31 Jan

Bästa rostbiffsreceptet någonsin. Jag lovar!

I morse kände jag mig som Ally McBeal. Jag vet att jag var vaken, men jag drömde ändå. Jag hade feber, så det var kanske inte så konstigt egentligen. Jag har haft feber lite till och från de senaste dagarna. Störigt. Egentligen känner jag mig piggare än på länge, främst eftersom jag faktiskt kan ta mig fram lite lättare nu när jag inte längre behöver använda kryckorna hela tiden. Jag kom på att det var min kusins födelsedag, men att jag visst hade gratulerat henne för flera dagar sedan. What?! Samtidigt kom jag ihåg att en gammal pojkväns syster också delar denna födelsedag. Hjärnan är så spretig! Hur kommer det sig att den glömmer viktiga fakta, men överraskar med både det ena och det andra som värsta Gubben i Lådan? Funkar du som jag? Är du alltid rationell och ordentlig, eller förvånar du till och med dig själv?

Förutom febern och mitt något förvirrade tillstånd har dagen varit ovanligt bra, faktiskt ganska toppen. För tredje dagen i rad kom ett paket i brevlådan!! Jag kunde knappt tro mina ögon då sonen kom in med ännu en härlig, svensk postpåse. Den här hade posten fått tejpa ihop då den säkert fastnat i något vasst. Bubbelplasten och den enormt starka limremsan hade pallat trycket och inget av det dyrbara innehållet hade gått förlorat. Kolla bara… Man kan ju tro att MiaMaria vet precis vad jag gillar!

Häromdagen var det en vän som visst hade kommit att tänka på mig i samband med tulpaner. Hon kom ihåg att tulpaner är min absoluta favoritblomma. Det gjorde mig så glad! Denna bukett köpte jag till mig själv från maken. Jag vet ju att han egentligen gillar att ge mig blommor, så jag besparar honom omaket att behöva gå in i någon affär eftersom han ogillar det desto mer… Hm. I kassan stod en höggravid ung kvinna som var alldeles hjärtblå om läpparna. ”Wow! These flowers are beautiful!” Jag var sååå nära att låta henne få blommorna, men Mitt Egoistiska Jag tog över. Nästa gång jag kommer i samma situation måste Mitt Generösa Jag vinna. Hur kunde jag förneka henne glädjen att få njuta av röda tulpaner? Jag skäms.

I övrigt har de kulinariska höjdpunkterna varit många, vilket har bidragit till att denna fina dag blev så fin. Rostbiffen blev så god att jag knappast smakat något godare i köttväg. Receptet togs från vår Paleokokbok:

Deli-Style Roast Beef

2 finhackade vitlöksklyftor
1 msk torkad, krossad rosmarin
2 msk torkad oregano
1,5 msk flingsalt (fast vi använde grovmalet Himalayasalt)
2 tsk nymalen svartpeppar

Blanda kryddorna och gnugga in dem i din rostbiff. (Vår var en billig bit, fast rätt bra storlek ”tip sirloin”. En femtiolapp för hela stycket efter $3 rabatt.)

Låt den kryddade köttbiten stå i rumstemperatur i två timmar. Sätt i ugnstermometer i tjockaste delen. Sätt in köttet i 120°C uppvärmd ugn i en halvtimme. Sänk värmen till 75°C. Låt stå kvar i ugnen tills rätt innertemperatur nås. Vi valde att ta ut köttet då det var 56°C. (Över 60° blir köttet torrt och trist, inte att rekommendera.) Efter att ha stått och vilat inlindad i tio minuter var det dags att skära tunna, tunna skivor av köttet. Himmelskt gott! Där var det smakexplosioner i varje tugga. Rekommenderas!

För övrigt är grapefrukterna också hur goda som helst nu! Mums, alltså. Jag vet inte varför jag aldrig gillade denna majestätiska citrusfrukt när jag var yngre? Jag ska äta grapefrukt varje frukost tills jag tröttnar. Och göra spenatsallad med grapefrukt. Och äta grapefrukt till mellis. Hur länge dröjer det tills passionen falnar tror du?

Det värsta idag var förresten inte febern, utan min frisyr. Jag har upptäckt att damer som inte har perfekt hår här i Orem drar någon tjusig mössa över huvudet då de visar sig bland folk. Jag bestämde mig för att inte vara sämre än snyggingarna. Mössan är dotterns och inte särskilt tjusig, men ingen verkade reagera negativt på den. Ja, det skulle vara bakom min rygg i så fall.

