06 Nov

I tacksamt minne bevarad…

5_1

Alla helgons dag, Festum omnium sanctorum.

Idag tog jag med mig en av Exploriusstudenterna och äldsta dottern på själavandring. Ja, egentligen var det väl mer så att vi klädde oss varmt och någorlunda regnsäkert för att sedan ge oss ut på kyrkogården för att uppleva Sveriges kanske vackraste högtid. Jag uppskattar seden att hedra alla som gått före oss.

Kyrkogården var så vacker trots att regnet öste ner och jag skickade tacksamma tankar och små ”minnesmeddelanden” till mina släktingar och vänner som inte längre finns med oss. Det blev en så fin stund. Efteråt gick vi hem till min svåger och bjöd alla i huset på nybakad lusselängd, pepparkakor, clementiner och varm choklad med grädde. Minnen skapas med hjälp av alla sinnen.

11 Okt

Jag kan inte välja!

I vanliga fall hör man mest ”Pest eller kolera?”, men vad händer när man får två fantastiska alternativ serverade och bara får välja det ena? Prioriteringsordning? Ego, familjen, kostnad, tidsåtgång, konsekvenser… Har du någon bestämd ordning, eller är det olika beroende på situation?

07 Okt

”Age is but a number.”

Jag läste härom dagen en artikel om Marianne Rundström och hennes nya bok ”Passé: de ofrivilliga pensionärerna” som handlar om den svenska synen på åldrande och den åldersnoja som finns i vår kultur. Det var så intressant, särskilt med tanke på att jag just hade påpekat hur jag upplever att kvinnor i USA som satsar fullt ut på sina barn då de är små mycket väl kan börja göra ordentlig karriär i 40-årsåldern då barnen börjar klara sig själva. Tankarna om mitt eget åldrande kommer alltid upp runt födelsedagen, något som jag tror är ganska naturligt. Är jag verkligen slut nu? Tja, som barnfabrik funkar jag inte direkt längre, men jag tror nog att jag ännu har mycket att tillföra samhället. Dessutom är den påhittade bäst före-åldern 65 år, eller 67, inte längre gångbar med den politik och ekonomi vi har att leva efter här i Sverige.

Snart ska jag till min gamla elev som numera jobbar som frisör. Hon är särskilt duktig på färg och jag har tänkt be henne spara allt mitt naturliga hår vid rötterna och färga in det andra, kanske i någon snygg ombre, så håret kan fortsätta växa ut utan krav på denna ständiga omfärgning. Vi får väl se om jag trivs med att vara ”naturligt grå”… Jag har hållit på att ändra hårfärg sedan de tidiga tonåren med olika toningar, så jag kanske blir för uttråkad av att bara låta håret vara. Vi får se!

I samband med ålder diskuteras det ofta att män blir snyggare med åren och att kvinnor bara blir gamla (med betydelsen ”förlorar sin skönhet”). Är det så?

Blondies Debbie Harry är en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett. Hon har nog gjort både det ena och det andra för att behålla sitt utseende, något som kanske inte varit helt lyckat.

7_1

7_4

Julianne Moore har alltid varit supermegasnygg, och det är hon fortfarande ”trots” sitt naturliga åldrande och osminkade ansikte.

7_2

Sedan är det förstås min favoritskådis någonsin, underbara Emma Thompson, som bara blir snyggare med åren.

7_5

2014 National Board Of Review Awards Gala - New York

04 Okt

Att balansera.

3_3

Där sitter du, lilla pilfink, och balanserar på en solros medan du blickar ut över ”sjönen”. Dina vänner sveper bort från cypresshäcken mellan mina föräldrars och grannarnas hus i hög fart, men du gungar på den där solrosen till synes oberörd. Jag avundas din förmåga att hålla dig kvar trots att det svajar rätt bra där uppe på toppen. Balans är något vackert och åtråvärt, något att längta efter och något att njuta av då den infinner sig.

