11 Dec

Om det goda och det onda hatet.

Hata, hata, hata. Jag är så trött på hat. På det onda hatet. På det goda hatet. På hat i acceptansens namn, på hat i traditionalismens namn. Jag är trött på att ord förvrängs och att folk smutskastar varandra för att själva vinna poäng.

I går hade jag en smått magisk kväll. Jag fick uppleva ett luciatåg som gjorde mig varm in i själen och jag är glad att döttrarna får vara med i sammanhanget ”Fredrikskyrkans flickkör”. Underbart vackert och stämningsfullt!

Jag var på plats med en av mina närmaste. Hon hade varit och lyssnat på Jonas Gardells bejublade framträdande här i Karlskrona i torsdags. Jag har verkligen tyckt om Jonas Gardells böcker. Jag upplever honom också som mycket självgod och han är snabb till att trampa där det svider på ”de onda hatarna”. Det goda hatet, det står han själv för. Min nära berättade om hur JG hade berättat att i samma veva som Jimmie Åkesson gick med i SD finns det fotobevis på att folk stod och heilade på mötena, men Jimmie gick nog inte med i SD för att de var rasister, nej då. Då sa jag att Jonas Gardells historia väl inte heller är så fläckfri. Då ville hon inte fortsätta diskutera och jag märkte att hon blev väldigt upprörd. Jag ville inte sluta. Jag sa att jag inte gillar SD. Jag tycker det är bedrövligt att de har stått och blivit ett av Sveriges största partier genom att göra absolut ingenting. De andra partierna har röstat för att aldrig hålla med i något som SD föreslagit eller stått för istället för att se till konsekvenser för de beslut de varit med och tagit. Vem tar ansvar över alla de asylsökande som får vänta i långa tider utan att ens får ”komma igång” med livet här i Sverige? Vem tar ansvar för vad som händer nu när en efter en skickas tillbaka dit de kom ifrån? Vem tar ansvar för allt elände som uppstår i kölvattnet? Jag vet i alla fall att det är många som fått skrämselhicka och som är ivriga att tala om att det är i alla fall inte de som var ansvariga.

Men som sagt. Jag är trött på hatet. På det onda hatet och på det goda. Om vi tog hand om varandra istället för att tycka så hjärtinnerligt mycket kanske något gott skulle kunna ske.

07 Dec

Fina du…

Jag tänker på dig ibland. Mer och mer sällan, men det blir visst så helt naturligt. Det är fyra år sedan R ringde och berättade varför du inte hade svarat på mina samtal och sms inför julfirandet i Utah. Du var en överlevare som hade slagits till marken så många gånger och tagit dig upp varje gång, men den här gången insåg jag att oddsen inte riktigt var till din fördel. Du tog med dig din kämpaglöd och din envishet in i döden och den inspirerar mig fortfarande. Tack för att du var ett så fint exempel!

Härom veckan var jag inne på Kappahl för att försöka hitta en röd detalj till klädseln inför adventskonserten med kören. Jag har aldrig gillat deras kläder, varken till mig eller barnen. Då jag snurrade runt där bland ställen kom jag ihåg att du alltid var så himla snyggt klädd och ofta då jag frågade var du hade köpt ett plagg kom det från just Kappahl. Du fick Kappahl att se ut som Chanel, gick i skyhöga klackar utan att stylta det allra minsta och hade det vackraste hår jag någonsin sett.

Jag har inte packat upp våra grejer än. Georg Jensen-ljusstaken får bli adventsljusstake nästa år igen, men det står både en amaryllis och en julstjärna i det kaotiska köket. Brorsan sa idag att vi bara är ca en vecka från att kunna använda alla ”finesser” på riktigt. Det hade varit så kul att visa Huset för dig och jag vet att du hade kunnat tipsa om både det ena och det andra som jag inte skulle komma på själv. Jag har kvar den fantastiska hissgardinen du sydde till S rum, den där med retrotyget som du blev så missnöjd med då du fick skarva det randiga tyget. Själv tyckte jag det blev supersnyggt och jag var väldigt tacksam över att ha en inredningssömmerska/Hemtexchef som kompis, men skämdes också över att jag inte fick betala. Gardinen passar inte nu, men jag ska fortsätta vårda den ömt. En vacker dag kanske någon i familjen får glädje av den!

Trots att vi var salt och peppar, blondin och brunett, smal och mullig, glam-mamma och mulle, Chanel och PO.P, Howardsoffa och kökssoffa, flygel och fiol, ja, du vet, så känner jag att du förstod mig på riktigt och jag visste alltid var jag hade dig. Jag är otroligt tacksam över att vara omgiven av fantastiska människor, men du saknas mig.

