30 maj

Här och nu.

I går var det Mors Dag. Jag hade en av mina bästa någonsin tillsammans med min älskade familj. Alla ansträngde sig för att vara trevliga och glada fast det blivit dåligt med sömn i flera nätter innan, fast det blev så intensivt för att vi skulle hinna uppleva ett tre-till-sjudagarsställe på en heldag och fast vi är inne i en överlag väldigt stressig situation.

P g a obefintlig mottagning i och runt omkring parken kunde jag inte prata med mamma vilket jag brukar göra varje söndag och varje mors dag. Vi pratade idag istället, efter att jag hade tagit en så lång sovmorgon som jag klarade av, morgonyoga, ägg- och avocadofrukost, tvättmaskingspåfyllning och diskmaskinstömning. Vardagssysslor mitt i flytten? Jo, idag är det Memorial Day, en röd dag, och vi har bestämt oss för att bara vara lata och hitta på sådant som vi gillar att göra. Jag tror ändå inte att grannarna vill ha sina barbecues och poolinvigningar störda av flera timmars gräsklippande… Hur som helst. Det kändes fint att prata med mamma. Jag berättade om våra grannar som fått ”max tre till fem år” i livsdom av sin läkare. Han talade om för dem att de borde göra sig av med sitt alldeles för stora hus och bestämma hur de vill njuta av livet till fullo innan de blir för sjuka eller helt enkelt dör. (Vi var ute och åt tillsammans härom kvällen och då kom detta upp.) Måste vi vara i 60-årsåldern och vara drabbade av sjukdom för att någon ska säga till oss ”ni borde bestämma hur ni vill njuta av livet till fullo”? Det kändes konstigt att prata med mamma om det, men jag har bestämt mig för att inte trippa runt detta svåra ämne. Döden kommer till oss alla vare sig vi vågar prata om den eller inte. Det är så själva livet är konstruerat. Att veta på ett ungefär hur lång ens utmätta tid är behöver inte bara innebära ångest och andra känslor som gör ont. Den kan också påminna oss om att vi behöver ta tag i surdegar, njuta mer, bestämma oss för att ”rida ut” jobbiga situationer och gilla läget istället för att bara klaga, ändra på sådant som faktiskt går att göra något åt, skifta fokus till nya prioriteringar eller vad det nu kan vara.

Nu är jag inne i en sådan där period som av naturliga orsaker är lite turbulent, men det är absolut inte bara av ondo. Jag vet att jag i stunder bara vill vakna om ett halvår, men att verkligheten är att jag kommer att ta tag i det som ligger på dagens ”to do”-list vare sig det sker på ett graciöst sätt eller lite mer fumligt. Jag hoppas att du lyckas hitta en stunds vardagsglädje idag även om resten av livet är tungt. Peace.

27 maj

En milstolpe till.

För arton år sedan höll vi på att packa ihop lägenheten i Visättra. Jag hade fullt upp med att försöka underhålla vår snart tvååring som sprang omkring och upptäckte världen väldigt intensivt i ett lägenhetsområde som inte direkt var så fasligt roligt. Jag kommer inte riktigt ihåg hur själva flytten gick till, men så småningom kom vi fram via en fullpackad Volvos breakdown och en tjock, blivande tvåbarnsmors femtioelva kisspauser mellan Flempan och Sturkö.

27_3

I den tjocka magen låg vår äldsta dotter. Idag tog hon sin high school-examen. Det där med pompa och ståt, det klarar de med den äran, di där amerikanarna. Vi höll till i samma arena där Dolly Parton ska sjunga i juli (så typiskt att vi flyttar bara en månad innan) och det var ingen som hade sparat på krutet då det gällde dekorationer. Det kändes lite som att vara med i High School Musical för att vara ärlig. (De spelade för övrigt in de filmerna i en high school i Salt Lake City, 50 minuter norröver.) Vi har missat studentflak, studentskivor, fyllefester (phu, underbart), men också studentmössor, svensk grönska och ”Sjung om studentens lyckliga da’r” (vemodigt). Nu blev det något annat, något som kändes rätt här och nu, en upplevelse som vi i familjen fick dela utan resten av vår stora och bullriga släkt. Vi ska nog klara av det där släktfestandet då vi kommer till Sverige, så det känns inte allt för illa.

