september 2016

14 sep

Rainbow Connection.

Sarah McLachlans version av Kermits vackra sång är väl värd att lyssna på.

Why are there so many songs about rainbows
And what’s on the other side
Rainbows are visions
But only illusions
And rainbows have nothing to hide

So we’ve been told
And some choose to believe it
I know they’re wrong, wait and see
Some day we’ll find it
The rainbow connection
The lovers, the dreamers, and me

Who said that every wish
Would be heard and answered
When wished on the morning star
Somebody thought of that
And someone believed it
And look what it’s done so far

What’s so amazing
That keeps us stargazing
And what do we think we might see
Someday we’ll find it
The rainbow connection
The lovers, the dreamers, and me

All of us under its spell, we know that it’s probably magic

Have you been half asleep?
And have you heard voices?
I’ve heard them calling my name
Is this the sweet sound
That called the young sailors?
The voice might be one in the same

I’ve heard it too many times to ignore it
It’s something that I’m supposed to be
Someday we’ll find it
The rainbow connection
The lovers, the dreamers and me

14 sep

18 år i tacksamhet som tvåbarnsmor.

LYCKANS MINUT

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.

Var har jag varit förut?

Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

Erik Lindorm

För några veckor sedan flyttade hon hemifrån, vår fina E. Hon jobbar och pluggar och sjunger och fixar och är en fröjd för sina gamla föräldrar. Livet är inte precis lätt att navigera, så jag önskar att hon ska hitta hopp i förtvivlan och styrka i utmaningen, kärlek i sorgen och humor i eländet. Du är verkligen fina E på så många plan och jag är tacksam.

13 sep

Agony.

Nourish my soul, give strength to my heart
Where’s grace when I need it, I’m back at the start
Stop lurking in shadows, come out in the light
I’m tired of hiding from dawn ’til twilight

One minute, one hour, one day at a time
The steeper the mountain, the harder the climb
I’m praying for miracles while trying my best
It’s harder at times to feel happy and blessed

12 sep

Ännu ett steg på vägen.

Ännu en sommardag med varma vindar och klarblå himmel. Det känns så märkligt, men jag tar tacksamt emot.

Dagens Huset: Idag var det dags att såpskrubba dörren som sitter mellan vardagsrum och sovrum. Det här är efter en första tvätt med varmt såpvatten och fram till nedre spegeln är det skrubbat även med Svinto. Dörren blev inte lika bra som dörrkarmarna, men det beror antagligen på att dörren har ett extra lager med vit plastfärg som skiten har satt sig i

Så här såg det ut efter 1,5 timmes jobb med fram och baksida:

Du ser ju att det bara är att skrapa och måla om hela rasket! Det är dock trevligare att skrapa en såpdoftande dörr än en som är täckt med flug- och kattskit…

I Bredavik märks det att hösten börjar tåga in trots att det var bra över 20 grader och shortsväder hela dagen idag. Björkarna börjar fläckvis bli gula och ser man efter noggrant börjar också lönnarna försiktigt ändra färg. Svågern vågade fånga stunden, var spontan och tog med sig familjen ut för att bjuda på en sista (?) grillkväll. Mysigt! Yngsta dottern har lite svårt att vänja sig vid att bo utan sina två storasyskon och dessutom har ju var och en försvunnit hem till sitt efter ett kusinintensivt sommarlov. För henne blev det här en riktig festkväll, och det är jag så glad över. ”A mother is never happier than her most miserable child” lärde mig min psykologkompis och det är ett uttryck som direkt slog an något i mig.

12 sep

Bucket List.

Om Blondinbella kan göra en 100-lista hon ska klara av innan hon säger adjö till livet kan väl jag göra detsamma. Jag känner att en sådan lista är väl personlig och ingenting jag vill lägga upp här utan eftertanke, men kanske kan jag dela med mig av några av punkterna. I morgon tänker jag, eller också ”en annan dag”.

Edit: Precis då L hade läst det här inlägget fick hon denna länk i ett mejl. Det måste ha varit ett tecken… 😀 Bra tips!

10 sep

Borta bra, men Sturkö bäst.

De flesta jag känner blir lätt hemmablinda. Det kan vara behjälpligt då man med hjälp av hemmablindheten kan blunda för lister som saknas, fula mattor, risigt hår eller vad det nu är. Då det gäller att ta vara på skönheten som finns runt omkring oss alla är det dock rätt skönt för själen att då och då påminna sig själv om vad man har.

Vi bodde i några år i Visättra/Flemingsberg, en av Stockholms inte alltför roliga förorter. Trots att det fanns lite väl många grannar som jag inte alltid kände mig bekväm runt omkring fanns det också så mycket som jag uppskattade. I skogarna bakom alla hus fanns till exempel fullt med svamp och bär för alla som tog sig tid att leta. Jag älskade också att kunna hänga med två av mina systrar och deras män då de bodde i två lägenheter alldeles i närheten. Var Visättravägen ett drömboende? Nej. Trivdes jag? Ja.

