Monthly Archives: november 2012

14 nov

Man lär så länge man har elever.

Ja, mitt f d valspråk har jag tagit upp igen. Jag har ju elever och jag lär mig något nytt varje dag. Idag fick jag reda på hur det skulle gå till att ta amerikanskt körkort. (Vi kan köra på våra svenska i ett halvår, men måste efter det skaffa amerikanska. Dessutom blir försäkringen billigare om man har ett sådant.) Jag kommer att gå till körskolemyndigheten här i Orem mellan 8 och 16 någon gång på en vardag. Där får jag skriva ett ”open book test” och om jag blir godkänd kan jag boka en tid för uppkörning. Suck. Jag borde inte bli nervös. Jag har ju ändå haft körkort i snart nog 25 år och tycker själv att jag kör bra. Jag hatar dock att fickparkera och gör helt enkelt inte det. Bara inte min kontrollant ber mig göra just detta. Rys! Du lär väl höra hur det gått när det väl är avklarat. Först ska jag fylla i den jättelånga ansökningsblanketten.

När jag har fyllt i blanketten ska jag läsa igenom häftet ”Driver’s Handbook 2o12” så jag vet var jag ska hitta svaren under det skriftliga provet. (Låt mig bara säga att jag nog tycker att den svenska körkortsteorin är väldigt mycket klurigare… Sist jag kollade fick man inte några ”titta i boken”-prov heller.)

Det andra jag lärde mig önskar jag var en byråkratisk mardröm, men dessvärre hände det på riktigt. I går blev barnen inskrivna på en ny skola, Provo e-School, då de kommer att fortsätta med hemskolningen. Det innebär att de skulle skrivas ur den skola de nu bara tar en kurs av åtta i. (Skolan samarbetar med e-School, så det går bra.) När jag fick reda på proceduren för att skrivas ur skolan blev jag alldeles paff. Jag har under dessa veckor insett att byråkrati och Viktiga Personers underskrifter på Viktiga Blajdokument är väldigt viktiga, men det här tog nog priset. Här har du proceduren för att skrivas ur Provo High, också när du bara hunnit börja och bara gått tre dagar i skolan.

1. Anmäl att du ska skrivas ut och få den Nödvändiga Blanketten.
2. Ta Blanketten med dig till biblioteket, lämna dina eventuella låneböcker och få signatur från bibliotekarien.
3. Gå runt till alla dina lärare (som skolan inte kan garantera är i sina klassrum alla dagar, eller ens alla lektioner) och få en signatur från var och en av dem.
4. Gå till fyra olika administrativa ställen på skolan (Lunchroom, Tracking Office, Business Office och Registrar) och få signatur från alla dessa ställen.

Ta med Blanketten tillbaka till kontoret där du fick den och lämna in den. Sisådär! Nu kan du skrivas ut. Blaj. Barnen tycker det här är så pinsamt så de inte vet var de ska ta vägen. Jag skriver ut en skolkarta och åker dit i morgon så får vi väl se om jag lyckas i mitt uppdrag.

Maken och sonen är på ett karateställe och kollar in det för att eventuellt börja träna. Låter kul! Ja, inte kul för mig, men kul för dem.

13 nov

Hoppsan!

Jag hinner inte med bloggen! Det är positivt. Det betyder att jag har så mycket att fylla mitt liv med att jag knappt hinner tänka. 🙂 I kväll hade vi en av våra favoritfamiljer över till vår familjekväll. Potatisgratängen hade stått i ugnen i två timmar och potatisen var fortfarande hård. Jag hade glömt det här fenomenet från Phillytiden. Det är bara att ta till kocktipset att gräddstuva potatisen innan man gör gratäng av den… Jag vet inte vad det är med de amerikanska potatisarna, men de är i alla fall av en fastare sort än någon av de svenska jag har provat! Smaken blev i alla fall helt perfekt. Suck. Dessutom hade vi så trevligt och äppelkakan och glassen kompenserade nästan för den misslyckade middagen, så jag tror att jag ska kunna släppa detta lagom till nästa gång vi ska ha gäster.