27_9

Jag hoppas att du mår bra och får vara med på en och annan nostalgitripp som värmer din själ. Jag tror att det är viktigt för oss människor att uppleva traditioner och sådant som svetsar oss samman. Måtte ”The Orem High School Class of 2016” för alltid känna att de har en upplevelse som har fört dem samman för alltid. Jag önskar dem allt gott i framtiden och hyser inga tvivel om att vi kommer att få höra mer från en och annan av dessa starka, fantastiska, unga individer.

27_10

Studentsången

Text: Herman Sätherberg
Musik: Prins Gustav

Sjungom studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro!
där de härliga lagrarna gro!
Hurra!

25 maj

Tankar som flyger åt alla håll.

Att bo med en sjuttonåring som har existensiell ångest över att inte veta vad hon ska göra med resten av sitt liv samtidigt som man ska försöka hantera påminnelsen om människans korta tid på jorden, särskilt för någon man älskar över allt, är svårt. Jag har inga bra svar, inga rätta svar, inga universallösningar. Till sjuttonåringen säger jag ”NJUT! Du är sjutton år, du har hela livet framför dig.” och den stackars dödssjuka 67-åringen gapskrattar jag med när hon förvånat uttrycker ”Jag fattar inte varför jag är så trött!” (Humor är verkligen livsnödvändig i vissa lägen.)

Efter att ha levt i något av en rosa bubbla under flera år är det på något sätt dags att möta verkligheten igen. Jag ville verkligen inte flytta hit för fyra år sedan då beslutet togs, men det var det bästa som kunde hända mig och min familj. Det jag fått uppleva här, de vackra omgivningarna och människorna jag lärt känna kommer alltid att vara en del av mig. ”Mitt hjärta har många rum.” Just nu känns det också som att det ska explodera. Ömsom av tacksamhet och ömsom av sorg och vemod.

I kväll var det dags för bokgruppen att träffas. Sista gången för mig. Gråt och tacksamhet. Tacksamhet och gråt. Dessa kvinnor har betytt så otroligt mycket för mig! Fantastiska. (Alla borde ha en diskussionsgrupp där de känner sig trygga och kan dela med sig av sina drömmar, farhågor, frågor och insikter!) Jag fick en bok av dem som heter ”No One Can Take Your Place”. Då grät jag lite till.

I morgon är det sista yogan med vår fantastiska yogalärare som råkar sluta på studion samtidigt som vi ska till att flytta. Jag hinner inte vara med på passet då det är dags för ännu en graduation-aktivitet för familjens ”student”, men jag ska dit och krama om D och tacka henne för att hon varit den bästa och roligaste yogainstruktör som hade kunnat komma i min väg! Tänk. Jag har aldrig sett mig själv som en yogi, men idag inser jag att vi alla har det i oss och att de flesta nog skulle må bra av att bli lite snällare mot sig själva och sina kroppar, både män och kvinnor.

Vi människor är komplicerade varelser samtidigt som vi är rätt lätta att förstå oss på. Min vackra lillsyrra fick höra talas om en konversation, chatt på telefon, om ett grabbgängs sexfantasier om henne. De är vänner till hennes (f d ?) kompis, över trettio år, svenska, välanpassade individer och hon har träffat dem alla flera gånger. Det de skrev var så plumpt och äckligt och gjorde henne till ett avpersonifierat sexobjekt. Hon blev så arg att hon skrev en insändare. Den kan du läsa här. (För övrigt har hon aldrig sagt något om att spy, men det var det där med sensationsjournalistik och så.) Kvinnor som äger sin sexualitet, de är visst starka och goda föredömen och får därför stå klädda som porrstjärnor och åma sig med sexaktsrörelser framför sina mikrofonstativ och sjunga att de är någon mans slav eller liknande utan att någon ska tycka att det är annat än starkt och fantastiskt. Själv suckar jag och tycker att det är konstigt att efter alla feministers hårda jobb så är kvinnor mer objektifierade än någonsin. Men det var bara en av alla tusen tankar som runnit genom huvudet idag och som jag ville få ut ur systemet. Det här inlägget inger ändå hopp om bättre dagar! OBS! På engelska. Peace. Over and out. (Tur att det är min blogg det här, för den här texten hade helt klart blivit refuserad i vilket forum som helst! 🙂 )

23 maj

Min fina, fina granne!

