17 mar

Om avundsjuka.

Jag har sex syskon och en extrasyrra som jag är väldigt stolt över. Jag gläds med dem då de lyckas i livet, när det går bra för deras barn eller om de har klarat av något som känts som en uppförsbacke. Jag känner med dem då något är svårt eller jobbigt. Jag hejar på dem då de behöver det. Jag kramar om dem, både bildligt och bokstavligt, om det skulle behövas. Idag känner jag att det rätta är att skriva ett litet blogginlägg om avund.

SONY DSC

Min syster Annika har sedan hon var riktigt ung drömt om att resa över hela jorden. Hon är dessutom en av de mest målmedvetna människor jag känner och har skrivit och bockat av listor i oändlighet då det gäller både det ena och det andra. Vi skiljer oss åt i det att hon är betydligt bättre på att se till att få sina drömmar uppfyllda. Hon jobbar hårt på det, både med målsättningar, telefonsamtal, mejlkontakter och nätverkande. Hon är verkligen värd all framgång hon kan få! Under de senaste åren har det börjat gå riktigt bra för henne då det gäller resandet. Hon driver en vid det här laget framgångsrik blogg, Resfredag, och har en resepodd tillsammans med sin kompis Lisa.

I takt med att det har gått bra för Annika har det dykt upp avundsjuka kommentarer, näthat och ”trollande” i bloggens och poddens kölvatten, men också i Annikas privata ”sociala media”-flöde. Första gången det hände blev jag rent paff, men nu när det har hänt flera gånger har jag insett att det här är ett fenomen som man inte kommer ifrån som offentlig person. Egentligen kommer man väl inte ifrån det i vanliga livet heller, men skvaller som pågår bakom ryggen gör kanske inte lika ont som ord i svart på vitt.

Avundsjuka är en av ”dödssynderna” och vi kan väl tycka vad vi vill om den. Den är tydligen den känsla som brinner starkast i oss människor och har du tid tycker jag verkligen att du ska läsa den här artikeln som lyfter upp avund, vad den gör med oss och hur vi blir påverkade både personligt och i samhället av denna starka kraft.

Vill du lyssna på ett bra TED-tal som handlar om karriär, snobberi och hur man kan hantera både sin egens och andras framgång tycker jag att du ska lyssna på Alain de Botton.

Är du avundsjuk? Känner du att avunden äter upp dig inifrån i dagens samhälle där folk delar lyxig och vällagad mat, läckra partners, vita stränder i avlägsna semesterparadis, sexpack på magen eller vad det nu är i parti och minut? Gör som en av mina vänner – lägg ner Facebook, Instagram och andra sociala medier. Sluta jämföra dig med dina vänner och bekanta. (Om du inte hunnit lyssna på Alain de Botton så kan jag avslöja att det är just deras framgång som gör mest ont för oss. Ajajaj.)

Jag har talat om tacksamhet förut, hur viktigt det är och hur man kan lyfta sin egen livskvalitet genom att öva på att se det fina man har i sitt eget liv istället för att ägna så många tankar åt det man inte har. Tacksamhetsdagbok äger, kära du! Peace.

15 mar

Kent lägger ner.

Om den svenska rockgruppen Kent kan man säga vad man vill. Jag har själv ett kluvet förhållande till detta gäng med Eskilstunagrabbar, men måste säga att de lyckats producera några låtar som inte lämnar mig oberörd. Dessutom har jag en Kentkonsert bland mina absoluta favoritlivemusikupplevelser någonsin. Den konserten bidrog antagligen till min dåliga hörsel, hehe.

Kent vet hur man levererar. Inte bara under konserter, utan också när de ska tala om för sina fans att de tänker lägga av. Kolla bara här… Alltid lite, lite konstiga. Det låter alltid som att de spelar i en grotta och ska jag kunna tillgodogöra mig texterna måste jag alltid läsa dem samtidigt som jag lyssnar eftersom Jocke Berg, tja, mummelsjunger.

Favoritlåtar:
Pärlor
Utan dina andetag
Socker
Ingenting
Mannen i den vita hatten
400 slag
Sverige

Med anledning av denna lilla lista kan du nog rätt snabbt räkna ut att jag inte upptäckte Kent förrän de hade spelat ett tag och att jag inte direkt lyssnat så mycket på de senaste produktionerna. Man ska sluta på topp, så jag tror att den här gruppen verkligen gör bäst i att sluta nu och låta sina låtar leva vidare i musikhimlen där alla toner blir bättre ju längre de svävar omkring. Lycka till, grabbar/gubbar/hör ni! Det här blir bra.

14_1

Foto: Peter Gehrke från Kents hemsida

14 mar

Dagens upptäckt.

