Tack och hej, leverpastej. Vår tid här har varit fantastisk på så många sätt och vis och både jag och min familj tar med oss allt vi upplevt med stor tacksamhet. Livet är allt bra förvirrande ibland. På samma gång som jag gläder mig åt att få träffa föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, och alla andra släktingar och vänner, så gråter jag över att behöva lämna de finaste vänner som tänkas kan. När man flyttar ändras saker och ting och relationer tar en annan form. Nu ser jag fram emot att få fördjupa gamla vänskaper och lära mig att bo på ett mindre ställe som jag behöver lära känna och älska igen.

Den här dikten fick jag av en av mina väninnor tillsammans med ett foto på de majestätiska berg som jag har kommit att älska så mycket:

Blessing

In the leaving
in the letting go
let there be this
to hold onto
at the last:

the enduring of love
the persisting of hope
the remembering of joy

the offering of gratitude
the receiving of grace
the blessing of peace.

Jan L. Richardson