Nu är det dags att hoppa i säng. Jag får jobba i morgon istället. Vill du läsa ett mer givande blogginlägg tycker jag att du ska hoppa över till min syster som i kväll fick mig att sakna min symaskin väldigt mycket… Förresten saknar jag vårt kattskrälle rysligt mycket. Hon frodas hemma hos mina föräldrar har jag fått rapport om. Tydligen blir hon riktigt bortskämd. Hur ska det gå när vi kommer tillbaka? Hon kommer att vägra torrfoder, det är ett som är säkert. Hrmfff. Här Milla – den här är till dig! (Mamma, se till att skruva upp volymen. Milla är van vid att höra vår familjeversion. :))

11 nov

Vinter igen.

I går började det snöa. Jag var förberedd, men det kändes ändå uselt. Vi har haft mellan tio och tjugo grader varmt, förutom ett par snödagar med slask, sedan vi kom hit. Jag tänkte att en evighetslång höst med sådant väder vore det ultimata för mig. Vackra omgivningar med varma färger, sol och glada människor, ingen snö att skotta och ingen värma att svettas ihjäl av! Tja, det sägs att det inte finns någon glädje som varar. För att inte låta allt för otacksam är det väl bäst att säga att jag ändå blev glad då jag kom upp i morse och möttes av den här utsikten:

Det är ju ändå väldigt vackert! Sonen skottade dessutom uppfarten i går, så utsikten blev liksom ännu lite finare. Bergen här känns som en kuliss, men de är i högsta grad verkliga. De påverkar allt i det här området. Tillgängligheten. Det ombytliga vädret med kast mellan ökenvärme och snöoväder. Känslan av att vara instängd. Synd att jag inte gillar att åka skidor. Hade så varit hade jag nog jublat just nu! Tja. På onsdag sägs det bli fjorton grader varmt. Det kanske är bäst att jag passar på att njuta av att ha ett varmt hus där jag faktiskt känner mig hemma. Tacksamhet är inte fy skam!

Förresten köpte vi ett piano i går. Ett elpiano. Yamaha. Dyrare än det lilla skolpianot vi blev erbjudna att köpa av våra nya vänner, billigare än ungefär alla andra begagnade pianon som säljs här i trakterna. (Det är DYRT att flytta till en ny kontinent kan jag tala om, men det har du kanske redan räknat ut. Vi hade räknat med alla dessa nya utgifter, men det svider ändå i plånboken varje gång det är dags att lägga ut pengar på något som vi redan har, fast inte här.) I Sverige hittar man lätt pianon gratis om man nöjer sig med ”vilket som helst”, men här verkar det som att ett piano verkligen ingår i heminredningen. Därmed är det svårare att hitta ett att köpa! Vi är i alla fall jättenöjda. Ljudet i det här elpianot duger bra för oss, man kan sitta och spela dygnet runt då det bara är att plugga i hörlurarna och huset känns genast mycket mer som ett hem än det gjorde i går då vi inte hade något! Musik är livet. Jag vet. Tjatigt. Men jag menar det. Jag önskar att våra barn var lika glada att dela med sig av sina talanger som de är att utöva desamma i bilens baksäte, i duschen och ungefär jämt annars. Jaja.

Undrar du vad jag fyller min tid med annars? Jag är lärare till mina barn på heltid. Jag ser till att bygga upp ett socialt nätverk. (Vi har blivit emottagna med öppna armar av alla möjliga – underbart.) Jag försöker jobba ikapp med mitt ”vanliga” uppdrag för You Do. Här är väldigt många kvinnor hemarbetande. De är inte nödvändigtvis ”bara” hemma med sina barn. Småföretagandet blomstrar! Sedan finns det de som är så engagerade i sitt frivilligarbetande att de till exempel inte har tid att städa själva. Idag var jag och tjejerna hemma hos en kvinna som är ansvarig för WOW, ett projekt som jag bestämt mig för att lägga tid och energi på när jag ändå befinner mig här. Medan vi stod i källaren och sorterade skor och kläder städade den mexikanska städerskan övervåningen. Jag fnissade lite, men vem är jag att döma? Det kändes hur som helst fint att kunna göra något rent praktiskt för några som lever ett liv så långt ifrån den trygghet jag tar för given!