Idag hjälpte jag mamma skicka ett digitalt vykort, fast på riktigt. Man går in på postens hemsida (de heter Postnord nu förresten och håller byta ut alla gula postbilar mot blå), laddar upp ett fotografi, skriver in en hälsning och mottagarens adress, skriver in sina kortuppgifter och klickar på en knapp. Nästa dag ligger ett riktigt vykort i mottagarens brevlåda. Jättepraktiskt! Jag tänkte att det hade varit rätt kul att skicka ett sådant kort till dig, men det blev den här texten istället. Den skickar jag upp i världsalltet med en stor, varm kram och all min kärlek. Jag kommer alltid att vara tacksam för din vänskap.

10_4

28 Nov

Tillbakablick.

Jag sitter och tittar ut över vattnet mot Karlskrona till. Strandlinjen har dragit sig uppåt och havet har tagit större plats. Det är en vacker dag med solsken och det där magiska ljuset som november ibland, men rätt sällan, bjuder på. Det är så mycket som är annorlunda i mitt liv i år mot andra år. Det är inte dåligt, bara annorlunda. Bara ett barn hemma, ingen make här, ingen kamera, inget piano, inget eget hem, bor hos mina sjuka föräldrar på sommarön… Märkligt, men bara en paus i historien.

Så många omkring mig mår dåligt just nu. Det är tufft. Kanske är det medelåldern som fått mig att öppna ögonen, men jag tror mest det bara är livet. Jag är tacksam över att ha fått lära mig att livet inte är rättvist i den betydelsen att vi alla drabbas av både det ena och det andra som mer känns som straff än som belöning fast vi gjort ”rätt”. Jag vet också att vi växer och utvecklas i olika takt och att vi ibland behöver skakas om för att vakna då vi håller på att somna och köra av vägen.

Jag är ”trots allt” tacksam över så mycket och bestämde mig för att se tillbaka på denna dag i livet under de senaste åren. Håll tillgodo.

27_3

27_6

28_4

28_2

”Jag och dottern diggar country tillsammans i bilen. Z 104. Maken säger att det är nu, i detta nu, som hans och mitt liv verkligen vävs samman. Hans vurm för drömlivet med cowboysare, fria vidder och pickadoller och min kärlek till countrymusiken. Min kärlek till hårdrocken har jag liksom fått lura på honom. Resten av musiken var inte så svår, han var ändå DJ med en ansenlig samling plattor. Ja, samlingen bestod av synthmusik. Det var ju den lilla detaljen. Alla vet att det på åttiotalet bara fanns två sorters människor. Antingen var man hårdrockare eller så var man synthare. Jag var visst varken eller. Jag lyssnade ju på Dolly Parton! Hahaha. Alla pojkar, män och karlar inblandade i mitt liv efter 1985 var däremot hårdrockare och jag var nog lättpåverkad. Dessutom hatade mamma hårdrock. Hade det kanske med saken att göra? Nåja. En liten julvisa måste jag ju bjuda på. Den har varken något med hårdrock eller country att göra, men ungarna sjunger finfint tycker jag.”

24 Nov

Spara och slösa.

Nu är jag tillbaka i Sverige efter två veckor i USA och mina gamla ”hoods”. Jag fick möjlighet att hänga med maken, fina vänner och Utahsläktingarna med hjälp av en flygbiljett för otroliga $500 och är så tacksam!

Kameran lämnades in för reparation och blev inte klar i tid, men det får det vara värt. Jag sparar många hundralappar på att välja Kews Camera Service framför ett svenskt alternativ. Mr Kew och hans fru gör alla reparationer själva. Jag tror inte det finns ett problem som de inte kan fixa, även om det ibland kommer till ett pris som kanske inte riktigt gör det värt att reparera.

Med födelsedagar och jul i sikte hade jag bestämt mig för att försöka sköta alla inköp av presenter under USA-semestern, både på grund av prisbild och utbud. Vår inkomst grundas på USD, så jag behövde inte förskräckas över dagens förhållande mellan SEK och USD. Jag lyckades nästan…

Tillbaka till titeln på inlägget. Är du Spara eller Slösa? Du kanske är som jag, en Spara som lätt lockas på avvägar då lockande situationer uppstår? Jag slåss mot rea-ställningars attacker, försöker låta bli att köpa fyndpåsar och förstår rent logiskt att 20% rabatt fortfarande innebär en onödig utgift om jag köper något som inte var planerat eller som behövs. Å andra sidan slås jag ofta av en konsumtionströtthet då jag står i en fullproppad butik där det liksom inte finns någon hejd på saker och ting och då kan det hända att jag bara går därifrån utan att ens försöka hitta det jag ”behöver”.