Både maken och jag har pluggat in våra släktforskningsuppgifter i familysearch.org. Idag hittade jag den roliga sidan relativefinder.org, ett program som jämför ens familjeträd med olika ”kändisars”, till exempel kungligheter och klassiska kompositörer. Det visade sig att jag är släkt med Sibelius genom min morfar! Har man bara en enda kändis i släkten tycker jag han är ett bra alternativ. Här kan du få höra och se min favorittolkning av Finlandia, Sibelius storverk. Det känns helt plötsligt som att mitt stora musikaliska intresse kanske har sin förklaring, hehe.

Vi visste redan att maken är släkt med Gustav III:s syster Sofia Albertina genom sin mormor, så vi förväntade oss lite kunglig glans i hans sökning. Det rasslade till med 888 kändissläktingar!!! Jag ska gå igenom dem i morgon. Det blir spännande!

Edit: Tja. På olika sätt är maken visst släkt med mängder av europeiska kungligheter (inte så konstigt med tanke på Sofia Albertina), men också en massa amerikanska presidenter, många inblandade i Salem witch trials, Lucille Ball, Edgar Allan Poe, Jesse James, Emily Dickinson, Davy Crockett och, tada, Jean Sibelius, haha! Vi är alltså släkt någonstans längs med vägen långt borta i fjärran. Skillnaden i Ks och mina resultat har till stor del att göra med att släktbasen K har är nästan 28 000 personer stark, medan min bygger på 363 personer. 

13 mar

Dagens Bridal Veil Falls.

I eftermiddags kom min syster och svåger för några intensiva timmars umgänge med oss. Hurra! En dålig maträtt till frukost Las Vegas i går ställde till med matförgiftning, så vi var inte ens säkra på att de skulle kunna komma. De åker nämligen vidare i morgon igen.

12_8

Det är inte bara det att både syster och svåger är osedvanligt trevliga att hänga med. De hade också med sig DET HÄR. Har du sett något liknande? Verkligen (o)tur att de kom.

12_5

12_6

Ännu en strålande vårdag inbjöd till trädgårdsarbete för mig, maken och yngsta dottern innan besöket hade hunnit fram. Jag gillar när S hoppar ihop innehållet i trädgårdsavfallstunnan. Vår trädgård är nämligen så stor att vi hade behövt fem sådana här tunnor runt den här tiden på året. Ja, ja. Vi får göra vad vi kan med det vi har.

12_2

I går satte vi lite penséer i ett par krukor. Det blev Sverigetema den här gången. Det syns kanske inte riktigt, för de blå blommorna har inte slagit ut lika mycket som de gula. Trädgårdens första påskliljor passade på att slå ut dagen till ära. Så fint!

12_14

Besökarna hade önskat att få komma till Bridal Veil Falls, så vi tog med dem på en strapatsrik promenad. Vissa delar av vägen mellan Vivian Park och fallen var fortfarande snötäckta, som här.

12_10

Medan vi plumsade i snö var det andra som roade sig med att paddla. Sekunderna efter att det här fotot togs trillade vår paddle boarder i vattnet. Huuuuu!

12_16

Anledningen till att T och N är i USA över huvud taget är att de passar på att fira Ts 40-årsdag tillsammans med sin bröllopsresa. Den blev nämligen aldrig av för femton år sedan. Bättre sent än aldrig får en särskild mening vissa gånger, eller hur?

12_17

Yngsta dottern och maken. Fint.

12_15

Söstra mi, hon är fin, hon. För några månader sedan var min likaledes fine bror här. Synd att vi inte fick till ett sådant här ”spana in i framtiden”-foto tillsammans.

I natt förlorar vi en timme på grund av den fåniga sommartiden och eftersom jag och tjejerna ska åka in på Music and the Spoken Word för att få in lite obligatoriska körlyssningstimmar för äldsta dottern är det nog bäst att hoppa i säng nu. Det här blev en finfin dag. Den lägger vi i plus-korgen! Peace.

13 mar

Frans – If I were sorry.

Frans vann tydligen den svenska Melodifestivalen. Grattis Frans! Ska jag tro Facebookflödet gillar allt från småflickor till damer med många år på nacken lille Frans. Män verkar inte kolla på Mellon. (Förutom min svenska väninnas amerikanske man, då.) Annars tycker jag att Daniel Norbergs parodier som vanligt är bättre än alla de tävlande låtarna, hehe.

Tillbaka till Frans. Hans text är faktiskt rätt insiktsfull, så ung han är. Nej, men vänta lite nu. Det är väl inte många melodifestivaldeltagare som skriver sin egen musik? (Googla fakta, pausmusik…) Oscar Fogelström, Michael Saxell, Fredrik Andersson och Frans Jeppsson Wall. Jo, men se där! Han har åtminstone varit inblandad på något vis.

