grönsakslandet. Innan jag åker imorgon förmiddag ska jag hinna finrensa i stenmuren och slänga diverse taggiga grenar som jag rensat bort i häcken på eldningshögen. Vi fortsätter fundera lite över hur trädgårdsrenoveringen ska gå till rent praktiskt, men nu har vi åtminstone en plan att utgå ifrån. Ett liv utan riktning rinner snabbt iväg, det vet jag av erfarenhet. Hur lever du ditt liv? Inrutat och med utvärderingssamtal med dig själv, med ambitiösa mål och planer utan praktiskt struktur eller låter du kanske livet ta dig dit vinden blåser? Själv är mitt liv lite för mycket ”så länge” för att jag ska vara helt nöjd, men jag är samtidigt otroligt tacksam. Mina demenssymtom har i det närmaste försvunnit och DET är något att fira. Peace!