29 Maj

Saker som är svårare än de skulle behöva vara.

Importera småsaker från utlandet privat. Idag fick jag betala 94 kr i moms till staten för att jag skulle få min Chatbook (små behändiga fotoalbum) som kostar ungefär lika mycket att tillverka och skicka hit. Jag tycker de är värda en hundralapp, men inte två. ”PostNord har fått uppdraget att se till att moms på försändelser (från länder utanför EU) betalas in till staten innan leverans kan ske. Förutom momsen tillkommer en hanteringsavgift för detta arbete. Avgiften ska täcka kostnader för upprättande av momsdeklarationer, exempelvis löner, teknisk utrustning och lokalhyra. Är försändelsens värde mindre än 1 500 kronor blir avgiften i normalfallet 75 kronor.” Momsen är för övrigt vanligtvis 25%, så därav den stora kostnaden för mig som privatimportör. Staten, staten. Hellre stöttar jag då ett svenskt företag, så det är väl bara att leta upp ett som erbjuder denna tjänst.

Komma igång med att beta av att göra-listor. Jag ägnar alldeles för mycket tid åt att skjuta upp saker som behöver göras. Att det ska vara så svårt! Alltså, jag låter huvudet tas över av tankar på hur jobbigt något ska bli, men när jag sedan gör det går det vanligtvis mycket fortare och lättare än jag hade tänkt mig.

Säga upp prenumerationer och medlemskap. När det gäller detta är det inte mig det hänger på. Företag gör det så svårt de bara kan att hitta information om hur man ska slippa fortsätta betala för deras tjänster. Det är viktigt att då och då gå igenom sina autogiron samt års- och månadsavgifter för att se att man inte har gått på något ”gratis första månaden” (som varje företag med vinstönskan vet ger en massa nya kunder som glömmer bort att de gett ut sina bankkortsuppgifter för det där som är gratis). Tider förändras också och kanske fortsätter man betala för något som man haft stor nytta av då barnen var små, men som inte längre utnyttjas då det inte längre finns några intressenter kvar hemma.

Göra upp med sitt förflutna. Just idag tänker jag mest på flyttkartonger i mängder som innehåller saker som ingen saknar och ingen behöver, men som likafullt står ute i ladan och pockar på uppmärksamhet. Vi verkar inte vara de enda som har alldeles för mycket prylar. Inte så mycket för att vi är hoarders eller har ovanligt svårt att göra oss av med saker av nostalgiska skäl och inte heller för att vi har för mycket pengar som vi försöker omsätta i något slags ”den som har flest prylar då den dör vinner”-tävling. Inte alls. Det har bara blivit såhär eftersom vi flyttat fram och tillbaka över Atlanten tre gånger och fått med oss mer än vad vi hade från början varje gång. Sista gången till USA var det ”så illa” att vi lämnade allt kvar i Sverige utom 27 flyttkartonger. När vi kom tillbaka till Sverige hade de 27 kartongerna blivit en hel container full (i och för sig med en bil också), alltså ett helt bohag. Nästan ett helt bohag fanns redan i Rödeby och väntade på oss. Nu är det två år sedan vi kom tillbaka och vi har knappt koll på innehållet i lådorna som packades 2012 och som inte har sett dagens ljus sedan dess. Snart är det dags för loppis och vi försöker få till ett bra system för att gå igenom allt, bara spara det nödvändiga och sådant som våra halvvuxna barn kan behöva då de flyttar hemifrån ”på riktigt” och inte längre är inneboende.

Komma i säng. Nu är klockan 23:46 och jag sitter här och skriver fast jag borde ha lagt mig för länge sedan. Har du orkat läsa ända hit? Grattis då, eller vad man ska säga. Och sov gott! Peace.

27 Maj

Mors dag 2018.

Det var en jobbig första Mors Dag utan mamma här. Jag blev firad av familjen i vanlig ordning, men det fanns ingen mamma för mig att ringa till, ingen mamma att åka hem till. Vi gick till graven och fixade lite. Min syster hade plockat mammas favoriter liljekonvaljer och jag hade fixat mormors favoriter nejlikor. De passade så fint till de rosa rosor någon annan redan hade varit där och satt. Vi håller på att bestämma oss om mammas gravsten. Det är sannerligen inte helt lätt, men det ska nog bli bra. Det är även dags att putsa upp mormors och morfars sten lite igen.

