21 Feb

Realism ur ett lite filosofiskt perspektiv.

Realism är överlag benämning på något som utgår från verkligheten. (Citat från allas vårt kära Wikipedia.)

I vanliga fall väljer jag oftast att visa den lite vackrare sidan av min verklighet då jag fotograferar. När jag var ute och gick med maken och yngsta dottern i ”vårvärmen” kommenterade dottern något om att det är så vackert här överallt, ”men vad synd att vägen går precis här bredvid”. Jag tänkte en stund på det hon sade och bestämde mig sedan för att fånga också motiv som jag i vanliga fall inte hade valt att föreviga.

Verklighet no. 1

20_3

20_5

20_9

20_11

20_12

Verklighet no. 2

20_2

20_1

20_6

20_7

20_10

Båda bildserierna visar verkligheten. Ingen av dem ljuger. Är det inte såhär det är med våra liv också? Tänk dig att du tillbringar en viss tid med en annan person. När tiden har gått får ni båda uppgiften att redogöra för vad som har hänt, vad ni har gjort, vad som varit bra och vad som varit dåligt. I de allra flesta fall kommer de här redogörelserna att stämma överens ganska bra, men ibland kommer de att skilja sig åt lika mycket som de här två bildserierna. Allt handlar om vilket håll vi tittar åt, vad vi fokuserar på, vår förmåga att koncentrera oss på detaljer och huruvida vi kan stänga ute vissa störningsmoment eller ej.

Är du optimist eller pessimist? Är du duktig på att se det fina i din verklighet, i ditt grannskap, på din arbetsplats, i din relation, hos dina barn? Fokuserar du kanske istället på bullret från motorvägen, taggtråden och rådjursbajset? Hur tänker du om det här?

21 Feb

Hello Dolly.

Du vet vid det här laget säkert att jag är väldigt förtjust i amerikanska high school-produktioner av olika slag. Jag vet att det finns en massa engagerade gymnasieelever som är med i orkestrar och teaterklubbar och band och klubbar i Sverige också, men jag kan inte påminna mig om att jag någonsin gått på någon skolföreställning som varit lika bra som de jag upplevt här i någon ”vanlig” skola. (Jag vill inte jämföra med Adolf Fredriks Musikklasser eftersom alla som går i den skolan faktiskt har provat in för att klara av det musikaliska.)

20_16

Vårens föreställning på Orem High bjöd på klassikern Hello Dolly (, en musikal vars ledmotiv Rödeby Skolorkester hade gjort om till sitt Vårkavalkadtema. Jag vet. Lite tjatig och mycket nostalgisk. Sådan är jag.) Jag kan bara säga wow. Så bra! Skådisarna har kanske inte hunnit få den livserfarenhet som krävs för att ge tyngd till karaktärerna som gestaltades, men förutom det och en och annan bråkande mygga så var underhållningen på topp under 2,5 h.

20_17

20_18

Huvudrollsinnehavaren, själva Dolly, var hur bra som helst! Jag kan inte fatta hur en 17-åring (möjligtvis 18, dottern hade inte riktigt koll) kan ha en sådan pondus och sätta alla repliker med sådan känsla. Hon fick publiken att minst sagt jubla vid flera tillfällen. Jag hoppas att hon kommer att fortsätta sin karriär i underhållningsvärlden. Hon skulle göra livet bättre för många på det viset. Har du av någon anledning missat Hello Dolly kan du få höra Queen Barbra Streisand sjunga den här.

20_14

20_15

20 Feb

Nu behöver vi vara starka!

19_1

Find a place inside where there’s joy and the joy will burn out the pain. Joseph Campbell

Ibland tar styrkan slut. Man orkar inte hålla masken, man orkar inte kämpa, man orkar inte bry sig, man orkar inte göra om och göra rätt, man orkar inte vara den som ska vara det sammanhållande kittet, man orkar inte träna eller laga nyttig mat, man orkar inte le, man orkar inte lyfta någon annan, man orkar inte tro, man orkar inte hoppas, man orkar inte med någon annan och man orkar ännu mindre med sig själv. Ibland är det dock livsnödvändigt att hitta tillbaka till orken man förlorat på vägen. Då kan det vara bra att följa Joseph Campbells förslag att hitta ett ställe inom sig där glädjen finns för att låta den vinna över smärtan, vare sig den är fysisk, mental eller själslig.

