23 Jan

Vi glömmer idag, va?

Jag tror att jag just håller på att sudda ut den den här dagen från mitt liv. Men jag är glad över att grannen kom över med en mexikansk version av  Crème brûlée. Jag struntade högaktningsfullt i vad som är bra och nyttigt och njöt av en stor bit. Mums! Och God Natt. Förresten, lyssna på den här också. Mireille Mathieus version av The Winner Takes it All. Franska, Mireille, tysk teve och, tja, helt enkelt rätt intensivt.

Ps: Jag saknar ”min” braskamin. Amen.

22 Jan

National Holiday – Martin Luther King Day.

Idag har vi hemskolare anpassat oss till det ordinarie skolschemat. Folket har firat Martin Luther King Day, vilket i princip innebar att alla skolor var stängda och att vi inte fick någon post, men alla affärer och företag var öppna som vanligt. Amerikanerna har anpassat sig till sina medborgare vilket innebär att de bara har några nationella helgdagar kvar. Dessa handlar nästan bara om presidenter, krig och nationalhjältar. Tja, och så Thanksgiving (fast pilgrimerna var väl något slags nationalhjältar – är man släkting i rakt nedstigande led till en pilgrim står man högst upp i hierarkin här, absolut över att vara indian) och juldagen. Man har en massa halvofficiella helgdagar också. Ta en titt på listan! Jag tycker till exempel att Tax Day låter otrooooligt spännande.

Vi firade genom att dricka varsin vanvettigt nyttig smoothie till frukost. Ja, inte ena dottern förstås, hon tålde bara inte smaken. Det kunde hon avgöra bara genom att höra att den innehöll spenat. (Hon älskar spenatsallad, så jag förstår inte riktigt?!) Denna brygd var inte så otäck som den ser ut på fotot. Jag vet förresten inte om det är smoothien eller stenbänken som ser läskigast ut. Recept? Apelsinjuice, banan, jordgubb, spenat.

Idag upptäckte jag det första klottret jag har sett sedan vi flyttade hit i oktober! Det var inte ens särskilt imponerande. Någon som blivit avbruten mitt under taggandet? Eller någon som har problem att skriva bokstäver rättvända? Vi får väl se om Walgreens fixat det här tills nästa gång jag kommer dit.

Den här utsikten hade jag från bilfönstret då jag satt och väntade som vilken amerikansk, skjutsande mamma som helst. Sonen hade sin marimbalektion och jag satt och njöt av en spektakulär solshow. Det gör sig ju inte riktigt på bild, men du får kanske en känsla av hur fint det var i alla fall.

Maken har dragit igång ett rätt kul projekt här hemma. Vi håller på att göra en enorm tidslinje där viktiga personer och händelser markeras för att vi alla ska få koll på vad som hänt från 1400-talet och framåt. Det ska bli spännande att se hur det fortskrider. Idag valde familjen att skriva in Leonardo da Vinci, Gustav Vasa, Erik XIV, Franska Revolutionen, Napoleon och Bröderna Grimm på rätt ställen. Ja, och Victor Hugo. Jag ska skriva in Bach och Beethoven. (Du vet väl att det alltid är ”asian” som är bäst? Hm, eller var det Chuck Norris…) Vilken händelse eller person skulle du skriva in på en sådan här tidslinje?

20 Jan

Spellördag.

Jag lovade att skriva en tipslista på roliga och bra spel för en tonårsfamilj. Som jag berättade fick vi ge bort eller lägga undan de flesta spel vi hade då vi flyttade då de inte längre passade våra behov eftersom barnen hade blivit för stora. Här har du en lista på vårt uppgraderade spelskåp, även om en del av spelen inte har hunnit inhandlas än. Har du fler tips?

Apples to Apples
Alfapet
Bezzerwizzer
Kalaha
Kinaschack
Orangino
Risk
Rory’s Story Cubes
Schack
Settlers of Catan
SKIP-BO
Solitär
Tantrix
Uno
Yatzy

Ps: Det där med pingisbordet, det slår alla spel. Tips för dig som har ett rätt stort rum över…

19 Jan

Bara fina tankar.