Nu ska jag läsa pocketroman. Tack igen MiaMaria! Chokladen finns kvar, men tablettaskarna är redan long gone. (Femina har jag gömt för mig själv för att inte ta slut på allt det fina på en gång…) Sanningen segrar ändå alltid, eller hur är det man säger?

Förresten måste du lyssna på Talang 2008-vinnaren Zara Larsson som det varit tyst om sedan vinsten, i alla fall vad jag vet. Jag tror inte hon kommer att hålla tyst längre. Vad tror du? Tack Ellison!

30 Jan

Don’t let the sun go down on me.

Vaknade till den här i morse. Don’t let the sun go down on me… Tänker att det är texten som trycker sig in i magen på mig, inte Elton John eller hans glasögon. Tack, Bernie Taupin! (Egentligen är det George Michaels version jag lyssnat mest på genom åren. Här har du den.)

I can’t light no more of your darkness
All my pictures seem to fade to black and white
I’m growing tired and time stands still before me
Frozen here on the ladder of my life

Too late to save myself from falling
I took a chance and changed your way of life
But you misread my meaning when I met you
Closed the door and left me blinded by the light

Don’t let the sun go down on me
Although I search myself, it’s always someone else I see
I’d just allow a fragment of your life to wander free
But losing everything is like the sun going down on me

I can’t find, oh the right romantic line
But see me once and see the way I feel
Don’t discard me just because you think I mean you harm
But these cuts I have they need love to help them heal

30 Jan

Det surrar…

Jag vet inte vad det är, men det surrar i mig. Jag känner mig rastlös, men på ett bra sätt. Tror jag. Någon i min närhet har bestämt sig för att ge sig av på pilgrimsresa. Jag är lite avundsjuk. Avundsjuka och pilgrimsresor går inte bra ihop. Egentligen är jag ju jätteglad för pilgrimens resa, men jag vill också gå. Själv, med mina tankar. En sådan resa skulle kanske lösa sega tankesnurror, uttömma problem, hitta nya vägar att tänka eller rent av få mig att släppa somligt och gå vidare från annat.

Mitt ben börjar läka ordentligt nu. Jag har en lång process framför mig innan jag blir helt återställd. Det är många muskler som ska återupptäckas och tränas… Hela vänsterbenet är försvagat efter att under den senaste månaden ha fått förslappas. Rörligheten i fotleden känns i alla fall helt okej och jag är inte längre svullen som jag var i början. Det finns hopp!

30 Jan

Nyttigheter för kropp och själ.

Jaaaa! Rolig post två dagar på raken! I går kom ett lakritspaket från söta S som just nu befinner sig på den amerikanska östkusten. Hon hade tagit med sig dessa godsaker i packningen för att skicka dem till oss! Smart tjej – hon vet att det är stor skillnad på postens priser här och i Sverige. Vi blev väldigt glada. Igen! :) Den här gången tänker jag spara några godisar till lakritsglass… Jag har dessutom salmiakpulver kvar från min systers paket, så jag ska nog se till att sprida min lakritskärlek också till amerikanerna.

Sonen har blivit rätt haj på att laga mat vid det här laget. Numera bjuds föräldrarna till exempel rätt ofta på exklusiva omeletter till frukost. I söndags fixade han köttfärssås och spaghetti och i går var det dags för kolhydratfria (Paleo) enchiladas (nästan precis det här receptet). När jag hackar lök gråter jag så tårarna stänker, men det finns tydligen de som tycker att det är onödigt. Så här kan det se ut om man som sonen är problemlösare:

Jag gillar vår Cuisinart Dundermackapär. Jag tror inte jag är den enda som är periodare då det gäller det mesta, också då det gäller köksredskap och ingredienser. Just nu är det matberedaren som jobbar hårt, vår slow cooker är igång ca en gång i veckan och Mrs Kitchen Aid går så fort det ska bakas här hemma. Det går på ett nafs att finfördela, mosa, riva och och skiva i en sådan här matberedare. Det rätt till vilken man har mest hjälp av maskinen är nog potatisgratäng… Ska se om jag inte kan kolla igenom receptboken man fick med vid köpet för att hitta nya favoriter. Vad använder du helst din matberedare till?

Som jag redan har berättat var huset inte särskilt välstädat då vi flyttade in. I helgen tog maken hand om översidan av våra badrumsskåp och fixade alla Hollywoodlampor. Bara i vårt badrum har vi 20+ globlampor. De fanns fram tills i går i tre olika versioner – klara, vita och lila. Numera har vi bara den vita versionen kvar. Dammtrasa förslog inte på de här lamporna (jag hade redan ”storstädat” med fuktig trasa, men det fanns inbränt damm kvar). Maken skruvade ur varenda lampa och diskade av dem. De blev som nya! Inte bara det. Det blev mycket ljusare på kuppen. Nu undrar jag bara hur jag ska kunna föra in all denna ljusa härlighet in i arbetsrummet…

Vi har det väldigt bra här. Just nu tror jag att alla utom maken har lite hemlängtan trots det. Det är familj och vänner som drar. Tur att vi vet att vi snart kommer hem och träffar alla!