Vi människor klarar så mycket mer än vi tror. Ibland är det på sin plats att påminna sig själv och andra om det.

19_2

Yngsta dottern gör ”the crow”, en yogaposition som jag faller ihop (i skrattattacker) i en hög på golvet av när jag provar. S är fysiskt långt starkare och segare än jag, men jag är tjockare och klokare, så kanske kan jag bemästra denna position jag också en vacker dag! Tränar man blir man nämligen starkare. Det gäller inom många områden. Peace.

18 Feb

Om att må bra.

16_2

Jag bor mitt i skönhetsoperationernas, lösögonfransarna, löshårets, de vita tändernas och träningshysterins Mekka. Jag önskar att det inte påverkade mig ett dyft, men det gör det. Jag tänker på mina fina tonåringar och ber till Gud varje dag att de inte ska luras att tro att de inte duger precis som de fantastiska människor de är!

När jag såg mig själv i spegeln i morse efter fyra dagar med huvudvärk och feber blev jag ju inte direkt uppiggad. Bokstavliga påsar under ögonen, påsar över ögonen istället för ögonlock, grådassig hud, grå utväxt i hårbotten… Nä, usch. Jag kände mig gammal och ofräsch på alla sätt och vis. Det kroppsliga förfallet som helt naturligt kommit med tiden blev så påtagligt.

Jag tänkte på min mamma som jag tycker ser fräschare ut nu än då hon var i min ålder och blev genast lite uppmuntrad. Jag tänkte att jag måste sluta färga håret, för vem lurar jag? Ingen. Visst kan man färga grå slingor? Jag har sett många trendnissar med grått hår den senaste tiden, bl a en kvinna i 30-årsåldern som bor några kvarter härifrån. Hon har långt, slätt hår med lugg och har inte blonderat det, utan färgat det silvergrått. Supersnyggt! (Möjligtvis blir effekten ännu coolare då hon är PT med löstuttar och därmed kan uppvisa en i princip perfekt kropp…)

Maken och sonen har tränat på gym sedan tidigt i höstas. Jag hade kunnat träna med dem, men det har jag inte gjort. Istället har jag tränat mindre yoga än någonsin och varit oftare sjuk än på länge. Nu är det dags för operation ”ta hand om det här medelålders skrället”. Det finns dessvärre bara en enda människa som kan hjälpa mig med detta projekt och det är jag själv. Ibland önskar jag att det vore lite mer kommunistiskt att vara ansvarig för en kropp. Suck.

Hur som helst är jag tacksam för den kropp jag har! Den kan röra på sig utan att falla ihop, jag har armar och ben som gör ungefär vad jag kräver, den sover rätt bra på kommando, sinnena är välutvecklade och hjärnan verkar sköta det den ska. Det är inte alla förunnat. Det är bäst att jag tar hand om det jag blivit givet. Peace.

17 Feb

Tisdag.

16_3

Har du lagat gumbo någon gång? Inte? Nej, att laga mat i fyra timmar innan man får hugga smaklökarna i något fantastiskt kräver vissa förberedelser. Yngsta dottern, vår Disneyfantast, har velat testa gumbo sedan hon såg Prinsessan och Grodan första gången. Jag berättade om vårt misslyckade försök att äta gumbo på restaurang i lördags. I söndags åkte sagda dotter och maken skidor uppe i Alta och hade bestämt sig för ett nytt försök till gumbo på vägen hem. Lika lång väntetid på restaurangen… Måndag? President’s Day, skollov! Jag och S letade upp alla konstiga ingredienser i mataffären och maken och hon ägnade hela eftermiddagen åt avancerad matlagning. Var det värt det? Sonen är vegetarian och åt ingenting och storasyster uppskattar inte direkt ”southern hearty cooking”, så nu finns det gumbo för oss andra tre för många dagar. Fantastiskt gott. Mums!