För tillfället blir det inga joggingturer till naturreservatet, det finns det ingen ork till. En långsam promenad ner till lilla hamnen nedanför campingen var dock precis lagom. Det är så vackert där, särskilt i soluppgång! Kvällsljuset var förstås inte heller dumt.


Foto: Marie Jusinski

Jag har fortfarande inte tagit årets första dopp. Nu har vi haft ett par kalla och lite regniga dagar, så lusten som hängt med i någon vecka har trillat platt till marken. Det blir kanske i Bredavik lagom till skolavslutningen, sådär som traditionen bjuder? När allt har förändrats kanske det ändå känns skönt att något är som det alltid har varit?

”Högsommarblommor, hur ska det bli?” Min syster är lite orolig. Själv försöker jag få ihop det. Kall, mörk, lång vinter, århundradets senaste vår och sedan smack på högsommarvärmen som vi haft i över en månad… Är detta själva sommaren, sådär lite förskjuten? Tur att jag har njutit så av det vackra väder vi har haft. Jag vill inte låta något falla mig ur händerna för att jag inte har varit beredd!

Ljuset! Doften! Paradisiskt.

Den nya vägskylten som visar Artrik Vägkant kanske är lite malplacerad, men följer man kurvan vidare förbi kyrkan kommer det härliga blomsterbestånd. Tydligen har klöver och gräs som trivs i välgödslade marker tagit över på de gamla slåtterängarnas tidigare magrare marker. Vi håller på att mista många av våra ”sju sorters blommor” i vår iver att gödsla och jordförbättra. Något att tänka på för oss alla!

25 Maj

Visst händer det grejer…

Ibland är det så svårt att vänta. Först kommer inget, sedan kommer inget och så kommer allt på en gång! Jag älskar stockrosor. Min syster som har betydligt mycket grönare fingrar än jag och som dessutom har lärt sig mycket genom att prova sig fram tog i våras tag i den enda stockrosen som växte i häcken framför huset och tog hand om alla fröer. Hon har satt några hemma hos sig och jag har satt några i två vindruvsförpackningar. Syrran låg lite före mig och kunde säga att groprocenten inte var särskilt hög, så jag körde ner många i båda askarna. De tog sig rätt bra, så nu hoppas jag kunna driva dessa skönheter till starka och dugliga plantor för senare utplantering. Jag har för mig att de inte blommar förrän andra året, så det är viktigt att komma ihåg att det i detta fall är ”vägen som är mödan värd”…

Något som har en mer långdragen väg mot målet är renoveringen. Brorsan fortsätter imponera mellan alla sina åtaganden. Nu är dörrar och foder på övervåningen färdigmålade, så snart blir det tapeter på väggarna! Det är så mycket som gör mig glad med vårt hem. Titta i övre högra hörnet på denna bilden så ser du en perfekt inbyggd hylla ovanför dörren i gästkrypin:et. Vackert och praktiskt i ett litet hus! Ett steg i taget är allt som krävs och som vi vet finns det både myrsteg och elefantsteg. Själv blir jag glad över alla sorter, bara det händer något. Då S äntligen har fått flytta in i sitt eget rum har jag långsamt börjat göra arbetsrummet till ”mitt”. Det känns fint att ha en plats att breda ut mig på igen, särskilt då det gäller mer kreativa övningar.

Hoppas att du mår bra och att du njuter av livet! Det är för kort för att kastas bort på något annat.

24 Maj

Om att göra ingenting.

Förr i tiden var jag mycket dålig på att göra ingenting. Jag blev rastlös, fick dåligt samvete, kände meningslösheten hovra över mig som en helikopter… Med tid och visdom har jag blivit mycket bättre på det. Det har handlat om utveckling, precis som för vilken människa som helst. Till viss del får vi anpassa oss till verkligheten, till viss del handlar det om vilka vi har runt omkring oss och till viss del handlar det om mentala processer som inte alltid är så lätta att följa om vi inte tar oss tid att analysera dem. Hur som helst kan jag numera vila lite här och där om jag känner behovet pocka på, men att vila på kommando är väldigt jobbigt kan jag tala om!