Helt plötsligt är hösten verkligen här på riktigt. Det är kallt om näsan och termometern orkar sig inte ens riktigt över 10° då solen ligger lågt och skuggorna blir längre och mörkare. Själv drar jag på mig Fars ganska fula röda fleecetröja med inkamönster för att slippa frysa. Jag kommer ihåg den fantastiska bomullströja med liknande mönster fast i vitt och pastellfärger som jag stickade med hjälp av en enkel stickmaskin på gymnasiet. Den var fin.

Idag har alla andra varit ”någon annanstans” och jag har fått filura på både det ena och det andra. Sista kvinna att lämna efter den mysiga familjehelgen var lillasyster som flög tillbaka till Umeå, studierna och pojkvännen. Grannarna, familjemedlemmarna här på Sturkö och de utflyttade barnen har fått kanelbullarna som bakades i går och som jag ändå inte kunde äta själv. Jag vet inte om min känslighet för vete ska anses vara en förbannelse eller en välsignelse, men doften av nybakta bullar kan ingen förbjuda mig från att njuta av.

Idag går renoveringen in i ett nytt skede. Brorsan är tjänstledig fram till jul och det finns förhoppningar om att julen kan firas i det som då kan kallas ”vårt nya hem”. Jag älskar ron som fyller mig då jag är där och jag är tacksam över att vi kan få chansen att bo på ett sådant fantastiskt ställe. Tänk så bra man kan ha det också mitt i ett kaos.

Jag talade med min kusin länge, länge idag. Han är 3/4 svensk, född i Sverige, men har mest bott i USA. Han är gift med en amerikanska, har tre ganska små barn och bor och jobbar sedan flera år i Stockholm. Kusinen ville prata lite om hur det går att acklimatisera sig efter att ha flyttat mellan USA och Sverige, hur våra barn har tagit det och om det finns något att fundera lite extra över. Jag berättade att jag tror att det löser sig, det där med att hitta rätt där man befinner sig, och att det jag alltid saknat då jag flyttat är människor som blivit kvar. Saker betyder ingenting. Att uppleva världen ur olika perspektiv för mig däremot framåt.

Idag hade jag också förmånen att få träffa en av de två Exploriusstudenter som jag ska hålla ett litet extra vakande öga över det här året. Hon kommer från Bangkok och hade specifikt frågat efter att få komma till en gård ute på landet i Sverige. Nu bor hon verkligen mitt ute i ingenstans. Hon får cykla till bussen och åka långt till gymnasiet där hon går. Det finns möjlighet att hjälpa till med får och höns och nätterna är verkligen tysta till skillnad från hur det var i lägenheten på tjugonionde våningen i Bangkok där hon bott fram tills nu. När jag intervjuade henne och hennes värdföräldrar tänkte jag på hur olika förutsättningar vi människor har och hur olika vi är. Vad är du villig att offra för att hjälpa till att göra någon annans liv bättre? Hur balanserar du borden, måsten och viljor?

30 Sep

Vad strävar du mot?

30_1

Foto: Peter Lindbergh

Supermodeller är något som fotografen Peter Lindbergh sägs ha varit med och ”uppfunnit”. Han fångade 90-talets skönheter på ett sätt ingen riktigt hade gjort förut med sina svartvita bilder och var med och gjorde bland annat Naomi Campbell, Helena Christensen och Cindy Crawford till de superkändisar de var, och väl fortfarande är. Lindbergh gillar inte hur fotografier manipuleras nu för tiden och vägrar hänge sig åt dylika dumheter. Just nu visas hans verk i Rotterdam på Kunsthal och jag vill verkligen se dem! När utställningen stänger i februari kommer den att resa runt, så har jag tur hamnar den någonstans där jag kanske håller till lite mer ofta.

När jag såg några av bilderna som är med i utställningen fick jag flashbacks till Veckorevyn på 80- och 90-talen och det går inte att tänka på det utan att bli lite arg, mest på mig själv och på det sätt jag lät mig påverkas av media (läs: magasin riktade till unga kvinnor).

