30 nov

Hej advent!

Idag avslutas Trettio Tacksamma Dagar för den här gången. Uppenbarligen behövde jag denna månad i tacksamhetens tecken mer än jag trodde. Tacksamhet är fantastiskt givande på olika plan. Den här gången fick jag uppleva hur jobbigt det kan vara för andra att se på andras tacksamhet utan att bli äcklade/störda/irriterade. Otroligt intressant reaktion! Annars har jag mest sett hur många som blivit uppbyggda, både i mitt lilla forum och av hashtaggen #givethanks. Jag fortsätter försöka hitta något att vara tacksam över varje dag. För det mesta är det lätt, men det är dagarna då det är svårt som är extra värdefulla för mig.

Vi har haft ungdomarna hemma i helgen och det har varit så mysigt! Jag förstår mammas längtan efter att vi skulle komma hem och hälsa på. Huset har varit fullt av sång, skratt, stök… Lillasyster tycker alltid det är lite jobbigt då syskonen åker. Hur mycket hon än älskar sina gamla föräldrar tillför de andra något som vi inte riktigt har.

Nu är huset advents- och julpyntat upp till taket. Jag har alltid älskat den här tiden på året oavsett hur jag har bott. Till och med vår bajsbruna lägenhet i Philadelphia blev mysig(are) av juleljusen. Det traditionella får alltid något litet nytt eller nygammalt tillskott. I år blev det glaskulorna till ljusgrenen, vår fina, polska Tradera-krubba och ett par vackra väggbonader som jag också hittade på Tradera. ”Cirkulärt ägande” kallas det visst när någons hyllvärmare blir någon annans fynd.

Jag älskar fotominnena som kommer upp på telefonen. Jag rensade grovt i början på året, men har kvar en mapp med renoveringsprocessen och hemmet i olika skepnader sedan 2016. Igår kom detta foto från 2016 upp. Adventsljusstakarna hade jag satt upp dagen innan, men det var första gången soffan stod i sitt nya hem. IKEA-soffan från Orem visade sig passa perfekt. Det här fotot med mamma som sitter och pratar i telefon och brorsan som måste ha varit helt slut är guld värt för mig. P gjorde stordåd för att få huset redo att ta emot sina nya hyresgäster till jul och hade här byggt kök hela dagen. Mamma kände sig också som hemma.

Nu har det gått precis fyra år. Såhär ser det ut i år. Mamma har gått vidare. Brorsan kommer ofta förbi eftersom han numera påbörjat ett nybyggnadsprojekt på tomten som han styckade av från den här innan han sålde till oss. Samma, men ändå så annorlunda.

15 nov

Om att få saker gjorda.

Det är kanske nya tiden, vad vet jag? Hur som helst kändes det lite mer Kalifornien än Sturkö att vara ute i trädgården och gräva och plantera idag, den 15 november. Jag var så glad och tacksam över den här ”extratiden” så jag kunde få det sista på min planttantslista avbockat.

Det verkar dröja ett tag tills det blir minusgrader, så jag låter Muhlenbeckian stå kvar i kokosfettslådan. Däremot bytte jag ut den lite smådöda ljungen mot en julros som jag fyndade för 39,90 kr för någon vecka sedan. Den är lite klen, men kanske klarar den hela vintern där? Muhlenbeckian får flytta in när jag hittat något annat som kan ta dess plats. Höstpumporna fick flytta in och en av dem blev till en rätt mesig pumpasoppa. Jaja, vi fick något varmt i magen i alla fall.

Idag använde jag allt i jordfabriken då jag satte ner makens 50-årspresent (svart vinbärsbuske som stått i stor hink sedan i mars) i landet och klematisen som jag fick då jag firade samma födelsedag.

Det var min faster och farbror som föreslog att klematisen skulle få slingra sig upp för tallen, så jag tog dem på orden!

Svart vinbärsbusken har nu fått en massa bokashijord runt fötterna. Maken hade först grävt en rejäl grop. Dessutom täckte jag med lite av allt flis som har producerats under året. Kompostkvarnen har verkligen fått jobba hårt! Jag klippte också in busken lite, allt enligt instruktioner på någon sida jag hittade på nätet. Nu hoppas jag bara att jag gjorde rätt!