Slutligen måste jag ju tala om hur det blev med det där ”Barbie Land” som jag förväntade mig. Jodå. Många förväntningar har uppfyllts. Jag har sett fler utslätade 50+-ansikten på tre veckor än under hela mitt liv fram tills vi flyttade hit. Det går nog åt otroliga mängder hårsprej och botox om jag får gissa. Å andra sidan är det kanske det område vi bor i som är sådant och hade jag bott inne i Stockholm hade det kanske varit likadant? Människorna är väldigt ”Hiiiiiiiiiiii, it’s sooooooo niiiiiice to have you heeeeeeere!”, men det har jag inget emot. Jag gillar att bli hembjuden på middag och träffa nya människor! Min strävan fortsätter därmed att vara att inte bli allt för Barbiefierad under vår tid här. Vem vet vad som kommer att hända? Barbiegranen här nedanför fick mig att allvarligt fundera på om dekoratören hade som mål att provocera eller om hon verkligen tycker att det här är vackert?

Med tanke på allt annat i samma stil här gissar jag att folk här gillar detta. Kundunderlaget i just denna butik tyder på att det kanske är så. Tyvärr gör inte denna bild håret rättvisa. Löshårstofs, tuperad och lockad och allt, i klass med en ardennersvans. Sminket matchade. Hjälp! Men damen i fråga var nog i min mammas ålder och hade en kropp som en tjugoåring, så jag gissar att hennes utseende är viktigt för henne. Good for her!

Nu ska vi titta på Hungerspelen. Frihet och underbar musik. Gilla, gilla. Hoppas att din helg är riktigt härlig.

08 nov

Spouting Horn och lite rockundervisning.

Jag letar piano. Här ger man minsann inte bort några instrument gratis. Craig’s list bjuder på halvtaskiga instrument för runt $1000-2000. Ett nytt elpiano, Yamaha DGX 640, kostar $800. Vi har blivit erbjudna att köpa ett ganska skruttigt piano för $600. Det är gulligt som inredningsdetalj och har stämts en gång i halvåret, men ljudet är verkligen ”sådär”. Hjälp! Jag behöver hjälp. Hjälphjälphjälp!

Under tiden som det inte spelas jättemycket här hemma kan jag drömma om the Spouting Horn på Kauai och du kan få lite hårdrocksundervisning. Grattis!

08 nov

Buhu…

Jag har varit så borta från internetvärlden under det senaste halvåret då jag knappt läst varken bloggar, nyheter eller något annat heller för den delen. I samband med att jag valde årets ord (LYFTA) bestämde jag mig för att läsa mycket mer och sommaren skulle ägnas åt massor av litteratur. Dessvärre blev planerna något ruckade. Allt lyftande jag ägnat mig åt sedan i maj har handlat om rent fysiskt lyftande. Flyttlyftande. Jag har till och med lyft mig till en inflammation i ett muskelfäste. Osmart och knäppt då det dessutom handlar om högerarmen… I takt med att vårt liv här blir till vardag känner jag ändå att jag börjar ”äga” min tid igen. Det börjar finnas små stunder som bara är för mig igen. Det är alltså dags att ta itu med lyftandet av själva jaget igen innan nyårsklockorna ringer.

Två av de 29 noggrant packade flyttlådorna kom inte med på flyttpallen. En kökslåda och en av de två jullådorna. I jullådan låg alla våra julgranskulor, Lisa Larssons lussetåg och julstrumporna. Jag har insett att det här med grejer inte är livsnödvändigt, men nog är det viktigt att få upprätthålla vissa viktiga traditioner? Om tre veckor är det advent. På IKEA sålde de fina adventsstjärnor, så vi köpte fyra stycken. Det gör att jag inte behöver gråta över att t ex lussetåget inte är med oss här. Vad gör du för att förbereda dig för julen? Jag har inte ens börjat lyssna på julmusik än. (Jag och svägerskan brukar jultävla. K – du vinner alla gånger i år! Jag ligger hopplöst efter.) Endera kvällen ska jag ta mig tid att surfa runt bland inspirerande bloggar för att få lite ögongodis i julform. Det tror jag kommer att göra mig lite gladare!

Nej, nu är det dags att skjutsa dottern till hennes Art Class. Två lärare på fem barn, båda är konstnärer med fantastisk pedagogisk förmåga. Det här med hemskola är sannerligen inte dumt ibland.