Jag brukar säga att jag inte orkar lägga energi på att göra saker och ting ogjorda då det ju ändå aldrig går att göra något åt val man gjort i efterhand. När man väl har ryggsäcken på sig kan man inte trolla bort den, men man kan välja att fortsätta fylla den med innehåll eller ta av sig den. Jag har ändå en önskan om att våra barn inte ägnar lika mycket tid åt självförakt och att odugligförklara sig själva så som jag har gjort genom åren. Jag har ägnat så mycket tid åt störda tankar om hur tjock, fet och ful jag är att det inte är roligt. Jag kan alla knep på hur man låter bli att äta utan att någon ska upptäcka det. Jag har kunskap om i princip alla ”dieter” och teorier om kost som presenterats sedan åttiotalet och framåt. Jag har också kommit till insikt om att jag, precis som alla andra människor, duger som jag är. Jag har naturligtvis en plikt mot mig själv att ta hand om den kropp som blivit mig given. Alltså, kost och motion är viktiga delar för hälsan, men jag blir inte en bättre medmänniska om jag väger 56 kg än om jag väger 86.

Skönhet av olika slag är viktigt. Vad vi reagerar på skiljer sig dock åt till viss del. (Solnedgångsbilder reagerar dock tydligen folk i olika kulturer i princip alltid positivt på.) I alla tider har människor förskönat sig själva genom olika typer av smink, tatueringar, peruker, kläder och under senare år anabola steroider, fotofilter, bröstimplantat och permanenta lösögonfransar. Fenomenet är knappast nytt och det är viktigt att komma ihåg. Att det läggs ner sådana otroliga mängder tid och pengar för att få till den vackra ytan, vare sig det gäller hem eller utseende, är däremot nytt. Kanske var Peter Lindberghs bilder del i processen som fått oss att hamna där vi är idag, kanske inte. Jag följer utvecklingen med stort intresse och försöker samtidigt balansera vikten jag själv idag lägger vid yta och utseende. Kanske är det närheten till döden som gjort mig ännu mer fokuserad på att ägna livet åt det som verkligen betyder något, kanske är det ren mognad. Jag fyller ändå 46 år om en vecka…

Hur tänker du om det här?

12 Sep

Bucket List.

Om Blondinbella kan göra en 100-lista hon ska klara av innan hon säger adjö till livet kan väl jag göra detsamma. Jag känner att en sådan lista är väl personlig och ingenting jag vill lägga upp här utan eftertanke, men kanske kan jag dela med mig av några av punkterna. I morgon tänker jag, eller också ”en annan dag”.

30_3

Edit: Precis då L hade läst det här inlägget fick hon denna länk i ett mejl. Det måste ha varit ett tecken… :D Bra tips!

07 Sep

Städa, städa varje freda’…

… och så varje jul, det tycker jag är kul. Så sjunger Pippi, men det kunde likaväl ha varit min sång. Nu är det inte så att jag älskar vanligt dammande och torkande, men att rensa i garderober, lådor och skåp gillar jag.

Idag har jag hållit på med just organiserande, återvinning, tvätt och tork, givande och tagande. Tur att jag planerat att vara så mycket med mina föräldrar den här hösten och vintern! Jag tror det blir roligt att kunna hjälpa både dem och oss och tror mig skymta ett stort loppisbord någonstans inom en ganska nära framtid. Allt som är användbart tror jag har ett hem hos någon annan också när jag inte längre kan eller orkar ta hand om det.

Vakten inne på Trinity Colleges bibliotek berättade att det tar två år att damma och städa igenom alla bokhyllorna. När man nått fram till den sista bokuslingen är det bara att börja om igen! Är det ett tröstlöst arbete, eller går det att hitta något slags njutning i att veta att man är en del i en process? Jag har funderat en del runt just den tanken de senaste åren. Jag är läraren, markservicen, barnvakten, kocken och tvätteriet. När dagen är slut, som det ser ut nu för tiden, har jag oftast inget nymålat, nyskrivet eller inskickat att klappa mig själv på axeln för. Inte för att jag älskar deadlines, men att klara en sådan känns onekligen befriande på så många sätt och vis! Jag funderar på hur jag ska kunna balansera livet för att kunna optimera insättningar och uttag då jag är övertygad om att jag blir till bättre nytta ju starkare jag är.