Kanske ser du den lilla grenen sticka upp? Det är början till stordåd. Här ska vinrankan Schyler slingra sig upp längs stolpe och nät och oj, så mycket vindruvor vi ska få! Tack till lillafaster för denna födelsedagsgåva. Jag är så tacksam över att kunna förknippa växtlighet av alla de slag med olika personer. Samma faster som gav mig vinrankan gav mig också en kruka ”Malins änglavingar”. Döm om min förvåning då jag kom till Blomsterlandet och såg att de kallade en liknande växt forellbegonia… Vem vill inte hellre vara en änglavinge än en forellbegonia?!

Slutligen måste jag få visa klematisen som fick sin plats under Ingrid Maries krona tidigare i år! Den höll på att stryka med under den långvariga torkan, så jag blev innerligt glad då jag idag upptäckte ett par klena, nya skott och den här blomman som hade hamnat lite olyckligt. Tjoho! Än finns det hopp.

03 nov

Ordning och reda i trädgårdslandet, del 2.

Det går framåt! Tack till makens kompis och kompanjon som ägnade nästan en hel dag åt att hjälpa till att få mer än hälften av lådorna på plats.

Jag förundrades över hur maken hotade med mig när jag inte var där. Ungefär som mina syskon pratar om mig till sina barn: ”Monna skulle verkligen inte bli glad om hon såg hur ni gräver i smörpaketet!” Kompisen fick höra att de måste göra om och göra bättre ”för annars blir inte Monica nöjd, och då…” Dottern beskriver sin uppväxt med mig som ”barsk, men samtidigt mer kärleksfull än de flesta”. Min kusin sa en gång ”Monna’s way, or the highway”. Ser du ett mönster? Jag gör det. Tydligt. Och hoppas att den där kärleksfulla sidan överväger allt det andra.

Den märkliga plätten är det provisoriska stället för några perenner som jag fick och tog tidigare i år. Jag var ju tvungen att sätta dem någonstans ”så länge”. Nu ser man inte längre rabarberrötterna och en och annan av växterna ser inte helt hundra ut, men allt verkar vara vid liv i alla fall.

Från dörren och rakt framåt är det tänkt att vi ska ha en pergola. Det kommer att bli så fint. Pergolan kan inte bli för kompakt eftersom solljuset behöver nå fram till lådorna på ”norrsidan” också. Det här blir så fint och jag är jätteglad över framstegen!

01 nov

Ordning och reda i trädgårdslandet.

Ingenjören har jordfräst upp hela trädgårdslandet (utom plättarna där perenner och purjolök får lov att stanna så länge behov finns) och byggt 16 odlingslådor. Det känns som ett mirakel, men sanningen är naturligtvis att han lade ner många timmars hårt arbete medan jag kunde göra något annat. Det finns mycket jobb kvar. Jorden ska jämnas ut och lådorna ska ner i marken på rätt ställe. Vi har en ritning att utgå ifrån, men verkligheten får bestämma. Funkar det att köra skottkärran överallt, till exempel? Eller ska vi sätta det kommande redskapsskjulet på ett annat ställe än planerat? Och visst finns det plats för några bärbuskar och kanske ett kryddland? Man får inte igång 16 lådor i en handvändning, men nog ska det här bli bra! Så skönt att möta vintern med siktet riktat mot vårens begivenheter.

Här är grunden. Varje låda ska grävas ner och det finns möjlighet att bygga upp till tre plankors höjd. Första året blir det kanske mest inrutad frilandsodling? Det är så roligt att det händer grejer här. Morgonen har jag ägnat åt att gå igenom fotografier från några år tillbaka och jag kan återigen konstatera att det har hänt så mycket här! Förra året vid den här tiden hade till exempel precis verandan blivit klar. Vilket lyft! Nu tar jag den lite för given. Pärlan har blivit ett extra lagerutrymme och jag tänker att det kan vara det och samtidigt vara ett smycke på riktigt. Dags att rensa upp lite, alltså!

25 okt

Tulpanfrossa?