I’d crawl through the desert on my hands and knees
Rehearsing my pretty please
Climb the highest mountain
If I were sorry

Shout it from the top
Swim under water until my lungs exploded
Walk into the fire
If I were sorry

I’d run a thousand miles
Wouldn’t stop until I dropped
Wouldn’t take a break to breathe until I got close
Enough

Then I’d do it all again
If I really had the chance
But I know deep inside for you it’s just another
dance

If I were sorry
I’d give you all the glory
if I were sorry

If I were sorry
it would be a different story

If I were sorry
if I were sorry oh

I’d hold my breath until my face turned blue
I’d rob a bank and the post office too
Swim across the ocean
If I were sorry

I’d take vow of silence
I wouldn’t say a single word
Until you really heard
If I were sorry

I’d run a thousand miles
Wouldn’t stop until I dropped
Wouldn’t take the break to breathe
Until I got close enough

If I were sorry
I’d give you all the glory
if I were sorry

If I were sorry
it would be a different story
if I were sorry oh

Now did you ever realize
that your mistake had a prize
oh you threw it all away
cuz you’re the devil in disguise

Now would you ever realize
the consequences of your lies
and would you save the falling tear or act as if
there’s nothing there

If I were sorry
if I were sorry

If I were sorry
if I were sorry

If I were sorry
I’d take a vow of silence

I wouldn’t say a single word
if I were sorry

If I were sorry
I’d be on my hands and knees
beggin pretty please
if I were sorry
but I’m not sorry no

11 mar

Ett lapptäcke till lilla L.

För ett tag sedan fick en vän som jag mötte i scrapbookingens underbara värld en efterlängtad dotter. Jag är så glad över den här lilla familjen och kände att jag ville sy ett lapptäcke. Bebisen fick välja från tre olika färgställningar (eller kläder från GAP) och hon valde min favoritkombo. 😉

10_16

Den här maskinen inhandlades på Costco för drygt 20 år sedan och fungerar trots att den stått största delen av sitt liv instängd i ett garage. Jag är glad över att den klarar raksöm och sicksack, men mycket mer är det inte. När man syr lapptäcken är det viktigt att kunna styra lite över trådspänningen, men det går bara att sy överhuvudtaget om inställningen står på ”0”, så det blev lite klurigt då jag skulle kvilta ihop fram och baksida med stoppningen. Jag hade tänkt mig dubbel stoppning (någon modern slags ekologisk bomullsfilt) för att få lite värme, men se, det gick inte. Ett lager filt funkade, så täcket blir åtminstone varmare än bara ett påslakan.

10_17

Flanellrutorna skar jag ut från en volangkjol som fyndades på DI. Baksidan är ett ton-i-tonmönstrat kvilttyg. Det verkade helt omöjligt att hitta en passande baksida i en dovare, vinröd ton, så jag tog den här som åtminstone plockar upp färgen i två av rutorna.

10_18

Det var ännu svårare att bestämma om jag skulle avsluta med blått eller rött kantband. Ingen av dem passade särskilt bra, men efter att ha velat fram och tillbaka blev det ändå blått till slut. Jag är nöjd med beslutet. Tur det, för det är alltid jobbigt att ångra något sådant när man väl är färdig med alltihop.

10_9

Det var länge sedan jag sydde med kantband. Det är något som jag verkligen inte gillar. Tur att jag inte är lika perfektionistisk som jag var då jag var yngre… Bandet kom med hela vägen runt då jag avslutade med sista sömmen. Vad mer kan man be om?

10_4

När en tonårstjej kan dra täcket runt axlarna är det inte för litet. Nöjd! Det här var ett roligt litet projekt! Jag har flera grannfruar som syr avancerade lapptäcken med mönster och pilliga små bitar och handbroderade sagor över själva rutorna. De hade väl skrattat åt det här, men to each her own, eller hur?

10_1

10 mar

Vila i frid.

Det känns som att ”viktiga” människor, sådana som har varit viktiga både för mig och väldigt många andra, går bort på löpande band i år. De senaste är Beatles producent Sir George Martin och skådespelaren och musikern Jon English.

Sir Martin var supermegakänd och tydligen ruskigt trevlig enligt svärmors kusin som blev bjuden på öl av honom en gång i en pub. Jon English känner kanske inte lika många till. Jag tittade på någon repris av teveserien Mot alla vindar som tonåring och blev väldigt förtjust i den dramatiska historien och det fantastiska ledmotivet Six Ribbons. Jon English spelade huvudrollen, men sjöng också Six Ribbons.