Tidigare i kväll kom barnens (sorry, ungdomarnas) kompisar över. Det har varit liv i luckan med rundpingis, datormord (Tur att man alltid har fler än ett liv…), Apples to Apples och film. Jag satt och tänkte en stilla tanke. Ibland behövs det inte mer än att vara alldeles tacksam under en alldeles liten stund. På söndag ska jag dela med mig av mina tankar runt tacksamhet. Jag känner att jag har förberetts väl det senaste året. När man kan bryta benet och vara tacksam över att familjen verkligen blivit starkare av denna upplevelse måste det väl betyda att man kommit en bit på väg?
Mitt You Do-paket med alla Formexnyheter kom idag. Det var så roligt! Att utveckla produkter med hjälp av medarbetare, datorer och andra hjälpmedel och sedan se allt färdigt är alltid lika spännande. Min syrra har också haft möjlighet att gästspela den här gången då vi var mitt uppe i flytten under den mest intensiva utvecklingsperioden. Hon är superkonstnärlig och det var lite speciellt att se henne använda sin talang och sedan få jobba med det hon hade bidragit med. 🙂 Jag är mycket nöjd med slutprodukterna…
Efter att ha lyssnat på country i bilen varje dag under ett bra tag är jag lite mätt. Tror att jag ska ratta över till lite rockigare tongångar, men först ska du få en present. Idag hörde jag nämligen en av de finaste texter jag hört någon gång. Själva helheten med musiken blir lite långtradig, men orkar du läsa igenom orden tror jag ditt hjärta blir lite varmare och gladare. Här är My Wish – till dig!
This is my wish
I hope you know somebody loves you
May all your dreams stay big

North Shore, Oahu, 2012

My Wish – Rascal Flatts
I hope that the days come easy and the moments pass slow,
And each road leads you where you want to go,
And if you’re faced with a choice, and you have to choose,
I hope you choose the one that means the most to you.
And if one door opens to another door closed,
I hope you keep on walkin’ till you find the window,
If it’s cold outside, show the world the warmth of your smile, 

But more than anything, more than anything,
My wish, for you, is that this life becomes all that you want it to,
Your dreams stay big, and your worries stay small,
You never need to carry more than you can hold,
And while you’re out there getting where you’re getting to,
I hope you know somebody loves you, and wants the same things too,
Yeah, this, is my wish.

I hope you never look back, but ya never forget,
All the ones who love you, in the place you left,
I hope you always forgive, and you never regret,
And you help somebody every chance you get,
Oh, you find God’s grace, in every mistake,
And you always give more than you take.

But more than anything, yeah, and more than anything,
My wish, for you, is that this life becomes all that you want it to,
Your dreams stay big, and your worries stay small,
You never need to carry more than you can hold,
And while you’re out there getting where you’re getting to,
I hope you know somebody loves you, and wants the same things too,
Yeah, this, is my wish.

My wish, for you, is that this life becomes all that you want it to,
Your dreams stay big, and your worries stay small,
You never need to carry more than you can hold,
And while you’re out there getting where you’re getting to,
I hope you know somebody loves you, and wants the same things too,
Yeah, this, is my wish.

This is my wish
I hope you know somebody loves you
May all your dreams stay big

Förresten får du en countrybonus också bara för att. Alan Jacksons Remember When från en av mina favoritfilmer någonsin – Up.
18 Jan

Om att skapa och att vara jag.

Vad räknas som skapande? Är en kreativ människa någon som nödvändigtvis har extra intensiv hjärnaktivitet i somliga delar av skallen? Varifrån kommer inspiration? Hur kommer det sig att somliga kan fästa en papperslapp i nittio graders vinkel med bara ögonmått? Varför kan andra dra ihop vad för skräp som helst, rafsa lite bland grejerna, sy några stygn och få till mästerverk? Vad gör man för att utveckla sitt tänkande, sin kreativa process, sina drömmar och sitt faktiska skapande? Varför inser så många tonåringar inte värdet i att träna, träna, träna för att bli riktigt bra på något? När kan man inte längre utvecklas?

