21 Okt

Vi kämpar på!

Den senaste veckan har brorsan foluserat på att lägga takpannor, fixa hängrännor och spika vindskivor. Han bockar plåtar och hanterar tvåmansjobb själv utan att sucka. Envishet kan ta en långt!

I USA har det talats mycket om grit på sistone. Jag har försökt hitta en bra översättning utan framgång, men hittade sedan denna förklaring:

Grit är ett karaktärsdrag som kombinerar uthållighet, inre driv och förmåga att inte ge upp vid motgångar. Det har visat sig vara en avgörande faktor för att nå framgång både i skolan och i yrkeslivet. Grit kan dessutom utvecklas och förstärkas, både av oss själva och genom stöd från föräldrar, lärare, chefer eller vänner. Det handlar om att hitta sin passion i livet, ringa in sitt personliga skäl till att fortsätta framåt, aldrig sluta öva och att se varje misslyckande som ett tillfälle att lära.

Om brorsan kan lägga om ett tak i princip själv kan jag övervinna mina latmaskar och kämpa på. Känslan över att ha övervunnit dem, latmaskarna altså, är oslagbar! Självömkan är inte klädsamt och leder en bara in på snåriga stigar. Dags för lite grit alltså!

19 Okt

Från noll till hundra på nio veckor.

Med jämna mellanrum är det bra för alla som kan att se över sina vanor och rota runt lite för att se om det går att göra något för att förbättra livet. Visst sker stora och revolutionerande förändringar med jämna mellanrum, men det är vardagens små ovanor som man förslagsvis ska angripa om man vill åstadkomma en permanent förbättring.

Min mammas situation måste vara olidlig. Hon klagar inte, men livet rinner ur henne samtidigt som hon blir mer och mer begränsad av att inte orka. Hon vill så gärna göra saker, men när man inte orkar lyfta fötterna över en decimeterhög tröskel, inte kan komma ur eller i en bil på egen hand eller inte kan resa sig upp från en vanlig stol eller fåtölj, då är det inte lätt att ”göra” saker. Jag tänker på min vän A som de senaste 20 åren långsamt blivit sämre i ME och har många av samma begränsningar som mamma och jag tänker på flera bekanta med samma frustrerande diagnos. Att inte kunna göra ens vanliga vardagssysslor som åtminstone jag tar för givet att klara av utan att planera min tid minutiöst måste vara, ja, jag vet inte vad… Dessa livsöden har fått mig att uppskatta min egen hälsa på riktigt och jag har insett att jag faktiskt fortfarande har en möjlighet att ta hand om det som finns kvar och göra något bättre av det.

För att klara av den situation jag är i bestämde jag mig därför för ett tag sedan att försöka ta upp mitt joggande igen för att ”fira” ett Hb som kommit över 120, säkert för första gången på eviga tider. Jag blev vardagsjoggare då vi bodde i Segeltorp, men jag joggade aldrig mer än tre kilometer. Efter att ha brutit benet 2012 har jag aldrig riktigt kommit igen. Nu tog jag hjälp av appen C25K och började således från noll. Jag flåsade ordentligt efter bara en minuts ”springande” under mitt första pass med appen och tänkte stilla att det där programmet säkert var en scam (fast jag faktiskt kommit rätt långt med den en gång förut för ett par år sedan). Såhär nio veckor efteråt kan vi konstatera att programmet funkar till och med på 47-åringar. Jag har joggat både fem kilometer på raken och 2×3 km med fem minuters paus emellan den senaste veckan och fortsätter att ge mig ut på rundor varannan dag. Sonen tyckte att jag skulle sätta en klar plan så att springandet inte bara skulle rinna ut i sanden, så det är bara att lyda. Nästa mål kanske borde vara att knapra på tiden? Jag snittar just nu åtta minuter per kilometer, hahaha! Fast nä, jag ska inte trycka ner mig själv. Heja!

Jag hoppas att du har det så bra du kan med de förutsättningar du har. Heja!

17 Okt

Om att skämma bort.

Jag är inte den jag brukade vara. Eller är det inte så att man ständigt utvecklas, men att man ibland gör större hopp och genomgår något som mest kan liknas vid metamorfoser? Jag känner naturligtvis igen mig själv som jag var för några år sedan, men jag är samtidigt någon helt annan som jag måste lära känna på riktigt. Just nu finns det inte utrymme för den nya bekantskapen, men det kommer väl.