Förra året blev ännu ett svårt i raden av många. När så mamma gick bort i december blev jag alldeles tom och det kändes som att min själ hade flyttat till Långtbortistan utan att jag fick följa med. Efter några månaders aktivt arbete med att försöka må bättre och också ta hand om min kropp lite mer började jag känna mig riktigt ”på gång”. Just när allt började kännas rätt fint svarade min kropp med Den Stora Tröttheten nummer två. Förra veckan tog jag mig till vårdcentralen och nu vet jag att det finns en orsak till att jag är såhär trött. Jag vet inte exakt vilken orsak det är. Proverna visar att det är vajsing någonstans, så nu går vi vidare med fler prover och en lite mer specialiserad läkare. Det ska nog bli bra. Och tänk vilken tur att jag inte har börjat jobba heltid än, för tänk vad synd det hade varit för min arbetsgivare då! Istället försöker jag leka planttant och njuter av det vackra väder som vi välsignats med. Och det, det är faktiskt inte jobbigt alls. NU på kommando. Tänk vad konstigt det där med Ett Litet Ord ändå så ofta blir… Peace!

21 Maj

Svåra ord.

Endokrinolog är ett sådant ord som jag önskar att jag inte behövde kunna. Nu gör jag det och egentligen är det ju bra. Fast mest önskar jag att det skulle växa mer i landet av sådant som vi vill ha där och mindre av det som inte är fullt lika önskat. Har du någon önskan just nu?

19 Maj

Bröllopsyra.

Det måste vara något fel på mig. Resten av storfamiljen befann sig till stor del i syskonens skog och planterade granar medan jag låg i sängen och grät i en hel timme medan jag tittade på prins Harrys och Meghan Markles bröllop. Jag grät inte över att jag missade granplanteringen. Jag får inse mina begränsningar och när jag inte ens orkar gå uppför min egen trappa är inte granplantering att tänka på. Jag gissar att jag grät för att det var något med bröllopet som fick mina hjärtesträngar att darra lite extra. Hela bröllopet var så oväntat speciellt, som en blandning av Prinsessan Dianas begravning och en härlig söndagspredikan i den amerikanska södern.


Foto: Okänd

Favorit från vigseln? Den unge cellisten Sheku Kanneh-Masons solostycken. Underbart spelat! Nitton år gammal?! Världen ligger framför dina fötter, unge man.

Det pratas så om att det är så fantastiskt att Harry gifte sig med en frånskild skådespelerska med svart mamma och vit pappa. (Hela vigseln tänkte jag på att hon ser ut som en yngre och klassiskt snyggare version av Julia Roberts…) Den enda från hennes familj som fick komma på vigseln var hennes mamma. Alla andra har gjort bort sig på ett eller annat sätt, så jag gissar att prinsparet helst kommer att hänga med Hollywoodeliten och kungligheterna i Storbritannien framöver.

Meghan är supersnygg, superkändis, supervolontär, superkompis med sin mamma och säkert supertrevlig. Harry är inte snygg, men väldigt festlig och ännu mer superkändis. Det kan inte vara lätt att tillhöra eliten i det översta toppskiktet. Jag tror att det är skönt att hitta en partner som har full förståelse för hur viktigt det är att kunna balansera ens publika jag med det privata. Därför tror jag att parets framtidschanser ser rätt ljusa ut. Vad tror du?

Lycka till Harry och Meghan och må ni bli riktigt, riktigt lyckliga! Och tack för underhållningen. God valuta för pengarna. Dessutom var bruden snyggast av alla, men bara med en hårsmån. Hack-i-häl kom nämligen George Clooneys fru Amal. George själv såg emellanåt ut att ha drabbats av gulsot. Du får gissa vad som föranledde detta.


Photo by Ian West – WPA Pool/Getty Images

16 Maj

Hej från min solstol.

Voltaire lär ha sagt ”Man bör odla sin trädgård”. Hela mitt innersta känner detta, vet att det är något jag behöver, vet att det är något som får mig att må bra. Här hemma ser det varken ut som i Skillnadens Trädgård eller som hos Farbror Grön, men det är okej. Hitintills har vi fått följande i jorden:

tre sorters potatis (Rocket, Magda, mandelpotatis)
två rader jordgubbar och smultron (jag ser inte skillnad på dem förrän det är ”för sent”)
bondbönor
tre sorters morötter
koriander
huvudsallat
plocksallat
spenat
gladiolus
dahlia
rova
lite ditten
lite datten

Jag har förodlat tomater och purjolök och ska få ut dessa så småningom och rödbetor, persiljerot och vad-det-nu-var väntar fortfarande på att få sin plätt färdiggrävd. Inne står också en planta kapkrusbär och en snacksgurka som jag fått av fina vänner, så det blir kanske mycket gott att äta här framöver om vi är ihärdiga nog och lyckas hålla oss undan otäcka skadedjur, torka och andra naturkatastrofer.

