30 Okt

Advent i oktober.

I lördags sov stora dottern över och frågade om jag och maken ville följa med henne på en morgonpromenad på söndagen. Det är lätt att säga ja när man inte ligger i en varm och mjuk säng, så det var på håret att jag tackade nej då det väl begav sig. Det var tur att jag värderade kvalitetstid med dottern högre, för det var en magisk morgon och sådana får man kanske vanligtvis inte så många i november. Vi trampade ner till Östersjön på den leriga grusvägen i blåst och fantastiskt morgonljus och jag tackade mig själv för lager på lager och mössa!

Jag slutar aldrig fascineras av höstfärgerna och är så glad över att vi just i år har blivit bjudna på en sådant långt och färgsprakande färgspel. Det har verkligen hjälpt mig få själsfrid och jag behöver inte ”stå ut” så länge innan det är dags för adventsljus och all den värme som jultiden ger.

Sanningen är att mamma är väldigt trött nu. Sjukdomar som kidnappar kroppar och långsamt tar över är plågsamma inte bara fysiskt, utan också mentalt. Min syster fick en snilleblixt och bestämde att vi skulle ha ett tidigt adventsfirande, sätta upp adventsljusen och käka risgrynsgröt med alla tillbehör nu medan mamma orkar vara med. M fixade gröt, lussekatter, frallor och pepparkaka och två andra systrar såg till att plocka fram stjärnor och ljusstakar och sedan var det bara för oss andra att festa loss. Vinner vi utmärkelsen ”Årets tidigaste julbord”?

Alltså, apropå att njuta… Det här ger mig hopp om framtiden, om livet och om kärleken:

28 Okt

Personbästa.

Nu är det några månader sedan jag gav mig på C25K-programmet. Jag har överlevt att springa (eller vad man ska kalla det jag gör) fem kilometer och gått i mål, så nu jobbar jag på att upprätthålla träningsrutinen. Tre gånger i veckan brukar jag därför ta någon av rundorna här i våra vackra omgivningar. I morse gav jag mig ut i stormen och fixade personbästa på sju minuter per kilometer. Det är inget att skryta om, men för mig är det stort och jag är tacksam över att jag lyckas driva på mig själv utan att ge upp. Detta är med andra ord ett ”heja, du kan också”-inlägg till dig som inte kommer igång fast du vill. Börja idag! Din kropp kommer att tacka dig.

25 Okt

Självömkan?

Hur reagerar du på sjukdom, störning, svaghet, svårighet, orättvisa? Är du en ”livräddare”, någon som inte kan låta bli att hjälpa fast du kanske till och med vet att det inte är din sak att ingripa? En sådan är jag. Just nu har jag fullt upp med att försöka hålla döden stången, men i vanliga fall vill jag så gärna hjälpa alla att vara glada och nöjda med livet.

Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag varit en av de avstängda, de som inte ser när andra personer mår dåligt eller ens bryr sig om de faktiskt märker något. Inte för att jag längtar dit, snarare önskar jag att fler kunde ta sitt ansvar. Om inte för andra så åtminstone för sig själva…

Den här texten läste jag för ett tag sedan och kunde inte låta bli att spara den. Om livskunskap fanns som ämne för svenskarna borde detta vara obligatorisk kurslitteratur. Vill man få ordning på sin situation måste man ta kommandot över sitt eget liv. Negativa mönster rotade i självömkan är så svåra att förändra!

24 Okt

Från en annan dag.

Idag har det varit jobbigt på flera sätt. Jag önskar jag kunde sätta min hjärna i ordning så jag kunde uttrycka mig igen. Jag har alltid älskat, eller åtminstone tyckt om, att skriva. Under en lång tid har jag dock inte bara haft skrivkramp, utan hjärnstopp! Jag är ändå jag och följande ord från en tid tillbaka sedan känner jag mig fortfarande hemma i:

The finish line faded away as I slowly started seeing what had been there all along
There never was a race, the destination was to be found within myself
Heartbeats filled my head while sadness filled my heart
And I had to let go of regrets and empty promises

Fear will never rule me again

21 Okt

Vi kämpar på!

Den senaste veckan har brorsan foluserat på att lägga takpannor, fixa hängrännor och spika vindskivor. Han bockar plåtar och hanterar tvåmansjobb själv utan att sucka. Envishet kan ta en långt!

