21 Dec

Solen skiner.

Tja. Skulle världen gå under idag så har vi i alla fall haft ett par fantastiska dagar här i Orem. Solen har strålat från en klarblå himmel och även om det varit riktigt kallt har solen värmt. De svenska, mörka vinterdagarna har ingen som helst likhet med dessa skidsemesterdrömdagar. Tack och lov för oss som inte befinner oss i mörkret. Jo, jag har lite hemlängtan. Men jag längtar uppriktigt sagt inte alls efter själva Sverige, utan efter de där svenskarna som jag vill krama, vara hos, stötta, skratta och gråta med, baka och laga mat åt. Jag längtar efter svensk julmusik. Live. Jag längtar efter katten. Jag längtar efter tryggheten i att veta exakt hur alla system funkar, även om jag inte håller med om att några av dem är särdeles fantastiska. Dessutom är det tredje rundan till USA för oss, så jag har ganska bra koll på ganska många saker här också.

Det är något så vackert med trädgrenar som sträcker sig mot skyn. Jag tar ofta bilder liknande den här. Jag kan liksom inte låta bli. Det symboliska i att sträva uppåt, det gillar jag verkligen.

I går kommenderade jag snöbollskrig efter lunch. Sista dagen innan jullovet måste ju firas på något speciellt sätt även om man hemskolas, eller hur? Naturligtvis var det ett av barnen som fick en snöboll i ögat, men det fick nog vara värt det. Vi hade nämligen väldigt roligt! Jag vet inte vad det är med snöbollskrig som drar. Det är läskigt att få snö innanför kragen, för att inte tala om när man blir mulad eller nedslängd i snön. Jag gissar att det är den ljuva hämnden som är det bästa momentet. Särskilt om man får drämma till med en hämnd redan innan man själv blivit träffad av någon.

Utan kramsnö går det inte att bygga några avancerade snökreationer, men en minisnögubbe lyckades vi med gemensamma krafter få till. Han levde dessvärre inte ens i ett dygn, så jag gissar att någon störde sig på hans attityd. Eller så var det något annat…

Varm choklad och pepparkakor då man har varit ute länge i kylan funkar varje gång. Inte nödvändigtvis tillsammans, men ändå. Vilka peppisar är dina favoriter? Annas, Oscars eller hemgjorda? Vi har inte ens gjort pepparkaksdegen än, men till helgen kanske? Och nu måste jag sova för annars orkar jag inte med helgen när, eller om, den kommer.

19 Dec

FÖRÄNDRING – mitt ord för 2013.

Jag håller fortfarande på med årets ord, LYFTA. Faktiskt så har jag chansen att sluta året upplyft. Det är jag som väljer och jag väljer glädje. Jag väljer att lyfta fram allt underbart och härligt i mitt liv. Jag väljer att lyfta bort det som tynger, inte för att glömma eller gömma, utan för att hämta styrka att dela med mig av. Jag lyfter mig själv för att jag vill. Jag är ju jag. Jag är glad, hjälpsam, stark och kreativ. Egentligen. Nu har jag chansen att visa mig själv att det finns i mig, att jag bara glömt bort hur jag ska vara.

Så, till nästa års projekt. Någon sa till mig att jag inte gjort annat än förändra under det här året, men det stämmer inte riktigt. Visst har mycket förändrats i mitt liv under 2012, men det var inte direkt jag som styrde skutan. Den här gången vill jag vara kapten själv. Jag har tolv olika teman jag tänker jobba med. Förändringarna måste vara till det bättre. Det ska bli intressant att se hur mycket jag kan påverka genom målmedvetenhet.

Januari – Familj
Februari – Jobb
Mars – Musik
April – Hälsa
Maj – Ekonomi
Juni – Mat
Juli – Fokus
Augusti – Kunskap
September – Matlagning
Oktober – Vänskap
November – Hem
December – Andlighet

På gång! Det känns bra att jag tänkt igenom mitt ord ordentligt och det känns bra att jag redan nu fokuserar på vägen till vad-det-nu-är.