Jag älskar tulpaner så till den milda grad att jag utmanat rådjur om och om och om igen. I Segeltorp grävde jag under blod, svett och tårar (På riktigt!) ut en speciell tulpanrabatt. Lördagsmorgonen jag kom ut och såg hela rabatten länsad på unga tulpaner har lagt sig som ett minne jag fortfarande ryser av. I Orem hade vi vid flera tillfällen över tio rådjur i trädgården samtidigt. De upptäckte inte alltid alla tulpaner, så några fick vi behålla genom åren. Sedan vi flyttade hit har TricoGarden till viss del hjälpt fram tulpanerna till sin fulla prakt, men visst har rådjuren gått vinnande ur striden här också. När så maken byggde in vårt trädgårdsland i somras bestämde jag mig för att aldrig sätta en tulpanlök utanför rådjursstängslet Ever Again. Jag köpte på mig ett gäng tulpanlökar i början på löksäsongen då jag kunde få dem till ett bra pris. (Snart kommer lökarna att säljas ut. Det är då jag brukar köpa, men oftast kan man inte välja färger då.) Det visade sig bli närmare 200 lökar allt som allt! Ska det va’ så ska det, liksom. 100 av lökarna låg i en mycket prisvärd mixlåda. De lökarna var lite mindre än specialarna som du ser här ovan.

Handskar, knäskydd, benmjöl och planteringsspade – idag var jag lite bättre förberedd än igår kväll då jag fick ner de första 60 lökarna. Det gick nu betydligt snabbare och dessutom var det mindre smärtsamt. Jag fick säkert inte med tillräckligt med benmjöl enligt proffsen, men bättre något än inget tänker jag.

Jag lade ut några i taget för att alltid spara sista raden som referens. Det kommer kanske att se jättemärkligt ut eftersom vissa av sorterna blommar med kanske en månads mellanrum, men det får vara så.

Sådär, ja! Hela ”sydvästra” hörnet i inhägnaden är nu tulpanland. Snyggast estetiskt hade så klart varit att göra en bågformad plantering, men nu tänkte jag bara praktiskt eftersom resten av landet kommer att utvecklas under tiden som tulpanerna växer under jord. Kanske kommer det här hörnet så småningom att bli ett kryddland eller liknande.

Två pumpor med en diameter på ca 15 cm blev det alltså i år. Jag ger inte upp och kommer att sätta pumpor nästa år också, men då kommer de att få MYCKET mer gödsel. De blev söta trots alla utmaningar.

Makens fabrik för odlingslådor funkar finfint. Det ska bli spännande att se om vår vision kan leda till något praktiskt hållbart! Som sagt, det här att vara planttant är ibland fantastiskt medan jag andra gånger bara vill ge upp. Det är tur att jag tar foton och skriver anteckningar! Verkligheten peppar mer än deppar, som tur är.

Ps: Jag hann också skörda de sista luktärterna! De räckte till två buketter med hjälp av lite kvistar från de sista födelsedagsblomstren. Härligt! Har också samlat in en massa fröer, men hur grobarhet och sådär funkar för dem har jag ingen aning om. Vi får väl se när jag testar till våren!

18 okt

Lördagsjobb i trädgården.

Jag hade en helt annan plan för gårdagen, men det vackra vädret och vinden som hade mojnat bestämde att det blev trädgårdsfix på schemat. De här små purjisarna…

… ser nu ut såhär. De är större än vårlök och mycket mindre än purjolöken man hittar i affären. Fotot ser lite märkligt ut… Jag satte ner de bokashiladdade småplantorna (inte på bild här) långt ner och kuperade upp jord runt omkring för att få mycket av det mjuka, vita. Det har funkat bra! Jättegod purjo om än inte så stor.

Både rådjuren, sniglarna och vi gillar mangold. Rådjuren är inget problem längre, men sniglarna går inte att stoppa. De tar vad de vill ha, helt enkelt. Den här omgången gav ändå ett gäng påsar förvälld grönmassa i frysen och det känns fint! Den här gången skar jag bort stjälkarna och struntade i att ta hand om dem. De kräver större ingrepp för att ta hand om oxalsyran i dem, och jag hann inte riktigt med det den här gången.

