28 Okt

En borde nog egentligen sova.

Usch. Usch! Fy sjutton och gaaaaah! Jag är upprörd. Jag bär på en stor sorg. Jag är arg. Jag frågar ändå inte varför. ”Det är som det är och det blir som det blir.” Fortsätt. I morgon är en annan dag och vi vet aldrig vad som väntar bortom kröken.

Idag blev himlen en själ rikare och en familj förlorade sin pappa och man här på jorden. Detta fick jag reda på efter en så känslomässigt omtumlande dag att jag knappt orkar sitta upp längre. (Fast det kan ha att göra med att klockan snart är halv ett också.) Just nu tänker jag att sorgeprocessen gör ont, men helar hjärtan och läker trasiga själar. Det ger ändå något slags hopp om att allt blir bra till slut. Peace.

16_2

24 Okt

Missa brevis in B flat major…

Ta dig tid att lyssna! 8:14 in i det här klippet kommer min favoritdel i hela mässan. I går framförde vi den i Trefaldighetskyrkan i Karlskrona. Ingen av mina föräldrar orkade gå, men jag spelade det här klippet för dem för att de skulle få en känsla. ”Men så där låter ni väl inte?”, frågade mamma. Jodå, hävdade jag, emellanåt. :D I den lilla orkestern spelade min dirigent från högstadie- och gymnasietidens Kammarorkester fiol, fortfarande knivskarp. Härligt! Tänk så underbart det är med musik och att känna sig alldeles uppfylld av kärlek till att kunna vara med och musicera med andra som känner likadant som jag! Det är underbart.

24_2

Jag lider fortfarande av kroppkakekoma efter gårdagens middag hos föräldrarnas kompis N i Svängen. Hur kan något som ser så läskigt ut vara så otroligt gott? Uppladdningen inför Trettio Tacksamma Dagar går rätt fint. Jag börjar dagen med en tacksam bön i hjärtat, torrborstning och inhämtande av god och inspirerande litteratur, fast jag måste ärligen erkänna att jag känner mig väldigt trött av det tjocka grå vi är omgivna av hela dagarna. Tur att solen vinner en stund då och då. Peace.

24_1

22 Okt

Snart så mycket bättre…

Under tiden i USA kollade jag ganska lite på teve. Jag plogade igenom några teveserier: Downton Abbey, Call the Midwife, Broadchurch, Bones, den där läskiga svenska serien med poliser och varelser i skogen och så några avsnitt här och där av annat. Det var krångligt att titta på svenska program som skyddades från att visas utomlands, så ett av mina favoritprogram, Så mycket bättre, har jag inte följt alls på fyra år. Vissa låttolkningar har blivit så populära att jag hört dem på radion under sommarvistelserna här hemma, men nu är det dags. Jag ska placera rumpan i soffan varje lördagkväll för att njuta av musik i lika olika former. Jag vet att vissa tycker att konceptet är uttjatat, andra tycker att det blir för mycket fokus på ”tyck synd om mig nu då, för jag har ett väldigt stort ego och är artist”, en del tycker att vissa artister varit helt felcastade osv, osv. Jag tycker nästan allt som har att göra med musik är trevligt och förväntar mig en och annan nytändning av såväl välkända och kanske lite uttjatade låtar som för allmänheten rätt okända dito.

https---d1fc69ngj1uuz1.cloudfront.net-57c5581ffca38f18a4000006-160829_grupp_790.png?1

Foto: TV 4

I kväll är det dags för fokus på Tommy Nilsson. Förväntningar på kvällen? Analyserande diskussioner om alkoholism (något som dessvärre drabbar en väldigt stor del av artisteliten), härliga nostalgivibbar från det (inte alltid så) ljuva 80-talet, allt från magiska låttolkningar till lite mer platta arrangemang.

Vilka artister får vi lära känna under de här veckorna och vad vet jag om dem såhär innan programserien? (Inom parantes den av deras låtar jag gillar bäst.)

Danny Saucedo (Brinner i bröstet) – gammal Adolf Fredrik-elev som är klassiskt skolad, vissa kändisfasoner som kanske håller på att mogna bort, duktig och ambitiös
Jill Johnson (I will never let you know) – svensk countrys egen Dolly, fantastisk röst, intressant som människa och otroligt bra programledare i Jills veranda
Lisa Ekdahl (Vem vet) – röst som en liten flicka, hennes hit ”Vem vet” hade maken och jag på våra bröllopsinbjudningar, ful i mun (har stått framför henne i en kö till Cheesecake Factory i New York)
Little Jinder (—) – jag vet ingenting om denna tjej, men brås hon på sin otroligt musikaliska mor Åsa så får vi möjlighet att lära känna en fin artist
Magnus Carlson (tyvärr mest Weeping Willowslåtar, som Lovers never say goodbye) – åh, en av Sveriges absolut bästa röster, som sammet
Tommy Nilsson (Amelia) – åttiotalsidol som alla mina tjejkompisar ääääälskade, men som jag mest lyssnat på som vuxen, f d svärson till Lill-Babs (jag vet, det har inte med honom att göra), nykter alkoholist

20 Okt

Regnar det hos dig också?