Här kommer min kreativa tidslinje (kul för mig själv att tänka igenom den, säkert inte lika kul att läsa):

tidig barndom – massor av rita, klippa, måla
5 – börjar skriva och läsa
7 – bokmal
8 – börjar ta pianolektioner
10 – börjar ta fiollektioner
mellanstadieåldern – experimenterar med virkning, stickning, handstilsutveckling, dockutstyrslar
högstadiet – orkestrar, violinkvartett, kalligrafi, sömnad, stickning, virkning, korsstygn, slutar ta pianolektioner
15 – min egen symaskin, drömmer om en framtid som designer tills jag får veta att flickor med höga betyg inte ”får” söka beklädnadsteknisk linje
16 – vävkurs
17 – plugg, plugg, plugg, musik, kalligrafi
18 – slutar gymnasiet, slutar ta fiollektioner, slutar kvartetten, flyttar hemifrån
19 – satsar mer på träning och studier än något kreativt
tjugoplus – kärlek, vänner, gitarrplink, lär mig äntligen spela pianoackord, körsång, stickning
23 – bröllop (mest opyssliga bruden någonsin, vi borde verkligen uppgradera vårt bröllop som Hollywoodfolk gör nu för tiden)
24 – USA I, Mary Engelbreit, lapptäcken, fotografi, korsstygn
26 – moderskap, textila uttryckssätt, inredning
28 – USA II, scrapbooking
30 – husägare, renovering, barnmusik, berättelser
trettioplus – scrapbooking, inredning, foto, kalligrafi, kör, kortmakeri, utveckla mitt skrivande, barnpyssel, slogantävlingar
40 –livskris
fyrtioplus – grafiskt skapande, ”all of the above”
42 – USA III, framtiden ligger framför mig!!!

Det här var roligt! Ja, du kanske hoppade över allt jag hade skrivit, men jag tycker du ska göra något liknande själv. Intressant. Jag har säkert missat något och glömt betona vissa viktiga saker vid rätt tider, men på det stora hela borde den här tidslinjen stämma överens med sanningen. Lycka till! Time to get creative

17 Jan

Överkonsumtion och understimulans.

I vårt garage ligger nu ett mindre lager av kartonger, plast och frigolit. Vi har sannerligen bidragit till skräpberget sedan vi flyttade hit. Vi har köpt så få saker som möjligt och har hållit oss till IKEA efter att det visade sig vara jättesvårt att hitta bra second hand-fynd, men IKEA-grejer kommer i kartonger. Vi befinner oss i ett studenttätt område och det bidrar säkert till att det finns mycket skräp och få fynd på de ställen där vi har letat. Pingisbordet hittade K via en bekant på Facebook. Toppenbra! Vi har inrett huset med det allra nödvändigaste och försökt piffa till med tavlor, böcker, instrument och smågrejer som vi tog med oss. Jag vet att vi har grejer som fyller ett helt, stort rum hemma hos min bror, men jag saknar dem inte. Jag saknade grejerna i kökslådan och jullådan som vi glömde märka rätt, men vi har överlevt utan dem också.

Jag har funderat mycket över det där med hur mycket prylar betyder. Affektionsvärden ska inte förminskas! Julvepan som Ks mormor har vävt och korsstygnstavlan som min morfars mor har broderat gjorde att vi kände oss hemma här i julas, att det fanns något som var ”som vanligt” och som kändes tryggt. Det är det där med överflöd jag inte längre kan hantera. Varför fylla på och fylla på när vi redan har så mycket? Jag gillar tanken ”en grej in – en grej ut” som våra vänner praktiserar. Vi har andra vänner som sålde hus och hem, köpte en husbil och som nu lever ett jättespännande liv här i USA. Vi fick tänka till när vi skulle flytta, men de måste ständigt tänka på hur mycket plats allt tar. I garderoben har jag jättelite kläder jämfört med de flesta andra jag känner och ändå använder jag bara en bråkdel av dem… Konstigt, det där.