I USA har det talats mycket om grit på sistone. Jag har försökt hitta en bra översättning utan framgång, men hittade sedan denna förklaring:

Grit är ett karaktärsdrag som kombinerar uthållighet, inre driv och förmåga att inte ge upp vid motgångar. Det har visat sig vara en avgörande faktor för att nå framgång både i skolan och i yrkeslivet. Grit kan dessutom utvecklas och förstärkas, både av oss själva och genom stöd från föräldrar, lärare, chefer eller vänner. Det handlar om att hitta sin passion i livet, ringa in sitt personliga skäl till att fortsätta framåt, aldrig sluta öva och att se varje misslyckande som ett tillfälle att lära.

Om brorsan kan lägga om ett tak i princip själv kan jag övervinna mina latmaskar och kämpa på. Känslan över att ha övervunnit dem, latmaskarna altså, är oslagbar! Självömkan är inte klädsamt och leder en bara in på snåriga stigar. Dags för lite grit alltså!

19 Okt

Från noll till hundra på nio veckor.

Med jämna mellanrum är det bra för alla som kan att se över sina vanor och rota runt lite för att se om det går att göra något för att förbättra livet. Visst sker stora och revolutionerande förändringar ibland, men det är vardagens små ovanor som man förslagsvis ska angripa om man vill åstadkomma en permanent förbättring.

Min mammas situation måste vara olidlig. Hon klagar inte, men livet rinner ur henne samtidigt som hon blir mer och mer begränsad av att inte orka. Hon vill så gärna göra saker, men när man inte orkar lyfta fötterna över en decimeterhög tröskel, inte kan komma ur eller i en bil på egen hand eller inte kan resa sig upp från en vanlig stol eller fåtölj, då är det inte lätt att ”göra” saker. Jag tänker på min vän A som de senaste 20 åren långsamt blivit sämre i ME och har många av samma begränsningar som mamma och jag tänker på flera bekanta med samma frustrerande diagnos. Att inte kunna göra ens vanliga vardagssysslor som åtminstone jag tar för givet att klara av utan att planera min tid minutiöst måste vara, ja, jag vet inte vad… Dessa livsöden har fått mig att uppskatta min egen hälsa på riktigt och jag har insett att jag faktiskt fortfarande har en möjlighet att ta hand om det som finns kvar och göra något bättre av det.

För att klara av den situation jag är i bestämde jag mig därför för ett tag sedan att försöka ta upp mitt joggande igen för att ”fira” ett Hb som kommit över 120, säkert för första gången på eviga tider. Jag blev vardagsjoggare då vi bodde i Segeltorp, men jag joggade aldrig mer än tre kilometer. Efter att ha brutit benet 2012 har jag aldrig riktigt kommit igen. Nu tog jag hjälp av appen C25K och började således från noll. Jag flåsade ordentligt efter bara en minuts ”springande” under mitt första pass med appen och tänkte stilla att det där programmet säkert var en scam (fast jag faktiskt kommit rätt långt med den en gång förut för ett par år sedan). Såhär nio veckor efteråt kan vi konstatera att programmet funkar till och med på 47-åringar. Jag har joggat både fem kilometer på raken och 2×3 km med fem minuters paus emellan den senaste veckan och fortsätter att ge mig ut på rundor varannan dag. Sonen tyckte att jag skulle sätta en klar plan så att springandet inte bara skulle rinna ut i sanden, så det är bara att lyda. Nästa mål kanske borde vara att knapra på tiden? Jag snittar just nu åtta minuter per kilometer, hahaha! Fast nä, jag ska inte trycka ner mig själv. Heja!

Jag hoppas att du har det så bra du kan med de förutsättningar du har. Heja!

17 Okt

Om att skämma bort.

Jag är inte den jag brukade vara. Eller är det inte så att man ständigt utvecklas, men att man ibland gör större hopp och genomgår något som mest kan liknas vid metamorfoser? Jag känner naturligtvis igen mig själv som jag var för några år sedan, men jag är samtidigt någon helt annan som jag måste lära känna på riktigt. Just nu finns det inte utrymme för den nya bekantskapen, men det kommer väl.

Jag har alltid, förut, varit duktig på att skämma bort min familj med kärlek och överraskningar. Det känns trist att denna sida av mig har fått stå tillbaka så mycket sedan vi flyttade tillbaka till Sverige, men jag har liksom inte geisten till det. Igår kväll nämnde yngsta dottern att hon var sugen på scones, så jag bekämpade Det Svarta och steg upp tidigt för att överraska henne med nybakad frukost. Det kändes riktigt fint av flera anledningar och jag påmindes om det där att det är svårt att vara sant altruistisk. Gör man något gott för någon annan ger det så mycket positivt tillbaka! Jag hoppas kunna klämma in lite fler överraskningar framöver. Om inte annat så i rent själviskt syfte… Vi kämpar på!