Jag har alltid, förut, varit duktig på att skämma bort min familj med kärlek och överraskningar. Det känns trist att denna sida av mig har fått stå tillbaka så mycket sedan vi flyttade tillbaka till Sverige, men jag har liksom inte geisten till det. Igår kväll nämnde yngsta dottern att hon var sugen på scones, så jag bekämpade Det Svarta och steg upp tidigt för att överraska henne med nybakad frukost. Det kändes riktigt fint av flera anledningar och jag påmindes om det där att det är svårt att vara sant altruistisk. Gör man något gott för någon annan ger det så mycket positivt tillbaka! Jag hoppas kunna klämma in lite fler överraskningar framöver. Om inte annat så i rent själviskt syfte… Vi kämpar på!

08 Okt

Kalejdoskop.

Det här är något av det vackraste jag vet. Jag har alltid varit fascinerad av kalejdoskop. Det är något med den oändliga föränderligheten av färg och form trots att man bara har tillgång till några pärlor, glasbitar och speglar i ett papprör. Det talas mycket om mindfulness och dagens stress och utmattning, utbrända människor, deprimerade tonåringar, ensamhet hos så många. Inte för att jag tror att en ”leksak” skulle kunna lösa något av dessa gigantiska problem, men en stund i solsken med ett kalejdoskop ger åtminstone mig ny energi.

Den här sidan tror jag att jag har länkat till förut, men jag tycker den är så intressant. Kanske den kan vara något för dig också? Hur mycket ligger det i att färger påverkar oss? Vad säger det då om alla svenskars fäbless för vitt, vitt, vitt och en enorm likriktning i vad som anses vara ett vackert hem? Onödiga renoveringar är vanligt förekommande, för vem kan ha ett kök i fel färg eller ett badrum som inte har rätt form på kakelplattorna? Jag undrar lite vad som händer den dagen folk får betala räntor igen och livet här i Sverige inte längre blir som det varit en gång? Med det ska jag bädda ner mig i sängen och sova. God natt!

07 Okt

Ännu ett år på jorden.

Lite visare, lite rynkigare, lite svagare på sina ställen och starkare på andra, förundrad över livets föränderlighet och över hur, trots allt, den ena dagen aldrig är den andra lik.

Snart åker jag på körresa resten av dagen. Vi ska sjunga sådant som gör mig glad, fyller mig med hopp och ger mig kraft. Kanske kan detta ge dig detsamma? Ha en fin helg och hoppas du har tid att någonstans njuta av hösten oavsett hur den yttrar sig.

03 Okt

Tom Petty/Las Vegas.

Igår dog över 50 personer och många hundra skadades i ett fullständigt vansinnigt skjutande. Hur kunde jag ens lägga upp länkar till Tom Pettys låtar utan att nämna detta vansinnesdåd? Sanningen är att jag inte ens orkar tänka på hur fullständigt meningslöst det var att dessa människor fick råka ut för detta. Mamma satt och lyssnade på live-uppdateringarna medan jag stickade och försökte tränga ute ljudet av automatvapen och ångestfyllda skrik. Hur tänker en människa som är kapabel till att göra något liknande? En terrorist hyser åtminstone illusionen av att illdådet görs för att mänskligheten på något sätt i längden ska vinna på det, men om någon bara dödar för dödandets skull?

Nä, jag fortsätter med mina vardagssysslor medan jag lyssnar mig igenom den bästa föreläsningsserie jag någonsin sprungit på. För dig som önskar utvidga ditt sinne med (kanske) nya tankar och koncept rekommenderar jag Jordan B Petersons ”Psychological Significance of the Biblical Stories”. (Poddlänkarna till de olika avsnitten finns längst ner på sidan.) JP är professor i psykologi och psykiatriker, lite ful i mun men otroligt spännande att lyssna på när man vant sig vid hans lite ansträngda röst.

01 Okt

Inktober.

Min systerdotter har utmanat mig att vara med i projektet ”Inktober” där man tecknar något i bläck varje dag. Nu vaknade jag och insåg att oktober är här och det är dags att börja. Jag undrar hur det ska gå! Och vilken stil kommer jag att ha? Vilket slags penna ska jag använda? Varje söndag brukar min konstnärskompis göra en bläckpennsteckning. Kanske är det här något för mig?

Uppdatering: