30 Apr

Tulip Festival, Thanksgiving Point 2015.

Love this place. Mysig date bland mina favoritblommor. I år kom vi lite senare än förra året, så det var både frodigare och lite mer utblommat. Annan känsla helt enkelt! Jag älskar verkligen dessa fantastiska blommor och kan nästan förstå hur folk blev som galna och fick gå från både hus och hem efter att ha investerat fel då det begav sig.

Som du kommer att märka bjuder tulpanfestivalen på alla möjliga slags blommor även om det är fokus på just tullisarna. Det var lite svårt att ta bra bilder då det var så fruktansvärt hårt ljus. Längst ner sitter jag till exempel och kisar. Den vänstra sidan av mig är försänkt i svart skugga… Jag tyckte också att cowboyparet var så fascinerande. Speciellt kvinnans naturligt långa och otroligt vackra hår! Vår yngsta dotter hade som mål att växa ut håret tills hon kunde sitta på det, men det funkade inte för henne. Hon fick väl mina gener, stackaren.

Har du några favoritblommor?

30_13

30_21

30_9

30_5

30_12_4

30_3

30_11

30_1

30_7

30_8

30_10

30_14

30_15

30_16

30_17

30_18

30_19

30_20

30_22

29 Apr

Payson och Benjamin.

I går följde jag med tre finfina granndamer i 70-årsåldern till ett Open House för Payson Temple. Supertrevligt! Det är verkligen givande att ha vänner i alla möjliga skeden av livet.

Jag är en av de största drullputtarna jag känner och inte blir det bättre av att jag både är lättblödande och har blod som ger extra tjusiga blåmärken. När jag skulle ta mig ut ur bilen såg jag mig tydligen inte för och fick en spricka i en tå (jag tror inte jag har brutit den) eftersom jag ville rädda min kamera. Låt mig bara säga att det dessutom finns ett fint DNA-spår från mig på parkeringen…

29_3

Den arkitektoniska behållningen av det här besöket var de alldeles fantastiska blyglasfönstren med äppelblomsmotiv som har tillverkats av Holdman Studios. (Payson hade fullt av äppellundar förr i tiden, så man har denna viktiga del i samhällets historia med som genomgående tema.) Man fick inte fotografera under rundturen, så de här fotona har jag lånat från Holdman Studios hemsida.

29_4

29_5

Känner du till Benjamin Franklin Stewart? Det gjorde jag inte heller fram till i går, men nu vet jag vem han var. Det är en av min granne Sylvias förfäder! (Hon har en annan Benjamin Franklin på pappas sida och bland släktingarna där finns också en George Washington, hehe.) Benjamin Franklin grundade 1860 ett litet samhälle som heter Benjamin här i Utah County. Det bor drygt 1000 människor där idag och Benjamins namn lever fortfarande kvar. Visst är det lite coolt?

28 Apr

Dagens glädjor.

Ibland behöver man inte leta länge för att hitta det bästa livet har att erbjuda. Se bara här:

27_2

Christer Sjögren i sin ungdoms dagar. Tänk att få vara bandets dräktdesigner… Ah! För övrigt tänkte jag dela med mig av en Chrille-låt som faktiskt passar hans fantastiska röst. Jag är tämligen säker på att jag har hört minst en sådan, men när jag lyssnade igenom listan på Spotify blev jag lite illamående. Sorry Christer!

27_3

En lite fråga… Är det mjukisdräkter? Och varför är det kvinnorna som bär kjol när deras fysik uppenbarligen passar hemskt mycket bättre för tighta byxor än männens?

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Vad ska jag säga? Nej, just det. Hej, gamle kompis. Jag hoppas verkligen att du har det bra…

27 Apr

Klurigheter.

Ibland, alltså.

Jag har en väninna i fyrtioårsåldern som är en sådan där ”ickeätare”. Hon klagar ofta på sin (perfekta och vältränade) kropp och gör stor sak av att aldrig smaka på sötsaker eller liknande då det bjuds på sådant. Under en period förra året frågade jag henne rakt ut hur hon mådde. Andra sa ”wow, du har gått ner i vikt så snabbt, hur gör du, fixa åt mig också”, men jag vet att det inte går att gå ner så snabbt i vikt som hon gjorde utan att antingen vara sjuk eller genom att svälta sig. Det visade sig att hon hade det jobbigt hemma och att hon helt enkelt ”självmedicinerade” genom att inte äta. Det är ett vanligt sätt att hantera kriser även om jag själv tenderar att göra precis tvärtom, alltså att äta tills det kryper ut ur öronen.

Hur som helst. Min väninna berättade häromveckan hur jobbigt det är att hennes dotter har börjat visa tecken på ätstörningar. Hon satt och berättade om sin situation och det märktes att hon mest bara ville ha sympatier, någon som stöttade henne i det jobbiga. Hon ville få bekräftelse på att det inte var hon som var upphovet till dotterns beteende. Eftersom jag själv har bråkat mentalt med mat under långa perioder av mitt vuxna liv berörde detta mig mycket. Hon berättade att hon ”naturligtvis inte vill stötta mulligheten som dottern har dragit på sig” men att ”hon inte vet hur hon ska uppmuntra den nödvändiga viktnedgången”. Tja. Vad skulle jag säga? Att tjejen är mitt uppe i ung pubertet och att det är helt naturligt att gå igenom en fas där man är mitt emellan barn och kvinnokropp, något som kan upplevas som att flickan är mullig? Att man kan rasera ett helt liv genom att säga fel saker? Att det är vår plikt som föräldrar att åtminstone försöka älska oss själva för att ärligen kunna ge osjälvisk och ovillkorlig kärlek till våra barn? Att man genom att hela tiden lägga betoningen på utseende istället för på inre egenskaper ger grund för ett liv byggt på yta istället för på djup?

Det var en svår stund. Jag har oftare problem med att säga för mycket än för lite, men här kände jag mig otillräcklig. Många gånger har jag upplevt att vänner ställt frågan ”Hur tycker du att jag ska göra?” fast de egentligen menar ”Lyssna på min plan/min situation och säg sedan att jag har rätt för jag tänker ändå göra som jag redan har bestämt”. Så vad skulle du ha gjort? Skulle du ha varit ärlig och sagt att väninnans konstiga matvanor och sätt att prata om sin egen kropp säkert hade påverkat dottern eller skulle du ha sagt att allt var lugnt?

Den här filmen som säger mer än tusen ord och i all sin roliga ironi ger den mig ont i magen.

27 Apr

Blir det så mycket bättre?

Jag har verkligen gillat att följa ett par av Så Mycket Bättre-säsongerna. Vissa artister har lyckats blomma upp med andras material och andras material har blommat upp i händerna på andra artister. I år finns några intressanta deltagare med på listan och andra som jag aldrig har hört talas om. Jag är till exempel väldigt förtjust i Lisa Nilsson och undrar om det verkligen finns någon som kan göra hennes material bättre än hon själv… Vad tror du?

25 Apr

Vad? Är våren över? Är det sommar nu?

Påskliljor, tulpaner och syrener är utblommade. Nu luktar det istället fantastiskt under äppelträden av dessa hundkäxliknande skapelser. Särskilt intensivt doftade det strax efter en rejäl regnskur då solen låg på ordentligt. Jag stod där och njöt för fullt och kom inte alls ihåg att det luktade så gott förra året.

24_5

Sedan är det det där med ”iris som är gula och iris som är blå”. De blå irisarna håller på att slå ut. Det är den 24 april… Är inte det hemskt tidigt?

24_6

Newman och Jaja värper duktigt varsitt ägg om dagen. Denna fulländade form i de lite speciella färger som våra fåglar bjuder på gör köket roligare och maten godare. Ankägg är perfekta där man ska blanda ner dem i maten (pannkakor, bak osv), men hönsäggen är underbara i omeletter, stekta eller bara lite mjukkokade. Nu blev jag hungrig. Typiskt!

24_4

Förresten har jag tittat på ”Still Alice” i kväll. Ingen ville gråta med mig, så det blev ensambio. Vilket vackert porträtt Julianne Moore målade upp och vilken hemsk sjukdom Alzheimer är!

Jag kommer ihåg demenspatienterna jag hade äran att vara med och sköta under några somrar då jag pluggade på lärarhögskolan. Jag kommer ihåg frustrationen, rädslan, det snabba förfallet, personlighetsförstärkningarna och aggressionerna. Demens är inte lätt att ha att göra med och som familjemedlem får man ställa sig själv åt sidan många gånger för att försöka göra livet lite lättare av den som är sjuk. Livet är sannerligen klurigt att hantera ibland. Peace.

24 Apr

Träffa min nya kompis.

Jag hittade en fin sten på marken och bestämde mig för att roa mig med lite ”rock art”. Utformningen har jag snott ganska rätt av härifrån (tryck dig fram på pilarna i de rosa rutorna för många fler idéer) och nu vill jag måla mer! Jag vet bara inte var jag ska hitta sådär släta och fina stenar som jag behöver. Nåja, det ger sig väl! Vilka motiv hade du satsat på om du skulle ägna dig åt detta pyssel?

24_3

24 Apr

Torsdagstankar.

Här har du gullungarna från häromdagen. De är hur roliga som helst! Lilla E lät meddela mig följande: ”You can call me Princess Girl. H is Booger Man.” Orättvist… Vad skulle du välja om valet stod mellan Prinsessflickan och Snorkråksmannen? :D

23_1

23_3

Idag har det firats vilt i grannstaden/samhället då Brigham Young University hade examensceremonier dagen lång. Det vilda bestod kanske mest av trafikstockningar, förstås. Den nyvärptaste collegestudenten jag känner är en av mina fina yogavänner. Hon är en otroligt spännande och intressant person och väl värd det faktum att hon har blivit antagen till Harvard Divinity School till hösten. Jag är så glad för hennes skull! Js livsmål är att förändra världen till det bättre, så det hoppas jag att hon får chans göra på ett eller annat vis.