I kväll satt jag och tittade igenom alla sparade kvitton och kände mig trots allt rätt nöjd. Barnen hade beställt ätbara amerikanska specialiteter som förvisso går att köpa här i Sverige, men då till ett onödigt förskräckande pris. Äldsta dottern är expert på shopping och hittade både ett och annat fynd via Amazon Prime och vissa av de sakerna passade också till julklappslistan. Kläder till hela familjen fyndade jag både på outlet och i second hand-butiker och själv köpte jag två par Clarksskor (sitter som handskar på fötterna) till fantastiska priser. Även om det är billigare att äta ute i USA än här blev högen med matkvitton lite väl tjock för min del. Amerikaner träffas hellre ute och äter än att bjuda hem folk. Jag hade planerat att köpa med mig lite nya julgrejer, men hejdade mig både pga platsbrist och tanken på att vi faktiskt har två fulla uppsättningar julprydnader någonstans bland alla flyttkartonger!

Jag har redan skrivit här i bloggen om vår ambition att skala ner hela vårt liv. Att flytta in i ett 110 m2 stort, eller litet, hus är en bra början. Att sedan få våra pre-Utah- och post-Utah-bohag att gifta sig och passa perfekt för våra behov är målet, men jag kan inte riktigt låta bli att drömma mig bort lite. Hörnsoffan är helt okej, men inte ultimat. Maken vill gärna få in sin mormors kökssoffa i köket, men den verkar inte riktigt få plats. Mycket av det jag tjuvkikat på i lådorna känns som bebiskläder som man tyckte var fina då man packade ner dem och som man vid uppackning ser är slitna, fläckiga och uttjänta. Flyttar, nedmontering och återmontering av möbler sliter och många av möblerna är lite småsvajiga och repiga. Vi är väldigt fästa vid våra böcker, men många av dem har egentligen inget att göra hemma hos oss. Jag har alltså lite att göra då det gäller att jobba med min Spara och hålla Slösa stången.

Jag har börjat med att rensa bort en massa nyhetsbrev efter tips från ett ungt amerikanskt par som i radio berättade om hur de gjorde sig helt skuldfria ($183 000, hus och billån) på några år. Deras plan innebar bl a att frun stängde alla sociala medier-konton och tog bort sig från alla utskick samt tackade nej till reklamblad. Paret veckohandlade efter planerade matlistor och de hade bara ett väldigt litet ”skojkonto” som gjorde att de åtminstone kunde resa lite, gå på bio någon enstaka gång och köpa presenter. Det här paret hade två rejäla inkomster, något som naturligtvis bidrog till de snabba avbetalningarna. Alla vet att det finns skeden i livet då man knappt ens klarar de basala utgifterna, så jag förstår om den här diskussionen kan riva hål i läkta sår eller kanske rota runt i ett sår som redan är infekterat. Hur går dina tankar runt det här?

09 Nov

Om valfrihet och ansvarighet.

För fyra år sedan hade vi just flyttat till Orem då det var dags för val. Jag kommer ihåg hur diskussionerna gick och hur den svenska medierapporteringen i vissa fall verkade komma från ett annat land än just USA. Obama var Gud och Mitt Romney var den religiösa fanatikern som representerade ”vit kränkt man”, hur kunde han ens vara i närheten av att vinna valet?! Hur som helst vann Obama med nöd och näppe och svenska journalister kunde andas ut. Som vi alla vet är Nobels fredspristagare en fantastisk politiker och ekonom. Möjligtvis hade han varit bättre om han var Michelle Obama. Allt som inte funkar är familjen Bushs fel. Eller förresten, det är nog alla de andra pickadollälskande vita männen som är ansvariga. (Ironisk? Jag?)

I morse vaknade jag till nyheten att Trump leder presidentvalet och att chansen/risken att Hillary Clinton vinner inte är särskilt stor. Med tanke på hur nyhetsrapporteringen har gått till här i Sverige den här gången måste det tyda på valfusk eller något annat galet, eller hur? Jag har kikat in på de svenska tidningarnas förstasidor och har sett rubriker som till 85% handlat om att Clinton är det självklara valet och till 15% har handlat om att Trump är galen. Det skulle innebära att över hälften av USAs röstande befolkning är idioter eller att många av Hillarys supporters lät bli att gå till valurnorna. Ja, det kanske finns någon annan förklaring, men det är inte troligt.

Jag gillar inte Trump. Jag gillar inte Clinton. Jag gillar inte Obama heller. Framför allt gillar jag inte det svenska ”etablissemangets” benägenhet att bestämma vad människor borde tycka och tänka. Jag tycker mig se en tendens till hur parallella historier utspelar sig mitt framför ögonen på mig och alla andra. I den ena världen utspelar sig ett Hollywooddrama med påhittat manus där journalisters önskan om hur världen borde se ut är bakgrundsstoryn. I den andra världen utspelar sig verkligheten.

