21 Jul

Familj.

Ibland slår det mig att jag är mer lik mina syskon än mina egna barn. Vårt DNA är mer överensstämmande, jag känner igen nästan alla förekommande personlighetsdrag från våra föräldrar och släktingar och vi har delat en stor del av den miljö som också påverkar en människa under uppväxten. Familjer ser olika ut och gemensamt DNA är inte nödvändigt för familjegemenskap. Gemensamt DNA är inte heller någon garanti för att någon känner det jag känner för människorna på den här bilden. Jag är tacksam för att vi har varandra och att vi har plats även för andra vi håller nära våra hjärtan, ingen nämnd och ingen glömd.

19 Jul

Norah Jones.

Norah Jones, vilken känslig själ. Hennes ord i musikalisk form verkar uttrycka allt hon inte säger i tal. Maken överraskade mig i julas med biljetter till Norahs enda spelning i Sverige under denna turnén. Vi har hunnit lyssna in oss på den nya plattan, något som alltid förbättrar konsertupplevelsen då man förknippar en turnerande artist väldigt mycket med sitt äldre material.

Det här var ingalunda en spelning med tryck, explosioner eller överraskningar. Norah sjöng och spelade oklanderligt, liksom hennes medmusikanter. När det gällde mellansnack kammade vi noll. Ett ”Tack, thank you!” var allt hon sa efter varje låt. Jo, en gång sa hon att hon inte gillade sommarvärme och därför uppskattade det svenska vädret. Kanske borde hon flytta hit? Publikjubel. Nästa låt.

Efter en otroligt god hotellfrukost på Radison Blu Metropol dagen efter blev det ett besök till Söderåsens Nationalpark. Fantastisk natur, väl omhändertagna turister. Efter allt regnande dagen innan då vi besökte Mölle och konstaterade att den svenska synden knappast är värd att höja ett ögonbryn för kändes det fint med en utflykt som gav valuta för den spenderade tiden. Till Söderåsen åker jag gärna igen! Maken har som mål att besöka alla svenska nationalparker, men jag ligger redan efter.

För övrigt lämnar jag en gråtvarning för dagens Sommar i P1. Tommy Ivarsson, tack för ett känslosamt och varmt skildrande om att leva i dödens väntrum under en lång tid. Peace.

11 Jul

Huvudet upp och fötterna ner.

Tänk att det kan kännas jättebra och jättedåligt på samma gång. Det är underbart att vara med storfamiljen i Bredavik, men hemskt att sitta och höra mamma sova lite oroligt och rossligt. Små och större barn tillbringar timmar på studsmattan medan ännu större barn badar i färjans iskalla svallvågor den här sommaren som fortfarande inte kommit igång. Alla åldrar har sin charm och det är inte bara jobbigt att bli äldre. Det låter mycket bättre på engelska: ”Grow older”… Jag gillar tanken på att växa visare, klokare, mer ödmjuk.

Balansen är rubbad. Fars hinkar med bär har uteblivit och vi vet att han aldrig kommer att dyka upp med dem igen för att få alla att rensa, äta med mjölk och liiite socker och frysa in resten. Mamma orkar knappt gå ens ett varv runt huset, än mindre ner till Huset (själva sommarstugan) och har fler riktigt jobbiga stunder. De äldsta kusinerna har jobb och syns inte lika ofta till i semesterkollektivet. Som sagt. Balansen är rubbad. Snart är jag och maken de äldsta här. Hur gick det till? Hur kan livet bara fortsätta trots att allt är förändrat? Vi väntar ett nytt litet brorsbarn i september. Mitt i all sorg känns ändå det som den största trösten. ”The show must go on.”

06 Jul

Musikfestivaler och trädgårdsglädje.

Alltså, här hade jag velat vara i kväll. Eller i Montréal. Musik av de bästa slag. Wow! Hörde ett smakprov på radion från repetitionerna inför Førdefestivalen och kan bara säga att symfonisk folkmusik ger mersmak. Längtar tills det finns en inspelning! Och vad jag har förstått är Festival International de Jazz de Montréal något av det härligaste man kan uppleva, så där hade jag gärna varit just nu också. Fast å andra sidan är svensk sommar underbar och kort, så även när den emellanåt regnar bort gäller det att njuta av varje minut.

Vi hade tydligen förstklassig underhållning här ute i Uttorp i kväll med allsång och liveframträdanden. Jag åkte tyvärr till Kristianopel just som det drog igång på riktigt. Syrran och jag fick istället en fin kväll på Stensviks pensionat och vid hamnen i Kristianopel. Ska jag vara ärlig kändes det liiite ruttet att vårt trädgårdsland är så risigt i jämförelse med Stensviks! Detta trots att Ekoplantans Monika Hulthe inte verkade helt nöjd med hur Stensviks land hade skötts och utnyttjats så här långt. (Det har bara funnits sedan i mars.) Haha, man ska aldrig jämföra sig med andra. Peace.

05 Jul

Om att samla på höjdpunkter.