IMG_8387

Så här ser väderprognosen ut fram tills det är dags för höstlov. Nu gillar jag att kura skymning med tända hus och så vidare, men i det här fallet håller jag mig bara på okej humör då jag vet att marken behöver varenda liten droppe vatten den kan få efter de senaste torra årstiderna! Eftersom det nu ska regna kan det lika gärna regna riktigt ordentligt. Får jag bara okej körväder nästa fredag blir jag tacksam. Man vet aldrig hur andra bilförare hanterar sina fordon då det finns risk för vattenplaning…

20_2

Höst, regn och ett vackert ögonblick.

20_3

Mamma och jag åkte förbi mormors och morfars grav vid Sturkö kyrka och satte dit ett gravljus med timer. Vilken klurig uppfinning! Det ser så vackert ut med minnesljusen då mörkret sänker sig över kyrkogården och jag tycker det är fint att det lyser också innan allhelgona. Jag tycker så mycket om denna högtid, och har saknat den då vi bott utomlands, så jag har bestämt mig för att ta de två Exploriusstudenterna jag är kontaktperson för på en allhelgonavandring på någon av kyrkogårdarna i Karlskronatrakten den femte november.

Jag tänker alltid på en klassisk julspeldosa/lampa i kyrkform som ”alla” hade då jag var liten då jag ser Sturkö kyrka. En stor del av den del av mammas förfäder har gått i kyrkan och skolan här och de flesta har jobbat mycket hårt som stenhuggare, fiskare och ”gräsänkefruar”. Kanske är det därför det är därför det känns så speciellt att vara här.

20_6

Dagens tjuvkik. Här ligger lampan som ska upp i tvättrummet. Det blir en likadan i badrummet. Jag tycker den är så fin! Brorsan har satt klinkers i båda dessa rum och ska tydligen kakla i badrummet innan han åker till Skottland efter helgen. I början var vi lite oroliga för att det här huset skulle vara alldeles för litet, men jag har redan vant mig vid känslan i huset. En fin detalj är att takhöjden på nedervåningen är 2,40 och att alla fönster är stora. Det gör att det inte alls känns särkilt trångt eller instängt.

20 Okt

Mitt i veckan, en regnig dag i november.

Idag steg jag upp kl 6 som vanligt. 15-åringen klarar sig själv, men det känns bra att stöka lite tillsammans med henne. Far satt redan uppe och det syntes att hans operationssår från i går blödde. Jag och mamma fick övertyga honom att det inte var någon bra idé att sitta och vänta på att ett blödande sår ska lugna sig då man äter blodförtunnande medicin. Han gick till slut med på att köras in till dagoperationen på öron/näsa/hals. Tur det. Jag fick sitta med på operationen och mina gamla kirurgdrömmar levde upp medan jag följde läkarens och de två sköterskornas fascinerande och mycket väl utförda arbete. Wow, alltså. Så fina de var! Alltså, omtänksamma, försiktiga, roliga, proffsiga, väl samspelta… Det kändes bra att få se sjukvården från insidan, på individnivå. Mitt i allt det tråkiga som stora hälsoproblem medför finns det något varmt och fint, något som tillför energi och ger lite hopp. Fint.

Efter skjuts hem och matlagning till föräldrar och byggbrorsan hann jag med en runda ut till Huset med maten i en yoghurthink och en kall Pepsi Max. Idag lade han golv i tvättrum och badrum. Jag lämnade också av lampan till tvättrummet. Den är verkligen fin tycker jag! Lite nytänkande med klart klassiska vibbar. Renoveringen går framåt och varje dag då jag vaknar vet jag att målet är en dag närmare.

Karlskrona bjöd på International Street Market 2016 på torget och den hann jag och yngsta dottern besöka medan vi letade efter vinterskor till henne. Halleluja! Lite hemgjord engelsk fudge och ett ordentligt mål bayersk mat senare stod dottern som vinnare i den för henne alltid lika spännande utmaningen att hitta ett par skodon som passar, men med ett par jättefina ECCO-stövlar istället för en pokal i handen. Karlskrona är en fin liten stad, även om det blåser rätt friskt rätt ofta. Stan fick namnet Pinan på den tiden militärer huserade i trakterna under lumpen. Jag kan nästan förstå hur detta namn uppkom. ;)

Restaurangen Montmartre fick besök av mig och två gamla kompisar (varav den ena är min kusin) framåt kvällskvisten. En portion Fläskfilé Oscar med klyftpotatis senare kunde jag knappt röra på mig, men jag ville inte missa en smula av allt det goda! (”Det goda” innefattade inte klyftisarna. Sådana tycker jag att jag gör bättre själv.) Det var kul att sitta ner i lugn och (o)ro, ljudnivån var värre än ett dagis efter en läskig Alfonsfilm, och jag hoppas att vi snart kan ta oss tid att träffas igen. Kanske blir det hemma hos oss nästa gång?!