27 Jan

Tiden går, somligt består.

Det här har varit en finfin dag. Vill du höra?

1. Sovmorgon. Inte jättelång, men ändå.

2. Utflykt till Holladay där vi träffade vår fina vän M, hennes dotter J och Js familj. M hade ganska nyligen skilt sig då vi flyttade till Kalifornien. Hon hyrde ut rum till studenter för att dra in lite mer pengar. Vi hade turen att få tips om henne och flyttade in i det största sovrummet i huset. Stor bokhylla med massor av böcker, eget badrum, delat kök och vardagsrum och tillträde till trädgården direkt från vårt rum. Maken och jag var alldeles nygifta och vi fick ett fantastiskt år där på Evergreen Drive i Palo Alto, CA. M bor numera i Madrid, men är i USA ett par veckor för att hälsa på yngsta dottern som precis fått sitt andra (!) tvillingpar. Dottern bor turligt nog bara femtio minuter från oss, så vi var så glada över att få möjligheten att träffa allihop! Då M visste att hon skulle träffa oss tog hon med sig en överraskning från Kalifornien. Vad då, undrar du kanske? Jo, det ska jag tala om. Min symaskin av märket Brother, den som jag köpte på Costco 1994 och som har stått hemma hos M sedan 1995 då vi flyttade hem till Sverige igen! Och tänka sig. Den går som smort. Nu har jag alltså en symaskin igen! Jag är så glaaaad! (Maken fick fixa till backen som hade gått i baklås, men annars har tiden inte lämnat några avtryck alls.)

3. När vi kom hem hämtade sonen posten. Han kom injoggande med ett grönt vadderat postkuvert från Sverige. Ett tjockt, roligt paket. Ett paket från Lotta fyllt med lakrits, choklad och en mysbok. Vi var redan glada efter den trevliga utflykten till våra vänner, så paketet fick oss alla att flyga en bit över golvet. Mums!

Jag gillar Glada Dagar. Det här inlägget kanske ger känslan av ”intresseklubben antecknar”, men för mig känns det just nu viktigare än huruvida vi borde sitta i en stuga utan el, åka pendeltåg och äta vegetariskt eller inte alls (allt för att sluta släppa ut ofrivilliga koldioxider). Fast jag blev uppriktigt glad över att läsa denna artikel. Kram på dig!

26 Jan

Film och musik.

Musik och film. Film och musik. Älskar båda. Lite är det ju så att en film blir oförglömlig med rätt person bakom castingen, pricksäkra scenografer och kostymörer, känslosamma kompositörer, starka regissörer och skådespelare som vet hur man låter en annan personlighet ta över. (Förlåt alla som jag inte tog upp här i beskrivningen! Det är helheten som byggs upp och blir ”rätt”. Det räcker inte med bara en stjärna.)

Här har du några smakprover på filmmusik som jag tycker är lite extra värd att lyssna på:

Out of Africa – Blandad Kompott
Oh Brother, Where Art Thou – I’ll Fly Away
Flashdance – What a Feeling
Matilda – Send Me on My Way
Gladiator – Now We are Free
Hunger Games – Abraham’s Daughter
Love Actually – Both Sides Now
The Constant Gardener – Kothbiro
Chariots of Fire – Titles
Breakfast at Tiffany’s – Moon River
Ghost – Unchained Melody
Moulin Rouge – Come What May
Enchanted – So Close

En liten bonus… Ett sådant där filmögonblick som man inte glömmer. Utan musiken hade det bara inte blivit lika bra. Filmmusik, film, musik – har du några favoriter som är lite extra värda att påminna om? Trevlig helg!

Ps: Under the weather? Varmt bubbelbad med ljuva ångor tack vare Bath and Body Works, en Aleve och lite rökelse hjälper garanterat. Du kanske inte blir frisk, men för en stund kommer du att tycka att livet är liiiite lättare att hantera.

25 Jan

Om att aldrig någonsin ge upp.