16_10

Julstjärnan vägrar att ge upp. Den har börjat få lite fransiga kanter, något som tyder på att plantan får i sig för mycket salt. Jag kan bara inte slänga den i soporna, så den får stå där nedanför Lena Linderholms Provencetavla och låtsas som att julen varar än till påska, utan någon fasta emellan.

16_4

Tjejerna fick varsitt armband av sina kyrkgruppsledare i Alla Hjärtans-present. De är så fina, men dessvärre funkar inte riktigt låskroken. Vi får väl se om vi kan fixa till någon ingenjörsmässig lösning på problemet.

16_7

Katten Gustaf var min crush på 80-talet. Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat då jag ser honom, denna läskigt själviska och elaka tjockis. Jag kanske borde läsa fler tecknade serier?

16_8

Tidig vårsol på gitarr. Kan det bli vackrare? Jo, det är klart att det kan det, men i just denna stund kändes det inte så.

16_9

Fyra dagar under isen, feber och huvudvärk sätter sina spår. Jag klagar inte, men jag tänker i alla fall gå och lägga mig och sova nu.

14 Feb

Om livet i allmänhet och kärlek i synnerhet.

I morgon är det Valentine’s Day här precis som i Sverige. Påven Gelasius I gjorde år 496 om den romerska högtiden Lupercalia som brukade firas den 15 februari till Sankt Valentins dag för att få folk att sluta vara så, hm, hedniska. Under Lupercalia sprang unga män omkring med getskinn och slog kvinnor över händerna med läderremsor. Man anordnade också ”singellotterier” för att få ungdomar att para ihop sig. Man kan ju tänka sig att påvens ”helgonlotterier” inte blev riktigt lika populära.

Jag firade denna Alla Hjärtans Dag tillsammans med maken och barnen i kväll. Det började med att jag hade feber och jätteont i huvudet. De andra sa att vi kunde skjuta upp våra planer, men jag framhärdade. In i bilen för att åka en halvtimme till närmaste Cheesecake Factory. Hoppsan. Det var så trångt på vägen att man kunde tro att det var första dagen på Tysklands industrisemester och resan tog över en timme. När vi väl kom fram till köpcentret där vår favoritrestaurang ligger var det proppfullt. Man kan inte boka bord och det visade sig att vi skulle behöva vänta i 3,5 timme för att ens få sittplats. Ha! Glöm det. Vi knödde in oss i bilen igen. Resan hem gick snabbt och smärtfritt och vi kunde snart uppleva glädjen i att tanka vår KIA Sedona full till det facila priset av 163 svenska kronor. Maken och sonen gick in och köpte två cheesecakes på Smith’s och vi fortsatte till hamburgerhaket Five Guys där det inte var någon kö alls och hela beställningen kostade lika mycket som en portion på Cheesecake Factory. Medan vi väntade på beställningen pratade vi med en av våra härliga grannar. Det visade sig att två av hennes söner hade friat till sina flickvänner med bara några dagars mellanrum och hon var så glad över sina blivande (eller vardande) svärdöttrar som verkar vara både snälla, omtänksamma och vid sina sinnens fulla bruk. (Det ska man annars inte ta för givet.) Vi fortsatte hem och intog en kärleksfull middag vid bordet och skrattade lite över detta Alla Hjärtans Dag-firande som vi aldrig kommer att glömma…

För inte så länge sedan läste jag ett inlägg på Facebook. En av mina vänner skrev: ”Är det ett arbete att njuta av livet?” Livet bjuder på så många oväntade och förväntade bakslag, både för mig själv och för andra, och jag kan förstå var hennes fråga kommer ifrån.