I går var vi på en kort inköpsrunda, jag och barnen. (Jag orkar knappt, och bör inte heller, förflytta mig även om jag blivit en hejare på kryckor.) Jag köpte med mig 14 plastlådor med lock. $20 för allihop. Snygga och praktiska då locken snäpper till. Nu har alla barn fått varsin låda och jag har tagit hand om resten. Jag orkar inte organisera och så där, men jag har storslagna planer…

Här kommer ett exempel på nödvändigt, men onödigt, inköp. Vi har två notställ hemma, men på något vis blev båda kvar. G har spelat marimba och använt en strykbräda som notställ. I måndags var jag trött på att ha detta ständiga provisorium uppställt i audienssalen, så vi stannade vid Summerhays Music och köpte med oss ett svart och något stadigare notställ! När sonen packade upp det visade det sig att vi fått fel färg. Notstället var gladrött… Inte gör det mig någonting, snarare tvärtom! På bilden ser det nästan orange ut, men det är inte riktigt så hysteriskt. Hur som helst ser det bra mycket snyggare ut med denna praktiska inredningsdetalj än den förra lösningen!

För övrigt önskar jag att jag kunde spela bas. På Metallicas Facebooksida kunde man idag läsa ”ARIA Guitars is proud to introduce the Aria Pro II Cliff Burton Signature Bass. The bass will be officially launched at The NAMM Show in Anaheim, CA on January 24 – 27. Cliff’s father, Ray Burton, will be on hand at the Aria Guitars booth to do the introduction and sign autographs on Friday, January 25 at 12:00 noon.” Jag nöjer mig egentligen med att spela basstämman på Guitar Hero. Fast om jag fick välja om, då skulle jag vara en ruggigt bra basist. Nu är det bara så att OM inte finns, och nu kan jag bara spela fiol och piano skruttdåligt fast jag borde vara duktig på båda. Fyyy. Förresten, varför blir basisterna aldrig kända? Förutom kanske då Cliff Burton som ju dog i en bilolycka i Sverige då jag gick på gymnasiet. Hårdrockarna på skolan sörjde… Får jag välja sätter jag Geddy Lee från Rush som min favorit. Han är lite duktig på allting den mannen. Japp.

17 Jan

Tankar efter ett annat inlägg.

Det här är ingen mästaruppsats, men jag vet många som känner som författaren. Ja, apropå det där kärleksinlägget jag skrev härom dagen och frågan L ställde i kommentarsfältet. Annette skrev att en separation kan vara det bästa för barnen om de båda vuxna beter sig vuxet efteråt. Problemet är att så många vuxna inte vet vad det innebär… Så vad är ett vuxet hanterande av en separation? Hur får man separationen att inte handla om att ge sig på sin ex-partner eller att få leva ut sina egna passioner utan istället göra den nya livssituationen hanterbar för barnen? Har du någon erfarenhet av detta få du gärna dela med dig!

Ps: En lite rolig historia…

Lilla My, ”skilsmässobarn”, kommer hem efter att ha varit och lekt med en kompis och är alldeles uppspelt.
– Mamma, mamma!!! Vet du vad? Annas mamma och pappa bor i SAMMA HUS!

15 Jan

De bryr sig.

Mitt i matten (dotterns lektion, alltså) ringde vår granne och undrade om hon inte kunde göra något för mig. I kväll kom en annan vän över med en tallrik chocolate chip cookies. Otroligt! 2,5 veckor senare och folk tänker fortfarande att de kanske kan hjälpa till. Det känns skönt tycker jag. Det jobbigaste med flytten är ju faktiskt förlusten av de som fanns nära hemma. Det är klart att Skype och mejl är okej, men barnen saknar sina vänner. Jag också. K umgås ungefär på samma sätt med sina gamla vänner som förut, så han tycker nog inte det är lika svårt. Nåja. Det löser sig. Och att det finns vänner som trollar fram kakor utan att man har bett om några känns helt okej!

Ps: When all else fails, lägg dig på spikmattan en stund. Det hjälper.