19 Aug

Happy anniversary!

image

22 år tillsammans med maken i ur och skur, nöd och lust, berg- och dalbana. Tiden har flugit förbi… Vi behöver åtminstone aldrig säga ”alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet”. Vi är fullt medvetna om hur lätt det är att förlora fotfästet och hur viktigt det är att omgruppera trupperna då och då för att kunna göra rätt prioriteringar, för att orka stå starka mot världen. Kärleken är värd att jobba hårt för!

18 Aug

Sovrumsframsteg och alla fönster sitter på plats.

18_10

Så här såg det ut i morse då jag kom ut till Huset. Bror Duktig hade gett noggranna instruktioner för vad jag skulle få gjort: flytta ut det sista som stod kvar efter kakelugnsrenoveringen, riva alla tapeter utom den på väggen mot vardagsrummet, dra ur all pappspik med hovtång och slå i de envisa med hammare, städa upp. Jag lyckades åtminstone komma igång. Resten får vi fixa i morgon.

18_4

Bort med den sista pappen, sopa bort sågspånen (de dråsar ner från isoleringen på övervåningen) och se till att inga spikhuvuden står ut och förstör då gipsskivorna ska upp.

Följande fyra tapeter har förskönat kammaren under Husets liv:

18_5

18_7

18_8

18_9

Ingen av de gamla tapetmönstren faller mig i smaken, men jag tokälskar den gröngrå färgen på översta tapeten. Den hade vi i vårt sovrum i Segeltorp i en smalrandig tapet som jag fortfarande tycker väldigt mycket om. Vi får väl se vad det blir som får komma upp på väggarna när vi väl kommit så långt.

18_6

Om före-bilden är den första i den här serien får det här bli en mellan-bild. Som du ser har vi en hel del papp och spik att roa oss med innan projektet är fört i hamn. Till höger i bild ser du att det ena kammarfönstret har slagits igen. Det passar bättre i ett sovrum att  ha en hel vägg bakom sänggaveln.

18_3

18_2

Baksidan ser finfin ut och vårt lilla badrumsfönster, sitter nu på plats. Falu rödfärg, alltså. Jag tycker det är så fint! Det här lilla huset blir alltså rött med vita knutar. Vilken färg tycker du skulle vara fin som accentfärg på dörrarna? Jag tror att vi väljer mellan havregul, gråblå och mörkgrå…

16 Aug

Du måste finnas…

En av mina favoritsånger framförd av en duktig musiker, därtill en alldeles fantastisk körledare, Ninni Bautista.

När jag står med hela stjärnhimlen ovanför mig och försöker greppa det faktum att jag är en del av Vintergatan som sprider ut sig som den ”milky way” som våra engelsktalande vänner kallar den, då känner jag mig rätt liten. Inte liten som obetydlig, utan snarare liten som en cell i en kropp. Jag förstår att oavsett hur smart jag eller någon annan är så räcker mänsklighetens sammanlagda intelligens inte ens till då det gäller att förstå storheten i universum och vår del i detta mäktiga. Livet är förunderligt på så många olika plan.

Idag har jag haft många tankar som snurrat runt. Att få ha den här utsikten till tröst framåt och stjärnhimlen uppåt har varit nog för att trösta, så jag kan inte vara annat än tacksam. Peace.

17_1

17_2

17_3

17_4

15 Aug

Livets gång.

image

Idag åker svägerskan och hennes familj tillbaka till Australien. Minsta systern åkte tillbaka till Umeå i går för att påbörja sista året på sin psykologutbildning. De båda äldsta barnen/ungdomarna planerar flytt till gemensam lägenhet. Yngsta dottern börjar snart sin gymnasieutbildning. Husrenoveringen går långsamt framåt (till helgen blir det besök på Kalmar slott och IKEA för inspiration). Min lillebror fyller 44. Barnens kusiners lilla hund har solsken i blick och till kvällen kanske vi alla har rosiga kinder av sensommarsolen. Just nu har redan hunnit bli då när jag skriver detta och vi fortsätter njuta av livet allt efter bästa förmåga. Peace.

12 Aug

Funderingar från ett gäng ribbor, en pensel och Falu rödfärg.

lat

  1. som i anmärkningsvärd utsträckning föredrar att vila i stället för att arbeta
    Flickan är tämligen lat; hon tycker inte om att städa upp efter sig.
    Etymologi: Av fornsvenskans later. Besläktat med lättjalåta, tyskans lass (slapp), tyskans nachlässig (slarvig), engelskans late (sen), latinets lassus (sömnig).

Jag anser mig inte vara någon lat människa. Jag har emellertid gått från att vara en perfektionistisk överarbetare till att ha ett lite mer avslappnat förhållningssätt till min egen och även andras insats. Det har varit en livslång process och många olika erfarenheter har fått mig dit jag är idag.

En luthersk uppfostran lär en att arbeta i sitt anletes svett med en strikt arbetsetik, något som bl a Max Weber menade bidrog till de protestantiska ländernas stora ekonomiska framgång då det begav sig. I modern tid är det inte populärt med religion och därmed har ”man” bestämt att det var protestanternas höga läskunnighet som bidrog till de goda ekonomiska framgångarna och inget annat.