Jag har varit så seg de senaste månaderna, men ändå knegat på så gott jag kunnat. Sorgen är över, det är jag helt överens med mig själv om. Det här är något annat, något mer subtilt, men mycket irriterande. Jag vet att jag har begränsningar, men de går långt utanför vad jag har orkat med i vårbruket. Idag tog jag mig därför till en läkare på vårdcentralen i närheten. Jag var säker på att läkaren skulle säga att mitt Hb hade åkt ner under 90 igen, men tji fick jag. Snabbtestet på sticket i fingret sa 122, så när jag kom in till läkaren kände jag mig nästan generad. Hur som helst berättade jag precis hur jag känner mig och allt runtomkring. Hon gjorde sin (mycket noggranna) undersökning och till slut skulle hon kolla blodtrycket. Efter flera ”misslyckade” omgångar var det hon som var generad och hon bad att få gå och hämta en automatisk tryckmanschett. 89/51 visade den, ungefär som det läkaren hade fått med den traditionella mätutrustningen utan att kunna tro att den visade rätt. ”Haha, men jag lever väl?”, frågade jag lite hurtfriskt. Hennes svar? ”Ja, men knappt.” Jodå, så ungefär där tyckte jag väl att det började kännas lite obehagligt. Dr N sa att jag inte alls behövde undra varför jag känner mig så orkeslös, beställde ett helt batteri blodprover och ett EKG och så får vi väl ta det därifrån.

Jag gick hem och sov middag och tyckte lite synd om mig själv, men nu har det gått över. Dags att laga mat och gå ut och så alla fina blomfröer som ska blomma upp och glädja mig och många andra senare i sommar! Zinnia, rosenskära och en del annat som gör mig lycklig. Vad hade du satt i din trädgård?

Ps: Brorsan har målat på som bara den den senaste tiden, så nästa vecka blir det nog tapetserat i dotterns sovrum. Först ska 3500 granplantor ner i jorden, så vi får se vad han orkar efter det, den gode lillebrodern.

12 Maj

Samma, men något helt annat.

Här står Anton Svensson framför sitt fina hus och sin välskötta häck en dag för många år sedan. Med hjälp av min syster hittade jag dessa fotografier idag. Tänk vad fint det känns att vi får vara med att göra detta hus till ett älskat hem igen! Trots den tragiska historien som också finns känner jag så mycket kärlek och frid här.

Jag undrar hur det kommer sig att de hade så fin gräsmatta överallt där vi nu mest har uppkörd lervälling. I och för sig har vintern varit blötare än på länge, men ändå… Synd att vi inte får se om huset bakom den högra häcken stod kvar vid det här tillfället!

När jag ser hur liten vår gigantiska gran på gårdsplanen har varit inser jag att tiden har gått sedan dessa ögonblick fångades. Det fanns väl inga åkgräsklippare vid den här tiden? Klipptes gräset i timtal med handdragare eller fanns det något traktorhjälpmedel?

Här inne händer det både det ena och det andra. Varje litet framsteg känns som en stor vinst! Brorsan har målat dörrfoder, trappräcke och fönstersmygar och helt plötsligt fick flera rum en helt annan karaktär! Arbetsrummet är färdigt sedan länge, men det får ständigt nya ”så länge”-uppgifter. Nu är det nära! Ordning och reda gör mig glad.

Apropå ordning och reda har vi fått ner lite mer i trädgårdslandet. Min syster var här och hjälpte till att rensa ogräs och ta upp lökar som ska få nya platser efter den stora planerade trädgårdsrenoveringen i höst. Maken har grävt flera nya planteringsytor och har vi nu tur och skicklighet kan vi skörda hallon, jordgubbar, potatis, sallat, sockerärter, spritärter, spenat och morötter i sommar. Det finns ett gäng andra fröer som fortfarande får vänta lite och kronärtskockorna ska ut från krukorna till landet. Tomatplantorna har vi planerat att sätta i stora hinkar vid ladan så de inte står för nära potatisen. Det hjälpte förvisso inte förra året, men skam den som ger sig!

Kirskålshavet och allt som böljar till vänster i bild ska klippas ner då tulpanerna har blommat klart så jag kan plocka upp dem. Det blir ett präktigt dagsverke! 😀 Den dagen, den sorgen. Ja, eller snarare glädjen.