Viss förändring har redan skett här hemma. Vi har nu en garderob i the front room/audiensrummet/hallen. Det är en hederlig PAX. Vi känner oss hemma. Våra gäster kan få hänga in sina ytterkläder där och det ser så ordentligt ut mot vad det har gjort fram tills nu. Naturligtvis kom garderoben på plats samtidigt som vi började använda garaget, vilket gör att vi börjat gå ut genom the mudroom/pingisrummet. Jaja, det blir nog bra det här. Släng in ett pingisbord också på det så blir det riktigt toppen.

18 Dec

Ont.

Jag har inte kunnat släppa de stackars Connecticut-barnen som kom i vägen för den med all sannolikhet psykiskt sjuke unge man som verkade ha något otalt med flera personer. Idag åkte jag förbi den här flaggan på halv stång och jag kände hur mycket kärlek jag ville ge alla dessa familjer som förlorat en familjemedlem. Livet är inte rättvist, det är inte lätt och det känns ibland alldeles övermäktigt. Ändå är det så fantastiskt… Är det inte konstigt?

18 Dec

Festival of Lights.

Våra vänner bjöd i kväll med oss på en två timmar lång runda då vi fick uppleva snöslask och amerikansk överdådighet i perfekt harmoni! Många hus har ljusdekorationer ute, men inte alls alla. Vissa anlitar speciella ljussättningsföretag för att få till makalösa julscener hemma hos sig. Jag tror att det både är för sin egen och för andras skull. Miljövänner får nog finna sig i att ställa sig ambivalenta i frågan. Å ena sidan är ljusen miljöförbättrande. De lyser upp vinterkvällarna och gör livet lite roligare. Å andra sidan går det väl en massa extra elenergi…

Spanish Forks golfbana bjöd på den ena scenen mer spektakulär än den andra. Jag gillade juldinosaurierna, men det var svårt att få till en bild på dem. Fönstren immade nämligen igen hela tiden då vi var tretton personer i bilen!

Jag tog min jackärm och försökte torka av imman, men det vattenavstötande materialet var inte direkt till någon hjälp. Vågrätt vatten på insidan, lodrätt på utsidan.

Vi åkte förbi ett ”gated community” där Donny Osmond och hans familj bor. Våra ciceroner hade fått tips om att Donny alltid fixar bästa ljussättningen utanför sitt hus, men då de inte fått exakt adress utan bara en ungefärlig så fick vi gå på synsägen. Det här var i alla fall det mest dekorerade huset i grannskapet oavsett om Donny bor här eller ej. (Det här är för övrigt någon kilometer från vårt hus.) Men jo, det ser ut som att husprofilen stämmer. 😉

Hoppas att du också får lite ljus och värme hos dig. Jag har hört att det snöat ordentligt i Sverige. Det har det gjort här också under kvällen, en massa tung blötsnö. Jag ser varken fram emot skottandet eller bilkörandet, men har vi tur hinner det smälta innan det är dags att ge sig av.

18 Dec

Lite styrka kanske?

En av kvinnorna jag träffade genom WoW tipsade om den här låten. Jag älskar texten!

Everybody falls sometimes
Gotta find the strength to rise
From the ashes
And make a new beginning

Anyone can feel the ache
You think it’s more than you can take
But you’re stronger
Stronger than you know

Don’t you give up now
The sun will soon be shining
You gotta face the clouds
To find the silver lining

I’ve seen dreams that move the mountains
Hope that doesn’t ever end
Even when the sky is falling
I’ve seen miracles just happen
Silent prayers get answered
Broken hearts become brand new
That’s what faith can do

It doesn’t matter what you’ve heard
Impossible is not a word
It’s just a reason
For someone not to try

Everybody’s scared to death
When they decide to take that step
Out on the water
It’ll be alright

Life is so much more
Than what your eyes are seeing
You will find your way
If you keep believing

I’ve seen dreams that move the mountains
Hope that doesn’t ever end
Even when the sky is falling
I’ve seen miracles just happen
Silent prayers get answered
Broken hearts become brand new
That’s what faith can do

Overcome the odds
You don’t have a chance
(That’s what faith can do)
When the world says you can’t
It’ll tell you that you can

I’ve seen dreams that move the mountains
Hope that doesn’t ever end
Even when the sky is falling
And I’ve seen miracles just happen
Silent prayers get answered
Broken hearts become brand new
That’s what faith can do
That’s what faith can do

Even if you fall sometimes
You will have the strength to rise

17 Dec

Trebarnsmamma sedan tolv år tillbaka.