I kväll följde jag med mamma ut till kyrkogården för att sätta ljung på min gamlamorfars och mormor och morfars gravar. Det var så vackert där ute: stilla, lite tungt att andas och alldeles magiskt. Som sagt. Ibland är det bra att påminna sig själv om allt det goda som finns runt omkring en. Peace.

10 sep

Equity Emerging…

… ett känt konstverk i Galway, Irland, fick maken och mig att börja leka med ord. Vi funderade på att kanske ge konstverket namnet Hen Solo med tanke på det officiella namnet, men…

08 sep

Arbete och nöje.

Trots att dottern är 15 år gammal kom det där som alltid är att vänta några veckor in på höstterminen: den obligatoriska tillbaka-till-skolan-förkylningen. Att vara en smittohärd är aldrig uppskattat av andra, men å andra sidan är det omöjligt att vara hemma en hel förkylning utan att skolarbetet eller jobbet tar skada av något vis. Vi får väl se om hon kan hämta sig på en långhelg…

Jag åkte ifrån sjuklingen ut till Huset för att utföra mina sysslor. En duktig kock håller rent på arbetsytorna då han lagar mat och en duktig mångsysslare håller rent mellan olika moment under ett renoveringsprojekt. Jag må vara mångsysslare, men jag kan varken sätta reglar, putsa murbruk, sätta upp gips eller annat mer avancerat. Däremot kan jag både sopa och skrubba, så det passade jag på att göra nu. Jag rensade också ut lådorna i verandan och trillade bak så långt som till 1929 då det tydligen fanns en småskola ute i Uttorp. (Idag finns det en skola för hela Sturkö. Där går det 93 elever upp till sexan.) Anton och Elsa Svensson höll sitt hem och trädgård otroligt välskötta, så det känns lite tragiskt att se det förfall som har föranlett den stora renovering som huset nu går igenom. Nåja, jag är glad över att min bror såg potentialen och nu visar huset den kärlek det förtjänar!

Så snyggt putsad murstock! Den ska målas vit och just den här hallkorridoren kommer att bli vitmålad hela den. Takhöjden är 2,40 på hela nedervåningen, något som nog får anses väldigt ovanligt på en liten gård ute på landet vid förra sekelskiftet. Vi är dock tacksamma och tar gärna emot. I det som nu blir badrum, tvättrum och hall kommer dock taket att sänkas lite. Detta har att göra med att det är mycket lättare att fixa elektriciteten då man kan dra det utanför det gamla taket och sedan sätta ett nytt tak. Taket i dessa utrymmen kommer naturligtvis inte att bli ens tillnärmelsevis lika vackert som våra pärlspontstak, men jag tror att vi överlever.

Här ser du verandan och hur vackert det blir då solen lyser in genom de röda rutorna. Det känns nästan surrealistiskt att jag sitter här och tänker på hur det ska bli när vi flyttar in och vilka av mina hus/hem/organisations-planer som då kommer att ha uppnåtts. Om några månader ska det där huset verkligen vara vårt hem…

I det här hörnet ska det stå en Viking vedeldad spis. Putsen kommer att bli vitmålad och väggarna kommer att kläs med vitt kakel och någon diskret tapet, antagligen i ljust grått, om du undrar.

Här kommer den del som är tragisk. Pga sjukdom blev huset för många år sedan en levande soptipp och grannen har berättat att det inte ens gick att befinna sig på gårdsplanen för alla flugor. Dessa flugor bodde tydligen inomhus också, för så här har det sett ut på vissa delar av både målade tak och snickerier. (Har du aldrig sett på maken kan jag tala om att det är flugskit.)

Efter handskar, varmt vatten, såpa och skrubbsvamp är dörrkarmarna nu redo för målartvätt och ny färg. Ah! Såpa!

Efter arbetsdagens slut var det äntligen dags att träffa mina körvänner i Fredrikskyrkans Motettkör. Tusen tack till min syster som precis visste vad jag ville ha (en kör) och hur upplägget skulle vara (lite utmanande, men ändå med en kamratlig och trevlig stämning). Jag ser redan fram emot nästa veckas repetition!

Första utmaningen är att bemästra Mozarts Missa Brevis in B, KV 275. Här har du en version framförd av en grymt duktig japansk kör och ensemble. Medlemmarna ser ut att vara tolv år gamla, men så kan det väl inte vara? Här hittar du del 1 och del 2.

07 sep

Städa, städa varje freda’…

… och så varje jul, det tycker jag är kul. Så sjunger Pippi, men det kunde likaväl ha varit min sång. Nu är det inte så att jag älskar vanligt dammande och torkande, men att rensa i garderober, lådor och skåp gillar jag.