En gång diskuterade jag karensdagar med en supermegatrevlig kollega. Han sa ”det är väl klart att alla tar en ledig betald dag då och då utan att vara sjuk om inte karensdagar finns, det har jag själv gjort många gånger”. Jag tittade på honom som om han var en utomjording och sa att jag aldrig hade gjort så själv och inte kunde tänka mig att göra det heller. ”Men det gör ju alla”, var svaret han gav. Jag undrade i mitt stilla sinne vad det var för fel på mig som inte ens hade kommit på tanken på att lura till mig pengar som jag inte hade rätt till. Efteråt har jag insett att väldigt många anser sig ha rätt till väldigt mycket och att det som jag själv lärt mig inte är något som jag ska ta för givet att någon annan tycker. (Vilket är värst? En skatteplanerare eller någon som lurar till sig bidrag? Skatteplaneraren naturligtvis! Hen lurar ju någon annan på pengar som de själva inte har jobbat ihop men som de har rätt till… Logiskt, eller hur?)

Tillbaka till tankarna om att vara lat och vad som fick tankarna att snurra… Jag stod och målade ribb och tyckte att det var lite småtråkigt. Så fort jag tyckte det fanns en någorlunda bra anledning till att åka hem (det började skymma och bli lite väl mörkt i ladan) så drog jag. Efteråt tänkte jag att om jag hade varit min bror hade jag stått kvar och målat klart de sista tio ribben också. Hur hade det varit om jag hade varit projektanställd istället för någon som är ivrig att flytta in i sitt nya hem? Skulle jag göra minsta möjliga arbete och ändå varit arg på arbetsgivaren som utnyttjade billig arbetskraft? Skulle jag vara glad över att kunna göra något nyttigt och tacksam över pengarna? Skulle jag tycka att det var meningslöst arbete som inte gav mig någonting och kräva andra uppgifter och högre ersättning? Skulle jag se projektet som ett nödvändigt ont, men ett sätt att visa upp mina goda kvaliteter och även en språngbräda till mer kvalificerade arbetsuppgifter?

Det finns genuint lata människor. Det finns personer som ständigt utnyttjar system, maskar och fuskar. Men! Det finns också lirare som slänger chokladpapper i soptunnan när ingen ser på. Det finns frivilliga som tar sig an missbrukare, föräldralösa och samhällets andra olycksbarn utan att förvänta sig det minsta tillbaka. Det finns goda människor som lyfter de orkeslösa och puttar på de som förlorat sin startmotor. Nästa gång min latmask attackerar ska jag komma ihåg den här stunden. Jag är på hugget och i morgon ska jag stiga upp lite tidigare än planerat och måla de där sista ribben också! Leve den lutherska arbetsetiken!

09 Aug

Bara tacksam.

Häromdagen hade jag den stora glädjen att få ha en av mina favoritmänniskor i världen här på besök. (Hon bor alldeles för långt borta, men finns åtminstone närmare än vännerna som befinner sig i andra länder.) Vi pratade om högt och lågt, roliga minnen och kluriga dilemman, livet i allmänhet och att vara i vår ålder med allt vad det innebär i synnerhet. När hon åkte härifrån kände jag hur mina energidepåer fyllts på och hur glad och tacksam jag kände mig.

Fredagkvällen fylldes av härlig livemusik av Lisa Nilsson och Lars Winnerbäck, av umgänge med fin syster och svägerska och så maken som äntligen kom tillbaka från USA. Det kändes som att jag var mitt i Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, en låt jag fnös åt ända tills jag fick uppleva den en magisk och ljummen kväll under Västerviks visfestival då kompositören själv framförde den. Jag ryser fortfarande då jag tänker på hur vackert allt var och hur lycklig jag kände mig.

Idag var jag ute i ”huset” och tvättade av den andra kakelugnen som också har satts om nu. Jag blev attackerad av brorsans höns som går på ”sommarbete” där, skrattade och plockade ägg. Återigen kände jag samma tacksamhet, en näst intill fysisk känsla. Jag påmindes om hur viktigt det är att vi samlar på dessa lyckor! Jag ville bara påminna om det trots att det inte är dags för novembers ”trettio tacksamma dagar” än… Peace.

7_14

07 Aug

Våra nya hoods.

Tidigare i kväll gick maken, äldsta dottern och jag en promenad ut till havet från huset som blir vårt hem framåt vintern. För mig har alltid Sturkö varit Bredavik, havsutsikt mot Karlskrona och trakterna däromkring. Nu kommer vi att hamna cirka en halvmil mot öns södra sida en bit från havet. Trots att det finns bebyggelse på två sidor av huset är det så lummigt att man känner sig helt ifred, något som jag tycker är jätteskönt. Vandringsled och cykelled går några hundra meter från huset och man tar sig snabbt till Uttorps naturreservat om man känner sig hågad.

Så här vackert kan man ha det i Sverige en höstkall sensommardag…

7_2

7_3

7_4

7_5

7_6

7_11

7_8

7_13

7_10

7_12

05 Aug

Det sjunger i mig.

I går fick jag en helkväll med en av mina finaste vänner, jag ska gå och lyssna på Lisa Nilsson och Lars Winnerbäck med syster och svägerska om en timme, regnet som hotade Skärgårdsfesten för några dagar sedan håller sig undan och snart anländer maken med tåget. Det är en fin dag idag.

image

Fields of gold…