Idag fyllde vår minsting tolv år. Tolv år! När jag var lite drygt tolv kommer jag ihåg hur jag tänkte att jag nog var så nära vuxen som man någonsin skulle bli. Ack så fel jag hade! Men så bra det är för mig som mamma att jag kommer ihåg att jag hade den tanken. Då blir det lite lättare att hantera svängningarna mellan ”nu är jag liten och vill hålla i mammas hand” och ”nu är jag vuxen och klarar att ta alla viktiga beslut på egen hand”.

Hur som helst är jag oerhört tacksam över att ha den här tjejen i mitt liv. Hon förvånar mig ständigt på en massa olika sätt och låter mig fortsätta växa som människa. All you need is love. Eller hur?

16 Dec

Lördag och så där.

Jag känner att det är viktigt för mig att leva mer i nuet för att inte oroa mig om framtiden som inte ännu är här. Någon sa klokt att man kan missa en massa liv om man hela tiden ska analysera varje ögonblick och det är ju alldeles sant. Att leva i nuet för mig är mer som att njuta av att knåda en deg just när man håller på istället för att hela tiden låta tankarna vandra. Det är skönt att fokusera på något som omedelbart ger tillbaka, särskilt när man som jag har tankar som just nu inte alltid är särskilt guldkantade.

Just idag har bjudit på så mycket tacksamhet! Sovmorgon. Alltså, det är underbart att då och då slippa stressa, inte ha något som väntar, ligga kvar i värmen under täcket i ett kyligt sovrum. Jag skuttade till slut upp och gjorde amerikanska pannkakor lördagen till ära. Själv åt jag ett perfekt stekt ägg med flingsalt från Laesø och lite fruktsmoothie till efterrätt. Mums. Jag har hittat fina, ekologiska ägg till okej pris. Visst är det stor skillnad på ägg och ägg? Just de ekologiska äggen jag har hittat har tjockt, fint skal, vacker färg på gulan och de är helt klart godare än ”vanliga”.

En av de bästa grejerna med att bo här är att posten kommer på lördagar också. Idag fick vi ett paket från mina föräldrar och ett utökat julkort från min syrra. Sverigealmanackan med bilder av Erkers Marie Vad-hon-nu-heter ska få hänga i jobbalkoven i köket, saffranspåsarna ska få jobba redan i början av veckan och de hemliga God Jul-påsarna innehåller salmiakpulver som vi ska använda till lakritsglass. Mums. Tack mamma och M!!

Snart fyller vår yngsta dotter tolv år. Tolv. Jag kan inte fatta hur snabbt tiden har gått. S är fortfarande väldigt mycket lillasyster. Jag får kämpa med att inte dra ner henne, utan lyfta och putta på. Jag har förstått att det brukar bli så med minstingarna. Min morbror tycker det är lite surt att hans storasyrror fortfarande behandlar honom som en pojkspoling fast han är både morfar och farfar och ganska vuxen. Närmare bestämt 54 år gammal. Hahaha! Hur som helst lär födelsedagsbarnet bli väldigt glad över att få reda på att hon får ridlektioner i present. Tjoho! Hon har drömt om att få börja rida länge nu, så jag hoppas att hon verkligen tycker det är så roligt som hon har drömt om. Lilla damen är inte helt okunnig. Hon har ridit flera gånger, fast inte med regelbundna lektioner, och var med på ett veckolångt ridläger, så hon vet ungefär vad hon har att vänta sig. Hösten har hon ägnat åt att lära sig hela hästskötarvokabulären på engelska också. Engagerat! Önskematsedeln bjuder på dumplings, så jag fick förbereda degen i kväll. Den ligger nu uppdelad på 48 små bollar som i morgon ska kavlas ut och fyllas med läckerheter. Har du inte provat att laga egna dumplings och den fantastiska dippsåsen som man har till så tycker jag att du ska prova! Lite pilligt, men väl värt besväret.