Processed with VSCOcam with t1 preset

Själv har jag inte så stora drömmar, men när solen lyser in genom persiennerna på morgonen brukar jag känna att jag har fått chans till ännu en ny dag och att det verkligen inte är alla förunnat. Jag har till exempel inte gjort något världsomvälvande idag, varken gott eller ont. Jag hade möjlighet att njuta av svensk sommarvärme i solen (min elev fick sitta ute på trappan och jobba medan jag låg på gräsmattan och läste en bok), det har skjutsats fram och tillbaka, min bästa hummus någonsin skapades efter Jerusalemkokbokens grundrecept i köket (är du intresserad kan jag lägga upp ”ungefärreceptet”), i ett proppfullt rum fick jag ännu en fantastisk session med Heather på The Yoga Space och så har jag umgåtts med min familj, mina älsklingar.

23_4

Som sagt. Inte världsomvälvande, men för mig var det en fin dag. Jag njuter av tanken på att min mamma fick ett så bra besked i går. Far mår inte toppen, men nu har i alla fall läkaren koll på honom. Det finns så många bra mediciner nu för tiden och det gör att det känns onödigt att någon ska behöva lida i onödan. Jag är tacksam för min familj, för var och en av alla de som tillsammans skapar ett biologiskt och känslomässigt skyddsnät för mig. Så mycket kärlek.

23_2

Innan äldsta dottern hämtades i skolan för att hinna i tid till sin pianolektion skickade jag två paket på posten. Postdamen, en ganska sträng donna med väldigt vackra händer (jag tänker alltid på min mammas väninna som bor i Italien när jag ser henne), sken upp då jag kom fram till hennes fönster och berättade att hon hade samlat ihop alla sina arbetskamrater för att visa kuvertet jag skickade till min mamma häromdagen efter att jag hade betalat och gått därifrån. Hon tyckte att jag hade skrivit så vackert och både hon och arbetskamraterna var mycket intresserade av att få lära sig hur man gör. Vad sägs om att vänta på bussen till Spjutsbygd, vänta på fiollektioner, vänta på att skolan ska börja och utnyttja tiden till att kludda på allt papper som finns att uppbåda? Med tiden får du ganska bra koll på pennorna. Ungefär så här kan det se ut med stålpenna och guldbläck (ursäkta det dåliga utsuddandet av resten av adressen):

23_6

I morgon är en annan dag och den här veckan ser jag verkligen fram emot helgen. Peace.

22 Apr

Fearless? Really?

Hur går det med mitt ord för året, fearless? Riktigt dåligt. Jag känner mig inte det minsta orädd, utan har snarare känt mig räddare än någon gång förut. Mina föräldrars sjukdomar bidrar kanske mest, men det är annat som spökar också. Det kanske är just därför jag skulle ha detta ord som ledmotiv just i år? Är det fearless som bär mig förbi mina hjärnspöken och lyfter mig ut ur pannrummet i mitt föräldrahem där jag gömmer mig i mina tankar?

Ett av mina favoritcitat är följande:

22_1

Det sägs komma från Friedrich Nietzsche, men även om det är någon annan som var så klurig så gillar jag det skarpt. Det hjälper mig också att släppa taget och det hjälper mig definitivt att mindre bry mig om vad andra tycker eller inte tycker om mig.

Och de som sågs dansa ansågs vara galna av dem som inte kunde höra musiken.

För är det inte så det är? Vi utgår alltid från oss själva och vår egen bakgrundsmusik, våra egna upplevelser och vårt eget brus. Det är alltid ”jag” som är normal och därmed ställs alla andra i jämförelse med ”mig”. Inte konstigt att världen är så full av konstiga människor…

22_2

Idag har jag fortsatt hacka mig igenom allt ogräs i vindruvsrabatten. Jag blir väl färdig framåt 2020 sådär… Jag vill ha sådana där söta ogräs som man lätt kan rycka upp mellan tummen och pekfingret, men våra rabatter består kanske till noll komma tolv promille av sådana. Resten är sådant som växer med djupa rötter, gärna perenna sorter eller sådant som sprider sig extra mycket om man försöker ta bort det. Basta! Nu är det slutklagat.

22_3

För övrigt fick vi låna ett par finfina barn i förmiddags, sådana som alltid gör mig glad i hjärteroten bara för att de vet hur man njuter av livet och för att de är bra på att få mig att glömma ”sorger och besvär”. När jag hade lämnat tillbaka dem till deras mamma fick jag ett fint besked av min egen mamma, ett besked som fick mig att släppa en djup suck av lättnad. Den känslan ska jag försöka behålla resten av dagen. Namaste.