Jag är lite seg ibland. Stackars Marie som har hand om Kortskissbloggen har många gånger fått mitt kort i sista sekunden, men idag fick hon det till och med efter att tåget hade gått… Här är det i alla fall, kortet efter Janes skiss.
Allt material utom blomman från You Do. Gillar verkligen washitejpen!
Foto: Vera Kratochvil
Sovmorgon. Blombukett. Mysfrukost med hela familjen. Garderobsuppdatering. Fotojobb. Nationalmuseum. Primärplanering. Pyssel? Strumpstickning. Ha en riktigt skön helg!
Jag bytte bort ett presentkort på 100 kr på Systemet (det var inte ens mitt, utan makens) mot ett blomsterkort med samma värde. Jag tog kortet till min favoritbutik som visade sig representera ett annat företag. Nu hade jag redan bestämt mig för att köpa en underbar helgbukett till mig själv, så jag drog upp två hundralappar och sa att jag ville ha en glad bukett i rött, gult och cerise. Titta, så fint det blev! För tvåhundra kronor kan man få, eller ge, mycket. Då jag sällan lägger ut pengar på onödiga saker känner jag att en sådan här ”splurge” då och då helt klart tillför livet lite extra piff!
Nybakat bröd under Stig Lindbergs fallande löv gör också livet lite gladare. (Tack svärmor, som hann köpa den här handduken på Coop för några år sedan innan de alla sålde slut på nolltid.)
Härom dagen bestämde jag mig för att redogöra för allt jag gjorde nästa dag, halvtimme för halvtimme. Det visade sig vara en jättebra idé! Jag hade papperet med mig hela tiden och försökte komma ihåg att redovisa varje halvtimme. Jag fick hur mycket som helst gjort. Det här projektet kanske inte kan rekommenderas för personer som lätt blir stressade, men jag tänker fortsätta göra det med jämna mellanrum. Här finns en pdf-fil till dokumentet jag klurade ihop.
En grej som jag har tänkt länge på, men som inte kommit längre än så, har varit att måla om spånkorgen jag fick av den första klassen jag var mentor för. Korgen är jättefin, men jag tyckte att det skulle vara lite roligt att måla den i silverfärgen som stått på en hylla och rullat tummarna i flera år. Sara Winter, trendkunnig på Svenska Moderådet, spådde både metallic och naturligt framträdande platser i kommande trender. Naturligt plus metallic måste väl då vara den ultimata kombinationen?!
Spånkorg nytvättad med målartvätt.
Riktigt silvrig spånkorg på mörkblått skåp i sällskap med fantastisk ljusskål gjord av sonen och en fyndad Ylva Skarp-kopp som jag köpte i Karlskrona i somras.
Jag spår mig själv en trendig framtid. Svårt att tro? Lyssna då på detta: Jag ville ha en varmröd äkta matta långt innan sådana dök upp i vart och vartannat inredningsreportage, manchesterbyxor är alltid favoriter för mig, men i år duger de tydligen för de trendkänsliga också och mitt mörkblåa skåp fick sin färg långt innan denna färg på just second hand-skåp blev väldigt populära i inredningsbloggar världen över.
Min syster som arbetar som gymnasielärare berättade härom dagen att skolfotografen hade misstagit henne för en av eleverna i klassen. M är 37 år, så hon är med andra ord ca 20 år äldre än tjejerna (vårdprogrammet) hon undervisar. Duktigt jobbat, syrran! (Hon är väl värd det. Gick till ”min” Dr. Brian för ett par månader sedan och har fått en riktig boost efter att både ha lyssnat på honom och dessutom gjort det han sa åt henne att fixa.)
Min resa mot en frisk kropp har gått lite vingligt, men det har bara att göra med att jag försökte skynda på något som inte skulle skyndas på. Mina överviktskilon har jag pratat om förut. Sedan jag hamnade på ett hälsosamt BMI har jag tänkt mindre på vikten och mer på att verkligen se till att mina nya matvanor hänger kvar både hos mig och hos min familj. Sedan jag kom tillbaka från sommarsemestern har jag gått ner ett kilo, vilket innebär en viktnedgång på ca 0,15 kg per vecka. Det som jag inte har förstått är varför jag de senaste veckorna plötsligt fått uppmuntrande kommentarer om att jag ser slankare ut (Jo, det är tacksamt om man är en ständig mullis/tjockis.) och att jag ser mycket friskare ut. Till saken hör också att jag härom dagen sa till maken att det känns som att alla mina byxor blivit lite för stora. För alla som gått ner ett kilo i vikt låter det helt absurt, eller hur? Så, vad är det jag egentligen vill komma till? Hm.
