Om generaliseringar och fördomar.
På förekommen anledning har jag funderat lite runt hur enkelt det är att generalisera. Vi människor har en tendens att alltid vilja sätta in folk i fack och nog är det så att ju mer spännande epitet en person kan tillskrivas desto bättre är det.
Fyll i passande egenskaper efter följande inledningar:
Alla svenskar är…
Alla socialarbetare är…
Alla politiker är…
Alla män är…
Alla musiker är…
Alla tanter är…
Alla vägarbetare är…
Alla mormoner är…
Det är inte helt lätt, eller hur? Alltid känner man någon som inte passar in i mallen man så gärna vill trycka in dem i.
Att vara fördomsfull är en skyddsmekanism som kan finnas med från födseln, men den kan också vara inlärd på grund av egna eller andras erfarenheter. Att vara försiktig då man rör sig i okända vatten eller i högt gräs kan rädda ens liv. Om man rör sig runt personer som kör omkring med tomma barnvagnar och som prejar in en i klädställningar på H&M kan det vara idé att ha god koll på var ens plånbok befinner sig. Jag kan säga ”we shall overcome” och ”alla ska med” då jag vill leva enligt Den Gyllene Regeln, men mina fördomar säger att det är lättare sagt än gjort då alla inte tänker som jag. Dessutom vet jag att det inte spelar någon roll hur övertygad man är om att något är rätt – det finns alltid någon som är precis lika övertygad om motsatsen. Kommer jag dragande med bevis i form av tabeller och välunderbyggda data finns det andra dokument som bevisar motsatsen. Att det finns olika sanningar beroende på bakgrund och erfarenhet är något jag långsamt måste acceptera trots att jag ibland tänker hur bra det skulle vara om alla bara tänkte som jag… Peace.