Dottern skördade alla de gröna tomaterna som fanns kvar på plantorna. Det blev några kilo. Några har börjat skifta till rött, men jag vet av erfarenhet att de blir röda så småningom hur som helst. Det gäller bara att ha koll på ruttna exemplar och plocka bort dem. Jordärtskockor hade jag bestämt att strunta i, men satte ändå några förra omgången. De hade blivit osedvanligt fina och gett en bra skörd. Nu sparade jag de 20 jämnaste och största och ska sätta dem till nästa års skörd. Efter tipset att koka bort det mesta av det magutmanande inulinet känns de roligare att äta igen. Det är ju så gott med dessa läckerbitar!

Vi delade fänkål, kokade dem mjuka och gratinerade med lite mjukrört smör, ströbröd, salt och peppar. Enkelt och supergott. Jag hade låtit dem stå för länge, så mittstjälken var väldigt hård. Med sked gick det bra att gröpa ur det smarrigaste. Så gott!

Det var dags att ta upp dahliaknölarna också. Karma Amora blommade fortfarande glatt, så jag plockade in dessa skönheter lagom till att det bara fanns en födelsedagsbukett kvar hemma.

Rocco, pompondahlian som blivit en av mina favoriter, hade knäckts lite av den hårda vinden, men en sista blomma hann jag ta in. Bolldahlian Orange Symphony har även den levererat mängder av blommor som stått länge i buketter. Nästa år hoppas jag att Twyning’s After Eight sätter blommor (jag har i alla fall knölarna kvar) och jag ska sätta både Darkleaves Orange och Totally Tangering på friland för att ge dem chans att blomma lika rikligt som de andra.

Efter en hösthögseldning tillhör korvgrillning och några smarrigt grillade marshmallows. Så blev det även igår kväll. Vi satt där vid elden och pratade om smått och stort, djupt och ytligt. Över oss vakade både Mars, Jupiter och Saturnus och jag njöt av den klara stjärnhimlen och kände tacksamhet över att vara en del av det stora mirakel som livet är.

19 sep

Självhushållning av fröer.

Fröer är ett spännande ämne. Jag älskar att bläddra i Impectas katalog. Det ger samma härliga känsla som att bläddra i Ellos och Haléns kataloger på den tid det begav sig. För att inte tala om de amerikanska tegelstenar som min mamma då och då fick tillgång till! Wow. Du som vet, du vet. Doften, de glansiga sidorna, de fula kläderna och drömplaggen som du bara måste ha. Känslan av att verkligen förstå vad som var ”säsongens mode” och ojas eller glädjas åt hur det nu var. Men nu handlar inte detta inlägg om klädkatalogsnostalgi, utan om fröer!

Jag har alltid ambitionen att ta vara på både naturens och trädgårdens fröjder, men har ofta haft högre ambitioner än jag lyckats leva upp till. Jag har helt enkelt varit en av alla O:s svenska ”katastrooooof-vänner”, alla som vet att det finns mängder av gåvor omkring oss, men som inte tar tillvara på dem. Sedan vi flyttade till Orem har jag blivit bättre på det. I Utah hade jag många äldre förebilder som var fantastiskt duktiga på att ta tillvara också på sådant som inte är sött. Det är underbart gott med flädersaft, men särskilt nyttigt är det inte. Björnbärssylt är delikat, men den tillför också mer socker än ger alla de fördelar som björnbären i sin rena form bjuder på. Jag har helt enkelt fått omvärdera hur vi bäst kan sprida ut allt det nyttiga över året utan att nödvändigtvis blanda i så mycket socker överallt. I samband med detta har jag också blivit mer försiktig med hur jag hushållar med andra resurser. I år har det så äntligen blivit dags att ta tillvara på fröerna i vår egen trädgård.

Fröer är magiska. De är små och oansenliga, men rymmer svar på gåtor om vad själva livet egentligen innebär. Under okontrollerade former kan det bli lite hur-som-haver. Jag inser det, men är beredd på att ta konsekvenserna. När man plockar sina egna fröer finns det ingen ”garanterad grobarhet”. Man har ingen aning om vilka färger eller former som dyker upp. Ja, eller aning har man väl, men rosa kan bli lila och dubbel kan bli enkel. Långa eller korta? Vet inte. Det är ungefär precis som när man väntar barn. Det är så spännande att fundera på vilka olika egenskap den lilla ska få, men när hen ploppar ut är hen sin helt egen. Har kanske fångat upp en egenhet från farmors syster eller morbror Bertil som inte någon av föräldrarna vet hur man ska kontrollera. och kan ha helt andra behov än vare sig mamma eller pappa. Men det är ju också det som är så spännande!

