Jag hittade den här artikeln, läste den och suckade djupt. Lotta Agaton, Sveriges inofficiella trendminister, har konstaterat att ”loppistrenden är förbi”. Nu duger det inte längre att jaga vilka vintageprylar som helst, utan nu ska man leta efter sällsynta märkesprylar som är nästan omöjliga att hitta eller köpa för vanligt folk. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tycker om att ha det ”fint” hemma, ordning och reda och lite lagom med grejer som gör mig och de andra familjemedlemmarna glada då de bidrar till hemtrevligheten. Minnen eller sådant som bara är fint eller roligt. Att göra livet till en jakt på nya prylar och kläder man inte behöver för pengar som kunde ha gett bra mycket långvarigare glädje spenderade på annat, det känns läskigt tomt. Jag var tvungen att andas en stund och tänka att det aldrig är min uppgift att tycka och tänka om andras liv och att Lotta Agaton har sin fulla rätt, och faktiskt jobbar med, att bestämma vad andra människor ska ägna sin tid och sina pengar åt.

Det är lätt att tro att alla andra har bättre eller enklare liv medan sanningen ofta är att vi alla kämpar på med vårt eget elände. Jag älskar att träffa olika slags människor och prata med dem, ibland för att de tycker precis som jag och ibland för att de får mina tankar att spreta åt alla håll. Jag tycker sällan, till skillnad från min syster t ex, att det finns några meningslösa möten med andra människor. Det spelar ingen roll om diskussionen är ytlig eller om det rör sig på djupa vatten, jag får alltid med mig något som kan komma till användning en annan dag. Jag försöker lära mig själv att detta också gäller sådant jag läser om eller lyssnar på. Därför tänker jag idag vara tacksam över att jag läste ovanstående upprörande artikel. Tänk att jag fick möjlighet att känna efter om jag hade varit lyckligare om vi hade bytt ut vår gröna IKEA-soffa mot en ful, lila Gerrit Rietveld-fåtölj! Jag kom fram till att jag nog mest hade varit fattigare. Peace.