Maken och jag åkte på date efter lunch. Eller ja, vi åkte i alla fall iväg till IKEA utan barnen, så det kan väl i det närmaste kvalificera? Dessutom delade vi på en kanelbulle och ett glas dricka efter att ha plockat på oss följande, det sista som behövdes till huset: en stor Paxgarderob till hallen, varsin hurts till G och S, en byrå till E, en spegel till E, två köksstolar till oss alla, en arbetsstol till K (på fyndet, likadan som vi köpte till mig förra gången fast nu ännu billigare), galgar till nya garderoben, stearinljus och diverse annat smått och gott. Nästa inköp blir pingisbord, men sedan har vi nog allt vi känner att vi vill ha. Huset behöver få lite mer karaktär, men när väl grunden är på plats är det lätt att fylla på med tavlor, textilier och annat som gör oss glada.

Lägg nu på minnet precis hur det såg ut innanför dörren när vi kom hem från ”utflykten”. Hade vi fått gäster just i kväll hade de nog trott att vi är världens slarvputtar och det är vi faktiskt inte! I morgon kväll kommer det att se mycket finare ut här.

För övrigt är det jul om åtta dagar. December har försvunnit i något slags dimma för mig, men det är okej. Vi har det mysigt nu. Så här ser det ut på köksbänken:

Mysigt, eller hur? Maken är inte helt nöjd med min nyinköpta juldekoration. Han tycker den är deppig. Själv tycker jag den får vara en påminnelse om att man faktiskt kan styra sina känslor till en del. Det finns ingen gräns uppåt utom den jag sätter själv…

Till slut vill jag berätta att vi var på en jättetrevlig 40-årsfest hos en av våra gamla Phillyvänner. Han råkar också vara en av Ks chefer här. 🙂 Tänk att man kan lyftas så av att skratta, dela minnen med vänner och äta väldigt god mat! När vi kom hem blev jag alldeles överraskad då jag såg mig själv i spegeln och såg att mina ögon var – glada. Det har jag inte sett på väldigt länge. Nu passar jag på att hälsa dig God Jul med mycket kärlek och önskar dig ett fantastiskt år med all den glädje jag hade i mig sent i går kväll och som faktiskt fortfarande dröjer sig kvar. Gör något fint för någon annan. Gör som min syster och hennes familj gör varje år. De väljer ut en familj som har det svårt ekonomiskt och överraskningsjular för dem utan att familjen får reda på vem som lämnat gåvorna. Vi har inte kommit igång med det än, men… Happy söndag, hör du. Jag lämnar dig med den här inspelningen av en något överförfriskad, men glädjespridande, Kim Wilde. Mer musik till folket!

15 Dec

Det vänder.

Det känns lite konstigt att skriva en blogg som är som en dagbok men ändå inte. Jag skriver och berättar vad som händer i vardagslivet för släkt och vänner. Jag skriver om mina tankar till alla som vill lyssna. Jag skriver nyttigt och onyttigt och ibland skriver jag bara av mig. Egentligen borde jag kanske slänga inlägg som har uppfyllt sitt syfte precis som jag brukade riva ur dagboksblad som liksom var för mycket eller som gav en sanning som var för mycket eller inte alldeles tillräckligt då jag höll mig med vanliga pappersböcker? Å andra sidan hade bloggen blivit väldigt hattig då, för allt som står här har samband på ett eller annat sätt. Vissa dagar tänker jag högt med bokstäver och somligt skriver jag innan jag har tänkt färdigt. Vissa tankar får jag hjälp att komma vidare i och ibland hjälper det att se sig själv genom någon annans ögon.