Nu ska jag lägga mig så jag orkar stiga upp för att vara mamma i morgon bitti. Det står tandläkarbesök, läkarbesök och lite annat smått och gott på kalendern. Att vara mamma är min favoritsysselsättning och det är inte utan att jag saknar att ha de två äldsta hemma. Jag förstår att folk drabbas av både det ena och det andra när barnen flyttar hemifrån! Nåja. Jag är tacksam över att det finns en plan och en riktning för våra ungdomar och hoppas att de har slagit in på vägar som kommer att göra dem lyckliga och starka, men det är en helt annat diskussion. Peace.

27 Aug

Annukkas sommarlista.

Sommarens…
Musik – Lars Winnerbäcks Granit och Morän
Film – En oväntad vänskap i repris
Badplats – Arnes brygga
Arbetskamrat – syskonbarnen
Häst – dalahästen
Dans – den runt midsommarstången
Kärlek – grannfrun på 80+ och hennes sambo, 34 år
Väder – torrt och kallt
Lyx – att fortfarande ha föräldrarna i livet
Bok – alla hundratals kilo böcker vi förvarat i Sverige i fyra år och alla vi tagit med oss från USA
Tidning – Språktidningen och Femina
Klädesplagg – linnetunikan jag hittade på TJ Maxx
Idrott – renoveringsstyrketräning
Stad – Karlskrona
Museum – Kalmar Slott
Bedrift – tömma containern utan maken, men med en massa starka släktingar
Shopping – 50-70% rabatt på Rabalder samtidigt som de bjöd på ”köp tre, betala för två”
Upplevelse – återflytten från USA
Frustration – medelåldern
Icke-bra – hälsan
Tvivel – jodå, de finns
Äventyr – flytten tillbaka till Sverige
Prylar – två bohag ska rymmas på 110 m2, moahahaha
Mål för kommande år – hitta hem
Vän – familjen
Mat – ugnsbakade nypotatisskivor
Bakverk – kladdkaka, tre satser i en form
Doft – såpaskurade trägolv
Glass – för ofta, helst gelato från Gelaterian i Karlskrona
Dryck – vatten från kommunala nätet, skönt att slippa oron över vattnet i egen brunn en så torr sommar
Illdåd – IS framfarter
Väntan –  på vårt nya hem
Problem – mest andras
Leksak – syskonbarnens kaleidoskopklossar
Resa – Österlenturen med mamma och syrrorna
Insikt – en stund i taget är allt vi behöver klara av

Annukka skrev originallistan. Hennes blogg är för övrigt väldigt trevlig att läsa!

16 Aug

Du måste finnas…

En av mina favoritsånger framförd av en duktig musiker, därtill en alldeles fantastisk körledare, Ninni Bautista.

När jag står med hela stjärnhimlen ovanför mig och försöker greppa det faktum att jag är en del av Vintergatan som sprider ut sig som den ”milky way” som våra engelsktalande vänner kallar den, då känner jag mig rätt liten. Inte liten som obetydlig, utan snarare liten som en cell i en kropp. Jag förstår att oavsett hur smart jag eller någon annan är så räcker mänsklighetens sammanlagda intelligens inte ens till då det gäller att förstå storheten i universum och vår del i detta mäktiga. Livet är förunderligt på så många olika plan.

Idag har jag haft många tankar som snurrat runt. Att få ha den här utsikten till tröst framåt och stjärnhimlen uppåt har varit nog för att trösta, så jag kan inte vara annat än tacksam. Peace.

17_1

17_2

17_3

17_4