I morse hade jag den stora äran att få köra yngsta dottern, hennes kompis och en kusin till ett sommarläger. Tonårsenergi av det positiva slaget är fantastisk och upplyftande. Jag känner fortfarande fnisset i ryggen, drömmar och pinsamheter i en härlig kompott… Min mormor brukade alltid säga ”Tänk om jag finge vara sjutton år igen!”, men jag kan säga att det inte är något jag drömmer om över huvud taget. Möjligtvis skulle jag kunna utnyttja en eventuell tidsresa till att rätta till mig själv genom att öva mer på mina instrument, bry mig mindre om sådant som inte betyder något och bry mig mer om sådant som ger stor utdelning för insatsen. Eftersom jag inte ser Benjamin Buttons historia upprepa sig för mig konstaterar jag att livet är här och nu, det som har hänt har hänt och det som ännu inte har hänt finns det ingen anledning för mig att oroa mig över.

Efter att ha lämnat ungdomarna vid en skola utanför Malmö bestämde jag mig för att ta loven runt Österlen på hemvägen. Det visade sig vara ett inspirerat beslut, för det kom ständiga trafikuppdateringar om långa bilköer pga skyltbyten och bilolyckor på E6. Skåne må vara vackert sett från alla möjliga håll, men att sitta i bilkö har aldrig tillhört mina favoritsysselsättningar.

Arbetarna i Bregottfabriken? Då jag ser kossor i diverse formationer kan jag inte låta bli att tänka på Arlas lyckade reklamkampanj. Så söta di är, di däringa kossera…

Förra gången jag var vid Glimmingehus var det i sällskap av mamma och syrrorna. Jag älskar folk, jag älskar sällskap, jag älskar att dela sådana här upplevelser, men idag var det ändå rätt fint att göra precis det jag ville under precis så lång tid som jag kände för.

Jag tänkte gå in på Lennart Nilsson-utställningen på Fabriken, men det blev inte av pga diverse anledningar. Jag fick i alla fall sitta i en dikeskant och njuta av vallmoattackerade sädesfält. Så vackert det är! Jag hörde någon prata om invasiva ogräs som lupiner, vallmo och vad-det-nu-var, men jag har så svårt att se dessa ljuvligheter som annat än ögonfröjd och själavård!

165 kr för en lunch på Kiviks Musteris restaurang? Nej tack. Jag gick till Stinas Café strax bredvid och sänkte en rågsmörgås med varmrökt lax, syltad lök och annat matnyttigt och smarrigt. Vilken njutning! Priserna var anpassade till semesterfirande Österlensgäster även här, men 65 kr för en riktigt matig macka kändes helt okej. Dessutom var den otroligt god!

Sista stoppet på min långa resa hem blev Trolle Ljungby strax förbi Sölvesborg. Ljuva minnen och en genomträngande stank av svingödsel så fort jag steg ur bilen… Två gånger i veckan har gårdsbutiken öppet och jag råkade klämma till med att hinna in fem minuter innan stängning. Jag kunde inte motstå ett paket vildsvinschorizo, så jag hoppas att korven smakar fantastiskt gott. Jag skickade också en familjeinbjudan till Vittras konsert den 13 augusti. Det är lite långt att åka, men duktiga musiker i kyrkoakustik kan ofta bjuda på fina upplevelser.

Från Bräkne-Hoby och hem till Sturkö fick jag sällskap av en riktigt färgintensiv regnbåge med tvillingkamrat. Under en lång stund körde jag strax bakom en bil med registreringsnummer som började på PAX och tillsammans med regnbågen gav detta mig rysningar längs med ryggraden… Tänk, vad världen ändå är vacker ibland!

I natt sover jag hos mamma. Hon har haft en jobbig vecka och det känns bra att vara här. På fredag kommer en av mina småsyrror och hennes barn och efter det kommer något eller några syskon att bo här till och från under resten av sommaren. Vi tar dagen lite som den kommer och mamma suger ur livets sista godbitar med stor passion och mycket kärlek. Jag är glad att hon har så otroligt många människor som älskar henne och gör hennes liv rikt och fantastiskt.

03 Jul

Efter regn kommer…?

Numera verkar det inte finnas mycket tid över till bloggen och lusten är det inte heller mycket med. Detta år kommer att gå till historien som det märkligaste i mannaminne. Här kommer i alla fall några höjdpunkter från den senaste veckan:

mängder av rosor i sommarhusets trädgård
besök av syssling M och två av hennes döttrar
en bortkommen aussie som vi hade mer gemensamt med än förväntat
Kristianopel
inlånade hönor, kycklingar och nyvärpta ägg till frukost varje morgon
fars ringblommor
målad bokhylla i sovrummet
upphittade kläder som var bortglömda=en helt ny garderob
bättre hälsa
påfyllda vattenreserver
några få blommande ranunkler
potatisland som skvallrar om goda middagar framöver
ny vägg och isolering på övervåningen
Vajlans kroppkakeöverraskning
ymniga örtplanteringar

Veckans ledsna:
att inte kunna hjälpa mamma mer än praktiskt