Idag fick jag en kommentar från dig som aldrig skrivit något här förut. ”Måste bara säga att jag är upplyft av din argt rungiga blogg! Mkt glöd och styrka.” Jag blev alldeles förvånad. Är min blogg argt rungig? Visar jag glöd och styrka? När jag har känt mig mer förvirrad, ledsen och svag än någon gång förut? Det har hänt så mycket i mitt liv det senaste året. Jag har gått igenom saker jag aldrig hade förväntat mig skulle hända just mig, just då och just nu. Jag har blivit stark, jag har känt mig svag, jag har känt kärlek, jag har upplevt sorg, jag har stått emot, jag har dragits med, jag har vuxit. De senaste månaderna har jag känt hur jag trillat ner, ner, ner utan att hitta hålet i isen, jag har velat hjälpa utan att kunna göra något och hur illa det nu än har varit så har jag vaknat varje morgon.

Jag har fått så mycket stöd och hjälp av min fantastiska familj. Med alla korten på bordet är det naturligtvis lättare att veta vad man ska säga. Tack till dig som har peppat och kramat och uppmuntrat genom cyberrymden utan att veta annat än att jag har varit ledsen. Jag uppskattar det verkligen! Min resa fortsätter. Jag är starkare idag än i går och jag är framför allt gladare. Jag har sett ljuset. I morgon är en annan dag och man blir glad av rött.

Innan jag lämnar den fantastiska texten av Bjørn Eidsvåg till dig – Tack Annette! – vill jag säga att jag är tacksam över livet, även om det inte riktigt uppför sig som jag hade önskat. Jag samlar styrka inför det som ligger framför mig. All kärlek till dig.

Eg ser

Eg ser at du er trøtt
Men eg kan ikkje gå alle skritta for deg
Du må gå de sjøl
Men eg ve gå de med deg
Eg ve gå de med deg

Eg ser du har det vondt
Men eg kan ikkje grina alle tårene for deg
Du må grina de sjøl
Men eg ve grina med deg
Eg ve grina med deg

Eg ser du vil gi opp
Men eg kan ikkje leva livet for deg
Du må leva det sjøl
Men eg ve leva med deg
eg ve leva med deg

Eg ser at du er redd
Men eg kan ikkje gå i døden for deg
Du må smake han sjøl
Men eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg
Eg har gjort død til liv for deg

13 Dec

På min kusins Facebooksida hade någon hälsat…

…Min Gud, ett vet jag som består när år och dagar fly
Det är din nåd för varje år och varje morgon ny

Jag tror jag ska börja varje morgon där hädanefter. Jag läste det en gång, sedan en gång till och så en tredje gång. Jag tror faktiskt att jag måste bli lite mer tacksam. Särskilt efter att ha hört de senaste dagarnas berättelser från kvinnor som har råkat ut för så hemska saker så din mage skulle korva ihop sig om du hade hört dem. Jag har gråtit och gråtit och gråtit. Det var väl jag som skulle vara stödet? Jo, det var bestämt så. Det var det jag skrev på för i alla fall. Ett vet jag dock, och det är att alla de andra sjutton mentorerna, och alla de andra volontärerna som varit med, gråtit lika mycket som jag. Vi har också skrattat och känt hopp. För det finns ljus också i slutet på långa tunnlar. Det finns sol efter regn. Och tro det eller ej (jag måste jobba lite med det här), det kommer en dag då allt känns helt okej igen.

Flera av ”inspirationskvinnorna” talade om vikten av en tro. Tro på Gud, tro på universum, tro på något eller någon som är större (och svårare att förstå sig på) än du själv. De talade om vikten av förlåtelse för att kunna gå vidare. Du kanske är en av dem som själv brukar be eller har hört bönen ”och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”? Jag är av den starka övertygelsen att en stor del av vårt mentala välbefinnande har sitt upphov i detta. Men fy sjutton. Ibland är det svårt. Och nu måste jag jobba istället för att bearbeta känslor.