Idag har jag hållit på med just organiserande, återvinning, tvätt och tork, givande och tagande. Tur att jag planerat att vara så mycket med mina föräldrar den här hösten och vintern! Jag tror det blir roligt att kunna hjälpa både dem och oss och tror mig skymta ett stort loppisbord någonstans inom en ganska nära framtid. Allt som är användbart tror jag har ett hem hos någon annan också när jag inte längre kan eller orkar ta hand om det.

Vakten inne på Trinity Colleges bibliotek berättade att det tar två år att damma och städa igenom alla bokhyllorna. När man nått fram till den sista bokuslingen är det bara att börja om igen! Är det ett tröstlöst arbete, eller går det att hitta något slags njutning i att veta att man är en del i en process? Jag har funderat en del runt just den tanken de senaste åren. Jag är läraren, markservicen, barnvakten, kocken och tvätteriet. När dagen är slut, som det ser ut nu för tiden, har jag oftast inget nymålat, nyskrivet eller inskickat att klappa mig själv på axeln för. Inte för att jag älskar deadlines, men att klara en sådan känns onekligen befriande på så många sätt och vis! Jag funderar på hur jag ska kunna balansera livet för att kunna optimera insättningar och uttag då jag är övertygad om att jag blir till bättre nytta ju starkare jag är.

Nu ska jag lägga mig så jag orkar stiga upp för att vara mamma i morgon bitti. Det står tandläkarbesök, läkarbesök och lite annat smått och gott på kalendern. Att vara mamma är min favoritsysselsättning och det är inte utan att jag saknar att ha de två äldsta hemma. Jag förstår att folk drabbas av både det ena och det andra när barnen flyttar hemifrån! Nåja. Jag är tacksam över att det finns en plan och en riktning för våra ungdomar och hoppas att de har slagit in på vägar som kommer att göra dem lyckliga och starka, men det är en helt annat diskussion. Peace.

06 sep

Långhelg i Irland.

Vilka dagar jag har haft! Maken jobbade i Dublin förra veckan och föreslog att jag skulle komma på torsdag kväll för att vi skulle kunna få en långhelg tillsammans. Jag var inte särskilt nödbedd… Min syster som har resbloggen Resfredag, långt mer avancerad än mitt krattande här på monnah.se, frågar ofta om andras drömresmål och tips på vart hennes kommande äventyr ska gå. Jag svarar ständigt ”Nya Zeeland och Italien”. Jag har fortfarande inte kommit till Nya Zeeland, men i Italien har jag varit flera gånger och vill dit igen (och igen och igen) trots jordbävningar och maffia. Nästa gång hon frågar har jag ett nytt tips. Irland!

Vad nu, tänker du kanske? Jag har ju alldeles nyss kommit därifrån? Jag blev bara så förtjust i landet, allt det gröna, det fascinerande språket iriska (namnet Niamh uttalas Ni:v, eh), musiken, vinden, vägarna och allt det andra. Vi hann besöka Dublin, Galway, Doolin, den östraste Aranön Inisheer, Ennis och Limerick innan det var dags att lämna tillbaka hyrbilen på flygplatsen i Dublin igen och vara tacksamma över att ha överlevt vänstertrafiken! Här kommer en liten bildkavalkad.

Dublin

Molly Malone, den prostituerade fiskhandlaren.

Trinity Colleges otroliga bibliotek.

Påminnelse om hur tacksam jag är över att leva i frihet.

Snälla P, kan jag få det här golvet till toaletten? Det har legat i Christ Church Cathedral i ganska många hundra år och verkar klara svängningar i modet bra.

Samuel Beckett Bridge, läckert byggd som en harpa. Harpan har varit Irlands symbol åtminstone sedan tolvhundratalet.

Doolin

Jag kunde ha suttit på puben i Doolin och lyssnat på den här duktiga trion hela kvällen. De ser lite uttråkade ut här, men deras musik var allt annat än tråkig.

Wild Atlantic Way

Som klippt ur ett resemagasin. Maxfarten 100 km/h kan inte ens uppnås om man försöker. Noll vägrenar, cyklister på vägarna och knappt plats för två bilar i bredd, men utsikten är magisk! Och kringelikrokig…

Inis Oírr (Inisheer)

På ett ungefär 250 invånare lever tillsammans så gott de kan på denna lilla ö, längst österut av tre ”Aran islands”, och tar hand om alla turister som söker sig dit. De har 25 elever i primary school och 30 elever i secondary school. De trettio högstadieeleverna har åtta olika ämneslärare. Det låter som ett skämt när man i dagens svenska skola får vara glad om en lärare har mindre än 30 elever i sin klass.

Cliffs of Moher

Ungefär här hängde jag över relingen med en plastpåse i handen och spydde upp den lyxiga frukosten. Klipporna var kvar hela tiden och visade upp sina imponerande 120 m i strumplästen trots detta missöde. Vi skyller på galen sjögång.