Jag är tydligen inte den enda som har upplevt en ”kris mitt i livet”, så jag är med all säkerhet inte den enda som upptäckt att när man går igenom svårigheter som ställer livet på ända går man antingen under eller så växer man och blir starkare. Jag kan konstatera att det är ett arbete att njuta av livet. Det bästa verktyget för mig har blivit tacksamhet. Vissa dagar är det så svårt att hitta något att vara tacksam över att höjdpunkten är att krypa ner i sängen igen. Andra dagar svämmar hjärtat över av allt vackert som finns i mitt liv. Ju mer jag övar på att vara medvetet tacksam, desto lyckligare blir jag. För några år sedan genomförde jag ett tacksamhetsprojekt: ”Trettio tacksamma dagar i november”. Just då var livet tungt av olika anledningar och jag kan inte ens börja förklara vilken skillnad de där trettio dagarna gjorde för mig! Min farmor hade en bonad som löd ”Hemmets lycka är förnöjsamhet” och mamma brukar säga att hennes svärmor verkligen levde efter dessa ledord. När jag inte längre finns önskar jag att våra barn kan tänka på mig som tacksam och förnöjsam. De vet alla att livet är en dans på rosor och att de kommer att få dansa både på väldoftande kronblad och stickande taggar och jag hoppas att de kommer att stå starka och väl förberedda på att hantera det som de behöver klara av.

Så tillbaka till frågan om det är ett arbete att njuta av livet… Evert Taube sa det så fint: ”För vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden?” Idag fick jag jobba lite på njutandet. Jag kunde också känna att mitt liv är som att surfa på en räkmacka jämfört med de flesta andras liv här på jorden. Jag har känt tacksamhet över kärleken från maken och våra barn och jag har varit tacksam över att jag slipper lida av svåra fysiskt långdragna prövningar. Jag tror att jag kommer att somna gott. Det hoppas jag att du också gör. Jag passar på att påminna om mitt årsord som för mig ger ny kraft nästan varje dag. Peace!

Ps: Håll mitt hjärta hårt. Tack.

IMG_9105

10 Feb

Säker stil? Inte jag, inte.

Annukka driver en blogg som är både trevlig och omväxlande att läsa. Hennes senaste inlägg handlar om kläder och boken Säker stil av Ebba K von Sydow och Emilia de Poret. (Emilia de Poret har jag dykt på i olika sammanhang, framförallt i Adolf Fredrik-sammanhang. Numera än hon tydligen mer känd som ”stilikon” än som musiker. Om Ebba K von Sydow vet jag bara att hon brukar kommentera kungliga händelser.) Hur som helst blev jag sugen på att sätta mig och diskutera Säker stil tillsammans med mina familjemedlemmar. Vi har nämligen inte bara väldigt olika personligheter, utan också väldigt olika klädstil. Har du läst boken? Tankar?

Här är frågorna som Annukka tog upp i sin blogg och mina svar. Det skulle vara jätteroligt om du också svarade!

Beskriv din vardagsuniform, som du helst vill att den ska se ut.
Min vardagsuniform är ofta yogabyxor eller mjuk långkjol, t-shirt, stor kofta och stickad sjal. Det är inte särskilt givande för den personliga stilen att jobba hemma…
Jag kan inte riktigt komma överens med mig själv om hur min stil ska definieras. Min syrra tipsade för ett tag sedan om en klurig hemsida där man kan få hjälp att bestämma sin stil. Jag har lagt upp länken till den förut, men upprepning behövs ibland för att få fram ett budskap, så varsågod!

Själv är jag karaktär B, CASUAL. ”Stilen är bekväm, rörlig och fri, inspirerad av naturen, bondromantik och shabby chic men också orientaliska färger, mönster, material och detaljer.” Jag känner mig inte alldeles övertygad om den skriftliga beskrivningen, men när jag ser bilder på deras föreslagna outfits tycker jag om i princip alla. 😀

Vilken känd person identifierar du dig med stilmässigt?
Eh. ”Det finns bara en av mig och det är jag…” Allvarligt talat så skulle jag inte kunna bry mig mindre om vad andra människor har på sig, åtminstone inte bara för att de är kända.

Vilket plagg eller vilken typ av textilkvalitet gillar du absolut inte?
Illasittande byxor i gabardin. Värre än så kan det nog inte bli. Fast överlag har jag svårt för byxor eftersom jag har så tjocka och oformliga ben som jag inte har kommit överens med ännu fast jag hunnit bli 45 år. (Jag är mycket tacksam över att våra barn inte begåvats med just den bengenen.)

Vad är det som alltid blir hängande, nästan oanvänt, i din garderob?
Festkläder. Jag går alldeles för sällan på fest. Äh, skämt åsido… Det är alltid plagg i fel färg som blir garderobsvärmare.