För ett tag sedan skrev jag till någon i min familj att jag kände mig som en riktig ”quitter”. Nu vet jag egentligen att det inte är min kärna, mitt innersta. Jag har kämpat för många saker i mitt liv. Ibland får man kämpa sig igenom tuffa saker, andra gånger är det småsaker som stör. Idag träffade jag en äldre mor som berättade om sin f d svärdotter, barnbarnens mamma. Hon talade med sockrade ord, men all hennes förtvivlan, frustration och ilska sken igenom. (Moderskapet upphör inte för att barnen växer upp och flyttar hemifrån.) Efter det besöket träffade jag en yngre mor, trött efter sömnlösa nätter, olika infektioner som hela familjen gått igenom under flera månader och en svår bilolycka som hon och hennes familj var med om på julafton. Hon fick en ordentlig whiplashskada och hennes man, som precis hade gått igenom en hel fotrekonstruktion, blev skadad både här och där. De två små barnen klarade sig helt utan skador, av bilen finns knappt ingenting kvar. Hennes ord var inte sockrade. Hon sa att hon genom hela sitt liv har upplevt att ibland går allt fantastiskt bra eller helt okej, men det är inte förrän man är mitt inne i sådana här tuffa perioder som man inser hur bra det var när man hade det bra. Denna kvinna är ingen Pollyanna, inte alls. Hon försökte bara inte dölja något, utan presenterade verkligheten utan någon bitterhet.

Efter dessa besök kom jag hem till mina hemskolade barn, tonårsbråken och de vardagliga frustrationerna och kände mig lite extra tacksam. Vi pluggade, köpte Ben & Jerry’s (japp, vi åt glassen), kollade på en film, bråkade lite, åt tacos, skrattade och gladdes åt yngsta dottern som varje dag under lång tid tränat på att göra en backbend kickover och idag knäckte koden! Mellan 20.30 och 21.00 fick alla utom pappa, som inte var hemma, se miraklet hända om och om igen. S sa att jag skulle filma och lägga upp föreställningen i min blogg och tala om för ALLA att man ALDRIG ska ge upp, för en dag bara funkar det! Vem är jag att neka er denna härliga livslektion?! Varsågod, här har du beviset:

Kom nu ihåg vad du lärde dig av att läsa dessa rader. Ge aldrig upp. Som sagt. Ge aldrig, aldrig upp.

24 Jan

Om att städa och så där.

Audiensrummet utan julgran och adventsstjärna är tomt och kallt. Det hade känts rent opersonligt om inte marimban hade stått där med sitt röda notställ till allmän beskådan för alla gäster som inträder i vårt hus… I morse var jag och sonen och handlade. Jag ryckte åt mig ”två för $8″-buketter. Bra drag och väl investerade pengar. Rummet fick genast lite mer värme och alla hus borde ha levande blommor hemma, året om. Just sayin’. Annars går det långsamt med heminredandet. Jag har liksom inte riktigt förmågan i mitt handikappade tillstånd. Nu har jag i alla fall så smått börjat använda mitt brutna ben, fast fortfarande med kryckorna i högsta hugg. Jag sa till barnen idag att jag förväntar mig samma insatser från dem här hemma i fortsättningen också. De har blivit bra på både det ena och det andra de senaste snart fyra veckorna! Själv är jag måttligt road av att inte kunna göra lika mycket som vanligt, även om jag nu kan göra liiite mer. Jag tog till och med tag i en hög ”viktiga papper” som skulle sättas in i pärmar och organiseras. Jag kan aldrig göra något liknande utan att tänka på min lillasyster i Skottland, så jag fick lite hemlängtan på köpet.

Förresten, en sak med vår effektiva, men amerikanska, dammsugare är att man inte kan använda den sådär som man också använder dammsugare hemma. Det går ju inte att få till ett dammsugarrör som man sedan dammsuger lampor och annat med. De förlitar sig tydligen helt på dammvippor (som jag hatar). Hjälp! Vad ska jag göra?! En fuktig trasa bara rör omkring dammet och får föremålet lagom svartprickigt med dammet i koncentrerade fläckar. Hur gör ni andra utlandsboende?! Just nu lyser alla lampor i hallen, men den behöver verkligen dammas av. Ska jag köra med högtrycksluft kanske, eller pajar det glaset? Och ser du den där mattinklädda trappan? Det går ju liksom inte att dammsuga på höjden. Tänk vad snuskig den måste vara… Jaja, så länge ingen lider av luftrörsproblem eller annat så klarar vi oss nog. Annars har personer med luftrörsproblem det tufft här i Happy Valley just nu. Smoggen ligger som ett tjockt täcke överallt. Vädergubbarna förväntar sig att detta otäcka täcke lättar till helgen. Jag längtar. Under tiden får jag väl sätta fart på städpatrullen. Spelar jag denna blir det nog rent ganska fort!