De senaste dagarna har jag läst Mark Sissons Primal Blueprint efter att med stort intresse följt hans blogg under en längre tid. Jag är inte fullt så impad av hans ständiga referenser till neandertalare, men alla mina funderingar kring vad man bör äta och inte föll äntligen på plats då jag satte mig in i hans funderingar. Jag läser väldigt fort och slukar vanligtvis böcker från pärm till pärm. Icke så när det gäller denna boken… Hade jag läst medicin på engelska hade det kanske varit lättare att hänga med, men nu får jag ibland, frustrerande nog, slå upp i lexikon eller rådfråga maken som kan ”typ allt”. I går kom jag till följande stycke (översatt av mig):
”När det gäller viktminskning måste vi erkänna att våra tankar runt detta ämne är så förstörda att det är svårt att ens ha en vettig konversation om det. Berättelserna om att gå ner mycket i vikt på kort tid är så vanliga att vi alltid tycks förvänta oss detsamma när vi försöker gå ner i vikt. För det första handlar ”Primal Blueprint” egentligen om att förbättra kroppens sammansättning, inte om viktminskning. För de flesta innebär detta en minskning av kroppsfettprocent och en ökning eller underhåll av muskler eller muskelmassa. Tydligen kan man nå mer imponerande utseendeförändringar genom att gå ner bara några kilon i vikt (-fett, + muskelmassa) än någon som snabbt går ner tio kilo muskelmassa och vatten.”
Aha! Var det detta som hade hänt mig?! Jag drog fram mina ”smaljeans” som jag köpte för flera år sedan för en 50-lapp med hopp om att snart kunna ha dem. Jag blundade samtidigt som jag drog dem upp till låren. Det tog inte stopp, så jag drog lite till, och lite till och lite till. Vad nu? Jag behövde inte ens kämpa för att knäppa knappen? Har jag verkligen kunnat ändra min kropp och må så oförskämt bra genom att äta mer och träna mindre? Ja, jag har ingen annan förklaring.
Ett par jeans i storlek 40. Gigantiska för vissa, en seger, och världslig lycka, för mig. Och ja, vi torkar tvättade sängkläder över räcket precis som vi gjorde då jag växte upp!
Vad har nu detta långa inlägg med tant att göra? Jo, det ska jag tala om. För några dagar sedan köpte jag det här garnet:
Jag tänker sticka strumpor av det. Till mig själv. Ja, ni hör ju själva! Dessutom blev jag så ilsk av den skylt som skymde sikten vid vänstersväng då jag skulle ut på vår ganska hårt trafikerade huvudled Häradsvägen att jag på vägen hem stannade utanför företaget som gör reklam på skylten och bad dem att ”omgående” ta ner denna trafikfarliga tingest. Jag var trevlig, men lite lagom bitsk. Är inte det ett tanttecken så säg? För att återknyta till de första raderna i detta inlägg kan jag bara konstatera att jag, trots att jag bara är fyra år äldre än min syster, aldrig in a million years skulle misstas för att vara tonåring. (Lite för många gråa hårstrån, sladdrig käklinje, urgröpta drag…) Och när man inte är i närheten längre, ens på en bra dag, då är det nog kört. Då tror jag att man är tant på riktigt. Men jag mår bra! Och jag kan ha mina ouppnåeliga smaljeans utan att det väller över någonstans, så jag är både glad och tacksam. Tjingeling.
Om ni vill följa oss där är det hit ni ska gå. Gilla oss, vetja’!
Jag berättade om den roliga kvällen med Ljust och Fräscht för Fiffi. Som den kreativa människa hon är kom hon naturligtvis på hur vi skulle styla om våra omoderna HEM-bokstäver till ett ord med lite mindre att leva upp till. Känner ni er inte lite ”Meh!!!” ibland? Jag gör sannerligen det. Nu får det här stå kvar ett tag så vi kan gå omkring och fnissa för oss själva då vi rör oss runt kök och matbord…
… ibland att bli hämtad och slippa åka kommunalt. Speciellt då man i Älvsjö just nu får vänta i köer i oändliga tider om man vill ta sig bort från centrum som håller på att genomgå en stor omvandling. För övrigt fick jag hicka då jag stod vid den här hållplatsen av två anledningar. TÄVLING! Ni som läser här har chans att få ett paket med en läst pocket (Niceville, fantastiskt bra) och en oöppnad chokladkaka av min favoritsort (Lindt Excellence, a touch of sea salt) om ni räknar ut minst en av de två anledningarna. Första rätta kommentar vinner!
Innan jag fortsätter min ”komma i ordning-dag” vill jag bara dela med mig av skönhet av det mer udda slaget. Jag älskar ordning och reda och kan tycka att betongplattor kan vara lika vackra som en sommaräng om man bara bortser från miljön som ofta finns runt omkring.
Ha en härlig vecka, alla! Det tänker jag ha, trots heshet och allt jag har att göra!
… ha sin blogg kvar om man inte uppdaterar regelbundet och om bilderna uteblir? Jag hoppas det. Det har varit en härlig mässa, men jag kom hem sent och nu prioriterar jag ett bad. I morgon kommer jag att ladda upp nya bilder i You Dos blogg och det kommer att hamna ett och annat här också.