M har en lång radda norrmän i släkten. Den senaste som invandrade till USA från Norge var hennes morfar. M har alltid fascinerats av sitt norska arv och har varit flera gånger i Norge samt lärt sig norska på universitetet som vuxen. (Jag hör inte ens någon amerikansk dialekt då hon talar!) Dessutom är hon mycket mer nordisk än amerikansk till sättet och älskar nordisk inredning, så det var nog meningen att vi skulle bli grannar. Det kommer att bli så svårt att lämna henne och hennes fina familj här…

Titta på Telemarksbunaden som M har ägnat hundratals timmar åt att sy och brodera:

21_5

21_9

21_12

21_16

21 maj

Vad hjärtat är fullt av.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” 
Reinhold Niebuhr
”Jag har ingenting emot att dö. Men inte imorgon. Det är en del jag vill hinna med först.”
Astrid Lindgren
1.
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar,
nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och bäckens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

2.
Sin lycka och sin sommarro
hörs yra fåglar prisa,
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
frän deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3.
Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
lär mig akta främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö,
var växt skall dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4.
Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissnar gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma
fast äng och fält står tomma.

5.
Väl må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt:
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, god och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Carl David af Wirsén

Jag ser hur ljusen brinner ut,
jag ser hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss som lyste för oss
tar slut, dom brinner alla ut.

Jag ser hur livet rinner bort,
hur tiden alltid är för kort.
Den ändlösa stig som skulle bli mitt liv
tar slut, skall också nå sitt slut.

Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.

Och jag såg en svag men tydlig glöd.
Jag såg att nya stjärnor föds.
Så fast det var natt var det ändå inte svart;
Därute tändes nya ljus.

Vi är en sekund i epokernas ström,
men vårt liv är en oersättlighet.

Så innan min låga flämtar till,
och skymningstimman tiger still,
vill jag vara ett bloss för dom som följer oss
en tid, ett ljus på deras stig;
En tid, ett ljus i deras liv.

Björn Afzelius

Euphoria

19 maj

Power outage.

På engelska översätts strömavbrott med power outage, alltså kraftavbrott. Det är ett sådant som kan upplevas i realtid här i min blogg just nu. Jag återkommer när kraften och lusten är tillbaka, förhoppningsvis inom inte allt för lång tid. Ibland blir det bara för mycket. 🙁

15 maj

Visdom från en hundraåring och blyglasfönster.

Idag firade en av våra grannar sin hundrade födelsedag. Vi hade tyvärr inte möjlighet att gå dit då det stod annat på schemat, men en kompis meddelade vad han så vist delade med sig till ungdomarna som var där. ”Decide early that you want to be happy.” Bestäm tidigt att du vill vara lycklig. Lättare sagt än gjort som så mycket annat, men det rimmar väl med allt annat som kommit i min väg den senaste tiden.

14_1

Jag hann inte gå på kalas, men jag gick på den vernissage som några andra grannar hade för att visa sitt nya blyglasfönster som sitter i entrén ovanför dörren. De har arbetat fram motivet tillsammans med sin vän, hemmapappan och glaskonstnären Mark Bigelow, och det bygger på olika bilder från Provo Canyon. Helt fantastiskt!

14_2

Marks fru är violaprofessor på det lokala universitetet BYU och ena dottern hade idag fått en fin utmärkelse för sitt harpspelande (hon har spelat sedan hon var fyra år). Eftersom hon bara är fjorton år har hon inte bestämt sig om hon ska satsa på harpan, make-up, konditorkonsterna (det var hon som hade gjort kakorna med blyglasglasyr) eller konsten. 😉 Det är spännande att tala med personer som verkligen är konstnärer på alla sätt och vis.

14_4

Mark hade tagit med sig några av sina senaste verk. Detta blev min favorit, men du kan se många fler på hemsidan jag länkade till här ovanför:

14_5

14 maj

Kendall och Cecily.

Min kompis elvaåriga son Kendall är självlärd pianist. Han tar ut låtar på gehör, lever genom musiken och har velat starta ett band i flera år. Nu har han och hans kompis Cecily startat bandet The Stairdwellers. Vill du höra deras fantastiska första låt tycker jag att du ska klicka här. På deras hemsida kan du köpa inspelningen för $1 och då de har jobbat så hårt tycker jag de kan vara värda lite uppskattning! Kom ihåg var du hörde talas om de här ungarna först.