21 aug

Livet.

Jag pratade med en kompis häromdagen. Hon var lite orolig för det nya skolåret och de utmaningar som ligger framför henne eftersom hon knappt jobbat som lärare under de tjugo år som gått sedan hon tog sin lärarexamen. Jag sa att det säkert kommer att gå bra, särskilt med tanke på att hon har vikarierat ganska mycket det senaste året för att förbereda sig på verkligheten. När vi pratade lite mer så upptäckte jag att hennes oro inte egentligen handlade om jobbet, utan om maken och hans ”fyrtioårskris”. Han personligen, och familjen i förlängningen, har haft några riktigt tuffa år. Även om jag förstod att det är bättre så märkte jag att hans fru, min vän, verkligen mår dåligt av mycket av det som är på gång.

I somras pratade jag med några av mina systrar om att det inte alltid är så lätt som att sjukskriva någon från jobbet då de drabbas av utmattningsdepression eller liknande. I många fall är det inte alls jobbet som är orsaken till att man inte längre orkar, utan något helt annat. Hur ska man då komma till roten av problemet? Jag läste den här artikeln som behandlar just denna problematik för några månader sedan. Kanske delade jag den till och med här, jag kommer inte riktigt ihåg.

Själv har jag varken någon utmattningsdepression eller någon kvarvarande fyrtioårskris. Däremot befinner jag mig i något av limbo då det gäller ”resten av mitt liv”, hahaha. Ska vi bo kvar här eller flytta tillbaka till Sverige eller Europa är väl egentligen den stora frågan. Det blir en hel del diskussioner om detta ämne här hemma. Sonen jobbar för maken det här året, äldsta dottern har bara ett år kvar i high school och yngsta dottern närmar sig gymnasieåldern. Vi har alla olika viktiga beslut att ta!

21_1

23 år gammal, några månader från att gifta mig. Hade fått tjänstledigt för att åka till Kalifornien i ett år tillsammans med maken. Livet låg stort och outforskat framför mig.

21_2

Föräldraledig i Visättra/Flemingsberg. Gillade att hänga med två av mina systrar som också bodde där, men annars visste både jag och K att vi ville bort härifrån. I planen fanns hopp om ännu några år i USA och fler barn.

21_3

Det här är drygt tio år sedan. Min favorittid i livet så här långt. Jag kände mig stark och frisk, hade ett jobb som jag gillade och bodde på ett ställe där jag trivdes. Barnen hade hunnit bli tillräckligt stora för att jag skulle få lite utrymme för annat än bara blöjbyten och pass. Många fina minnen. Trots att allt var så bra drömde jag om en massa saker som jag nu i backspegeln ser var onödiga och som bidrog med negativ energi.

21_4

Seefeld i Österrike nu i juli. (Det var kanske här det sa ”klick” för Carl Gustaf och Silvia?) Jag har blivit bättre på ”här och nu” sedan min väninna gick bort för ett par år sedan. ”Här och nu” är toppen. Vi bor så vackert med världens bästa grannar och har i princip alla bekvämligheter som tänkas kan samtidigt som vi bor nära härliga naturupplevelser. Problemet är att resten av familjen och själva kärnan, det som är jag, finns i Sverige. Vi får väl se vad livet har på lut inom det närmaste året. Det är spännande att vara jag.