07 nov

Nej, nu är det dags att tävla lite igen!

(Näst) finaste Tina (Sorry Tina! Syrran skulle slå mig i huvudet om jag satte dig före henne… ;)) har en spännande jultävling i sin blogg. Jag tycker du ska klicka dig dit och se vad hon har att erbjuda. Inte bara talar hon en underbar norrländska och är fantastiskt rolig. Nej, det räcker inte. Hon tar också vackra bilder och skriver underfundiga inlägg som är väl värda att läsa.

07 nov

Olika syn på en del saker.

Jag har flyttat en massa gånger under mitt liv. De tolv år vi bodde i Segeltorp var väldigt trevliga och mysiga. Dessutom hade de förra ägarna städat varenda hörn av huset. För första gången hade jag verkligen ingenting att klaga på då det gällde flyttstädningen! Jag tycker att det är självklart att man städar ur sin ”skit” innan man lämnar över till näste man. När vi kom till vårt nya hus här i Orem var klockan mycket och det var mörkt. Vi var glada över att ha lånemadrasser och sängkläder till alla i familjen och jag var mest glad över att ha något eget igen. Dagen efter började själva husesynen. Jag förstår att man blir lite besviken om man lägger ut huset till försäljning för $ 660,000 och får $ 330,000 för det. Då hade jag kanske också struntat i huruvida mina hyresgäster låtit bli att putsa fönster, dammtorka och rensa ur avloppen i toaletternas handfat. För oss som flyttade in blev det en lite mindre angenäm överraskning. Heltäckningsmattorna kommer att behöva en proffstvätt, alla fönster får vi väl försöka ta så småningom, men köket var tack och lov riktigt rent. Däremot är det lite äckligt med ingrodd smuts i badrummen. Jag hittade inte mitt favoritrengöringsmedel från förra USA-rundan (de har alla möjliga otäcka rengöringsgrejer som ger andningssvårigheter bara man tittar på dem), men nu är de skrubbade med citrondoft. I toalettstolarna har jag hängt sådana där rengöringsblock. Ingen av oss gillar direkt doften, men det är bara för lite extraskjuts så här i början.

Här kommer en före- och en efterbild från vardagsrummet för att visa ungefär vad jag pratar om:

FÖRE

EFTER

06 nov

Audiensrummet.

När man kommer in i vårt hus kommer man direkt in till det enda rummet med trägolv i huset. För att du ska få en känsla av hur det kanske ser ut när det blir lite mer färdigt här får du tavlan som satt an färgskalan (Nathans avskedspresent Morning Row från Philly). Ks Pilaster fick också bestämma björken. Jag tror björk är ute, ute, ute i heminredningsvärlden, men vi gillar det. Vi gillar det blonda, nordiska och raka. Samtidigt behövs det färg för att göra huset varmare, så det här känns som en bra medelväg. Väggarna kommer att bli vita (men inte med helblank färg, vilket de använt här i hela huset) och tavlan kommer att hänga där mitt över soffan. Bara så du vet.

06 nov

Skola och annat.

Jaha, ja. Här sitter jag med tre hemskolade/distansskolade barn. Hur gick det till? I och för sig är det ju så vi kört under den tidiga hösten, så det ska väl bli bra. Jag är ju ändå lärare. Du behöver inte bli rädd. Vi har inte låst in barnen och vi träffar andra människor. Den 2 500 elever stora skolan höll på att ta knäcken både på barn och vuxna förra veckan. Nu är det så att man kan vänja sig vid nästan vad som helst. Frågan är bara vad man måste vänja sig vid. Måste man vänja sig vid att sitta i ett klassrum med 39 elever och en lärare? Måste man vänja sig vid ett schema som innebär att man får sitta av en hel lördag om man kommer för sent (ens några minuter) tre gånger under en vecka? Tja, jag vet inte. Här får man lov att hemskola sina barn. De två äldsta är redan inskrivna på en bra high school med egen läroplan, så jag ser inga problem med inlärningen. Det ställer höga krav på mig som pedagog och extra viktigt är att ungarna kommer ut ordentligt varje dag och att de får träffa folk. Inte minst för språkets skull! Vi bor ju ändå i USA liksom… Nu vet jag att ungefär alla svenskar och en del amerikaner tycker att hemskolning är dåligt. Det tyckte jag också förut. Jag menar, jag har ju ändå gått på lärarhögskolan, och där har jag lärt mig precis vad jag ska tycka om saker och ting. Till exempel att barn mår mycket bättre av skola oavsett hur taskig miljön är. Inte sant?