12_1

Efter denna långa dags färd mot natt kändes det skönt att rulla upp hos föräldrarna, sitta uppe och prata en stund och dricka en kopp te. En av mina fina väninnor skickade ett myspaket till min födelsedag och numera har jag sålunda lite problem varje kväll då jag inte kan bestämma mig för tesmak. Tur att ole-dole-doff funkar för Veliga Vågar som jag…

Apropå det, förresten. Stjärntecknen har förändrats, både till antal och fördelningen av datum. Jag är till exempel inte längre VÅG, för jag har blivit JUNGFRU! De har lagt in ett extra stjärntecken som heter Ormbäraren och därför har det blivit lite rörigt i leden. Hoppas vi alla kan fortsätta leva utan alltför stora mankemang. Hoppas du sover gott. Peace!

19_1

Bild: Getty Images

18 Okt

Det var en gång en gång…

… och den gången kändes fantastisk och sedan var den förbi och hade fått sin plats i minnenas galleri.

Jag håller på att förbereda mig för Trettio Tacksamma Dagar i november. Jag har märkt vilken stor skillnad det gör för mig att skifta fokus mitt i den mörkaste och solfattigaste av tider.

Min lilla lillasyster påstår att det vilar ett vemod här i bloggen. ”Du är inte negativ, men vemodig.” Det är säkert sant. Jag är otroligt tacksam, men livet har onekligen känts lite vemodigt under en längre tid. I morgon åker Far in till sjukhuset för ännu en operation. Han har fullt förtroende för sin läkare, men nu börjar han ledsna på den långa raden mediciner, undersökningar, medicinuppföljningar, operationer och infektioner.

Någon frågade mamma hur sjuk hon egentligen är. Tja, vad säger man? En del dagar känns allt nästan normalt och andra dagar orkar hon knappt stiga upp. Tröttheten i en kropp som intagits av cancerarmén går inte över av vitaminpiller eller en extra löprunda. Ena föräldern orkar ibland hämta posten. Den andra tar bilen fram och tillbaka till brevlådan.

Jag skjutsade mamma och hennes kusin in till stan i morse. Mamma hoppade av för vidare färd mot väninnans sommarstuga i några dagar och kusinen skulle åka tillbaka till Sturkö. Vi talade om livet, döden och allt däremellan under bilturen och innan hon tackade och gick ut ur bilen kramade hon min hand så hårt, så hårt, började gråta och sa: ”jag vet inte hur jag ska kunna leva utan din mamma, hon kan inte dö på många år”.

Trots de ständigt närvarande hälsoproblemen finns livet här och nu och vars och ens liv kan bara levas av den person som blivit det givet. Det finns många ljusglimtar också och de styr stämningen här hemma långt mer ofta än det ledsamma! En dag i taget.

17_1

I fredags såg det ut såhär i köket ute i Uttorp. Sedan dess har brorsan byggt ihop vårt skafferiskåp Arkelstorp och några av köksmodulerna, naturligtvis samtidigt som han har byggt en vägg och pysslat med annat ”småplock”. Jag älskar verkligen tapeten i sovrummet! Tänk att få sova i ett skirt bladverk året runt…

Nu ska jag skicka en tanke till min stackars extrasyster och hennes familj som fått vattenskada i lägenheten. Fy sjutton för sådana! Må hantverkarna vara duktiga och effektiva. Och snälla, låt oss alla hitta frid i våra hjärtan. Peace.

13 Okt

Bob Dylan.

Jaha. Så kom dagen som gav oss Bob Dylan som pristagare av Nobels litteraturpris. Det känns lite småsurrealistiskt, men the times they are a-changin’. Mr Dylan är en duktig författare och jag gillar folklighet. Kulturkännarna tycker tydligen att Svenska Akademiens val är skandalöst. De gillar väl inte det faktum att gemene man slipper ljuga efter att aldrig ha hört talas om någon ekivok författare som skriver på ayapaneco…

13_1

Här kommer en av de vackra texterna från min extrasysters favoritalbum Oh Mercy, Most of the Time:

Most of the time
I’m clear focused all around
Most of the time
I can keep both feet on the ground
I can follow the path
I can read the sign
Stay right with it when the road unwinds
I can handle whatever
I stumble upon
I don’t even notice she’s gone
Most of the time.

Most of the time it’s well understood
Most of the time I wouldn’t change it if I could
I can make it all match up
I can hold my own
I can deal with the situation right down to the bone
I can survive and I can endure
And I don’t even think about her
Most of the time.

Most of the time my head is on straight
Most of the time I’m strong enough not to hate
I don’t build up illusion ’til it makes me sick
I ain’t afraid of confusion no matter how thick
I can smile in the face of mankind
Don’t even remember what her lips felt like on mine
Most of the time.

Most of the time she ain’t even in my mind
I wouldn’t know her if I saw her
She’s that far behind
Most of the time I can even be sure
If she was ever with me
Or if I was ever with her
Most of the time I’m halfway content
Most of the time I know exactly where it went
I don’t cheat on myself I don’t run and hide
Hide from the feelings that are buried inside
I don’t compromise and I don’t pretend
I don’t even care if I ever see her again
Most of the time.