Det första jag brukar lägga märke till då vi kommer hem efter vår Sturkösommar är att trädgården ser eländig ut. Så var det då vi bodde i Segeltorp och så är det här. Den här trädgården är jättestor och jag vet inte om det är för att vi är de enda som inte besprutar gräs, träd och buskar, men det blir en massa ogräs precis överallt på ganska kort tid.

Maskrosattacken då vi ihärdigt grävde bort plantor och knipsade av blommor i diverse stadier i våras visade sig vara ett smart drag. Visst växer det fortfarande gula solar och fluffbollar i gräset, men inte alls lika många. Hurra!

De senaste kvällarna har jag och maken (med viss hjälp från något ovilliga barn) tagit oss an den grönska som kanske inte direkt gör trädgården vackrare, utan snarare rörigare. Rabatten närmast huset är åtminstone färdig. De andra ställena får angripas lite i taget. Phu!

Just idag känns ogräshanteringen lite extra symbolisk. För några år sedan pratade jag med (ex)frun till en av mina släktingar då de ganska nyligen hade separerat. Mannen hade redan gått vidare till en annan kvinna och hans f d fru sa: ”Han tyckte att vi hade det tråkigt och jämförde vår relation med andras och hur mycket roligare de verkade ha. Då sa jag att det är lätt att beundra grannarnas gröna gräsmattor, men det hade varit till större fördel att ägna den energin åt att vattna och gödsla sin egen.”

Idag firar jag och maken 21 år som gifta. Vår gräsmatta är fortfarande grön, men inte är det utan hårt jobb. Relationer kräver både det enda och det andra för att de ska fungera, blomma, må bra och ibland bara överleva medan stormarna viner runt knuten. Det gäller att samla D-vitamin då solen skiner, att jobba förebyggande, att orka lyfta och putta ibland och ta emot hjälp andra gånger. Jag är så tacksam över det jag har och jag tar det aldrig för givet.