Hemskolningen är inte tänkt som en permanent lösning. Vi ser var vi hamnar och skyndar långsamt, utom vad det gäller själva inlärningsbiten. Det innebär att barnen kanske får dubbelt så mycket effektiv inlärningstid än i skolan per dag. För E och G, de två stora, vet jag inte om vinsten blir märkbar, men för vår yngsta är det stor skillnad. Hon har varit det där barnet som suttit med handen i vädret halva eller hela lektioner för att få hjälp. Matten har varit jobbig ändå. Du kan ju tänka dig hur mycket matte stackaren fick ha i efterskott med den taktiken. Först ineffektiv lektion i skolan, sedan lektion med någon förälder på kvällen. Det är inte lätt det här med att veta vad som är bäst för ens barn, eller ens för en själv.

High School-dag:

Lektioner mellan 7.25 och 14.15. Småraster för att springa mellan klassrummen för att inte komma för sent, kort skollunch då man knappt hinner äta. Man träffar folk. Ibland alldeles för många. Läxor i varje ämne varannan dag. (4 ämnen dag 1, 4 ämnen dag 2, börja om från början, läxa till varje ny lektion – ofta att lämna in) Mycket trycka in fakta-inlärning.

Hemskolnings-dag:

Lektioner mellan 8 och 14.30. Långlunch med obligatorisk utevistelse för D-vitamintillförsel. Anpassad studiegång, men när man följer high school-läroplanen finns det kurser man måste läsa för att få ett high school-diplom. Man träffar sin familj dag ut och dag in, i det här fallet en mamma och tre syskon. Alla barnen har estetiska lektioner och träffar folk via olika kanaler. Obligatorisk tv-stund varje dag för att fånga upp språket. Utflykter till diverse ställen som gör en människa lite bättre – bibliotek, museum och annat. Slutprov sker på annat ställe för att man ska ha en oberoende handledare och att man kan visa att ens betyg är lika de man åstadkommit under kursens gång.

Förhoppningsvis kan vi fixa så några klasser kan tas på barnens highschool trots att de inte då går vanliga skoldagar, men min gissning med tanke på hur fyrkantiga de är med annat är att det blir svårt att få till. Vi får väl se… Nu håller vi på att fixa piano, marimba och lärare så huset kan börja klinga av annat än mitt gnidande på fiolen.

Lite Hawaii med skoltema kanske? Påskön i Polynesian Cultural Centers tappning. Till mitt högstadiearbete om denna fascinerande ö fick jag lov att klippa ut en bild från familjens uppslagsverk. Tänk vilken rikedom internet är! Vi har tillgång till så mycket mer information och kunskap än jag tror många ens i sina vildaste fantasier kunde drömma om för bara 20 år sedan. Det gäller bara att kunna ta till sig kunskapen och göra något vettigt av den. Hur kommer det sig att fler och fler går ur skolan med ofullständiga betyg? Mänskligheten borde ju bli smartare och smartare… Eller?

Skulle allt annat falla ihop och vi måste klara oss utan alla bekvämligheter så går det nog bra. Maken kan ju nästan göra upp eld på polynesiskt vis. Nästan.

Det här är så nära jag kommer att skaffa mig en tatuering. Den var ruskigt cool, men hörde inte hemma på min kropp.

Halloween 2012. Det här var godiskorgen innan de söta och de läskiga började knacka på dörren. En av tonåringarna som kom förbi valde en pumpa. Fast han frågade om han fick ta några klubbor också, och det fick han så gärna.

Ett par av pumporna har nu blivit till pumpamos. Moset ligger i kylen och väntar på att jag ska göra en kulinarisk läckerhet med det i morgon. Jag vet dessvärre inte direkt vad jag ska fixa till. Soppa kanske? Det kan nog vara gott…