Vilket plagg har du ärligt så mycket av att du borde förbjuda dig själv att köpa fler?
Jag har inte så många plagg… Stickade tröjor eller koftor, kanske?

Vilken färg bär du oftast?
Svart. Det är ofrivilligt, för jag gillar verkligen färg!

Vilken är din älsklingsfärg som du alltför sällan bär?
Rött. Det är dock inte så konstigt som det kanske låter, för jag vill ha rätt röd färg. Den ska vara varm utan att vara det minsta orange. Nästan omöjligt att hitta. Vinröda färger hittar jag ofta som är snygga, men med mina inbyggda mörka ringar under ögonen är det en färg som absolut inte funkar på mig!

Vilket festplagg har du alltid, genom åren, känt dig riktigt snygg och stark i?
… Inga kommentarer. Partytält?

Har du något signatursmycke och i så fall vilket? Om inte, vad skulle du vilja ha?
Jag har alltid på mig ringen som jag fick i femårsjubileumsgåva av maken. I öronen trängs oftast ett par lite större ringar (ca 3-4 cm) i silver eller i guld beroende på vad jag har för några andra smycken på mig. Önskesmycken? Några av Ole Lynggaards smycken tycker jag är otroligt vackra, men min lycka beror inte på huruvida jag har ett av dem i min ägo.

Om du fick välja en handväska gratis, vilken som helst i hela världen, vilken skulle du ta?
Någon liten lädersak med snygga detaljer som bara rymmer en plånbok, ett par läppglans och en telefon. Jag vet vilken det är då jag ser den. Jag gillar inte väskor med tryck, så Louis Vuitton- och Michael Kors-aktiga handväskor går fetbort.

Vilka märken representerar dig både stil- och prismässigt?
Jag har ingen aning. Något kul på second hand. Jag har gått igenom Benetton, L.O.G.G., Lindex Holly & Whyte och Po.P genom åren. Jag har alltid dragits till jeans, ränder och en sportig vardagsstil, men det är knappast sådana kläder jag känner framhäver mig, min personlighet eller min figur.

Vilken butik handlar du allra mest i?
Deseret Industries.

Prioritera!
2. Pris
1. Passform
3. Funktion
5. Trendgrad
4. Kvalitet
Så här ser det ut nu, men hade jag haft ork, lust och intresse hade kvalitet kommit som nummer två.

Byst/midja/stussmått?
Vet inte. För mycket av det goda och definierad midja.

Vilken klackhöjd trivs du bäst med?
Noll centimeter, eller max några centimeter. Min nervskada i ena tån tillåter inte skor av västerländskt snitt och mode.

Så här ser alltså min vardagliga o-stil ut, helt ofrivilligt. Uppenbarligen är jag i stort behov av att läsa och ta till mig budskapet i Säker stil. Tack och hej, leverpastej.

31_9

08 Feb

Sundance i solsken.

När allt känns lite småruttet är det trevligt att ta med sig maken på promenad i Sundance. Jag slapp åka skidor, så det var ju skönt. Robert Redfords hjärtebarn är ett trevligt utflyktsmål vare sig det är sommar, höst, vinter eller vår och jag är glad att vi fick några timmar att samla ny energi från naturen.

Dagens små pärlor?
1. Doften av skolbuss. Vi måste ha haft galonsäten i någon av alla de skolbussar jag tillbringat många, många timmar i, för när jag klev på bussen som gick ner till huvudområdet från extraparkeringen fick jag en riktig nostalgikick.
2. Sol som värmde ansiktet.
3. Isväggen (se första bilden) som verkar vara någon typ av mänskligt konstverk. Det gick inte att få till en vettig bild, men tänk dig fruset vattenfall!
4. Mängder av vackra och enorma istappar. (Hur kommer det sig att jag vet exakt hur istapp smakar?)
5. Trevliga frilufsare som alla hejade lite på varandra. Det kändes som att gå Bostorparundan i mina gamla barndomstrakter.
6. Att slippa gå omkring i utförspjäxor.

6_13

6_11

6_8

6_9

6_3

6_4

6_5

6_10

6_12

6_14

6_6

6_7