I år sparar jag ett gäng olika tomatfröer. Min kompis har tipsat om att smeta ut fröerna i ett riktigt moget, fint exemplar av önskad tomat på en bit hushållspapper. Låt torka och slipp köpa dyra fröer. Jag har också samlat fröer från ringblomma, brudslöja, luktärt och stockros. Förhoppningsvis blir det lite rudbeckia, lejongap och solros också innan det är dags att vintervila. Syrran skickade en massa aklejafröer från Skottland! Och fortfarande växer de där som jag trodde var squash, men som verkar vara gröna pumpor. Alltså, jag satte bara squash och gula ”Halloween-pumpor”, men det som kommer liknar verkligen inget av dessa två alternativ. Fortsätter de växa utan att bli uppätna ska jag spara fröer från dem också. Grönsaksfröer tänker jag köpa, liksom sättpotatis. Jag är inte riktigt mogen för att hantera eventuella sjukdomar som följer med eller att få fröer som gör lite som de vill. Det har jag nog med på andra plan i livet, hehe.

11 sep

Och vad händer här då?

Jag märker att jag har varit dålig på att uppdatera mina anteckningar om vad som händer i trädgårdslandet. Det finns fortfarande både potatis, rödbetor och morötter kvar, men eftersom jag mest satte sommarrötter blir det inte mycket att lagra. Vi äter helt enkelt upp maten efterhand.

Squash- och pumpaodlingen gick helt åt skogen i år, främst på grund av att det inte blev några honblommor och att de fruktkroppar som kämpade sig fram snabbt blev uppätna av sniglar. Just nu har jag två frukter på gång som jag trodde var squash, men jag börjar undra om det inte är pumpor… De tar nämligen inte någon avlång form. Frukten på bilden är ca 15 cm i diameter. Vi får väl se vad som händer!

Resten av trädgården jobbar maken och hans kompis med. Det är många timmars handgrävning som ligger bakom oredan efter dagarna med den lilla grävmaskinen här! Makens mål är att det ska bli färdigt innan vintern.

Här är lilla stugan som vi har till vedbod och skräpsortering. Mammas kusin berättade att alla här ute på ön hade en sådan sommarstuga på tomten ”förr i tiden”. Där uppehöll man sig under sommardagarna, men man gick in och sov i stora huset. Min dröm är att det här så småningom ska bli ett extraboende till gäster, en terapimottagning eller både och. Den gigantiska murgrönan som har varit så vacker håller nu på att plockas ner bit för bit. Den har vuxit in i stugan och är inte helt lätt att separera från takplattor eller panel. Till höger ser du också stenmuren som maken har hållit på att frigöra från murgröna under sommaren. Samtidigt har grannarna tagit ner sin häck på andra sidan muren, så nackdelen är att vi nu ser in till varandra. Det är helt okej. Jag uppskattar verkligen möjligheten att nu göra något fint i den här delen av trädgården. Hittills har det mest varit ett ställe att lägga skräp ”så länge”. Phu… Tänk om man hade ett gäng trädgårdsarbetare på heltid!

27 jul

Snart klart.

Dagarna springer förbi och snart är vi inne i augusti. Sommaren har varit så fin. ”Hemester”, halvdassigt väder, umgänge med släkten, pyssel och fix – en perfekt kombination, tydligen. Förra sommarens fiaskoartade kaos ligger nästan överspelat av det här på hårddisken. Det känns skönt att veta att jag snart har åkt förbi den där jobbiga ettårshållplatsen. Den femte oktober fyller jag femtio. Jag är långt från ”fifty and fit”, men jag mår bra och är tacksam över allt jag har och allt jag har tagit mig igenom. ”Imorgon är en annan dag” är inte bara en schlagerklyscha, det är också ett uppmuntrande och stärkande mantra för den som behöver!

I Bredavik står nu pizzaugnen färdig och det är dags att börja testa om den håller måttet. Det är så spännande! Maken och svågern har varit duktiga och har nu fått ge sig på att mura inne i huset också. Putsfasader nästa?