Allt jag kan säga nu är ”God bless America”. Peace.

06 Nov

I tacksamt minne bevarad…

5_1

Alla helgons dag, Festum omnium sanctorum.

Idag tog jag med mig en av Exploriusstudenterna och äldsta dottern på själavandring. Ja, egentligen var det väl mer så att vi klädde oss varmt och någorlunda regnsäkert för att sedan ge oss ut på kyrkogården för att uppleva Sveriges kanske vackraste högtid. Jag uppskattar seden att hedra alla som gått före oss.

Kyrkogården var så vacker trots att regnet öste ner och jag skickade tacksamma tankar och små ”minnesmeddelanden” till mina släktingar och vänner som inte längre finns med oss. Det blev en så fin stund. Efteråt gick vi hem till min svåger och bjöd alla i huset på nybakad lusselängd, pepparkakor, clementiner och varm choklad med grädde. Minnen skapas med hjälp av alla sinnen.

11 Okt

Jag kan inte välja!

I vanliga fall hör man mest ”Pest eller kolera?”, men vad händer när man får två fantastiska alternativ serverade och bara får välja det ena? Prioriteringsordning? Ego, familjen, kostnad, tidsåtgång, konsekvenser… Har du någon bestämd ordning, eller är det olika beroende på situation?

07 Okt

”Age is but a number.”

Jag läste härom dagen en artikel om Marianne Rundström och hennes nya bok ”Passé: de ofrivilliga pensionärerna” som handlar om den svenska synen på åldrande och den åldersnoja som finns i vår kultur. Det var så intressant, särskilt med tanke på att jag just hade påpekat hur jag upplever att kvinnor i USA som satsar fullt ut på sina barn då de är små mycket väl kan börja göra ordentlig karriär i 40-årsåldern då barnen börjar klara sig själva. Tankarna om mitt eget åldrande kommer alltid upp runt födelsedagen, något som jag tror är ganska naturligt. Är jag verkligen slut nu? Tja, som barnfabrik funkar jag inte direkt längre, men jag tror nog att jag ännu har mycket att tillföra samhället. Dessutom är den påhittade bäst före-åldern 65 år, eller 67, inte längre gångbar med den politik och ekonomi vi har att leva efter här i Sverige.

Snart ska jag till min gamla elev som numera jobbar som frisör. Hon är särskilt duktig på färg och jag har tänkt be henne spara allt mitt naturliga hår vid rötterna och färga in det andra, kanske i någon snygg ombre, så håret kan fortsätta växa ut utan krav på denna ständiga omfärgning. Vi får väl se om jag trivs med att vara ”naturligt grå”… Jag har hållit på att ändra hårfärg sedan de tidiga tonåren med olika toningar, så jag kanske blir för uttråkad av att bara låta håret vara. Vi får se!

I samband med ålder diskuteras det ofta att män blir snyggare med åren och att kvinnor bara blir gamla (med betydelsen ”förlorar sin skönhet”). Är det så?

Blondies Debbie Harry är en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett. Hon har nog gjort både det ena och det andra för att behålla sitt utseende, något som kanske inte varit helt lyckat.

7_1

7_4

Julianne Moore har alltid varit supermegasnygg, och det är hon fortfarande ”trots” sitt naturliga åldrande och osminkade ansikte.

7_2

Sedan är det förstås min favoritskådis någonsin, underbara Emma Thompson, som bara blir snyggare med åren.

7_5

2014 National Board Of Review Awards Gala - New York

04 Okt

Att balansera.

3_3

Där sitter du, lilla pilfink, och balanserar på en solros medan du blickar ut över ”sjönen”. Dina vänner sveper bort från cypresshäcken mellan mina föräldrars och grannarnas hus i hög fart, men du gungar på den där solrosen till synes oberörd. Jag avundas din förmåga att hålla dig kvar trots att det svajar rätt bra där uppe på toppen. Balans är något vackert och åtråvärt, något att längta efter och något att njuta av då den infinner sig.

Helt plötsligt är hösten verkligen här på riktigt. Det är kallt om näsan och termometern orkar sig inte ens riktigt över 10° då solen ligger lågt och skuggorna blir längre och mörkare. Själv drar jag på mig Fars ganska fula röda fleecetröja med inkamönster för att slippa frysa. Jag kommer ihåg den fantastiska bomullströja med liknande mönster fast i vitt och pastellfärger som jag stickade med hjälp av en enkel stickmaskin på gymnasiet. Den var fin.

Idag har alla andra varit ”någon annanstans” och jag har fått filura på både det ena och det andra. Sista kvinna att lämna efter den mysiga familjehelgen var lillasyster som flög tillbaka till Umeå, studierna och pojkvännen. Grannarna, familjemedlemmarna här på Sturkö och de utflyttade barnen har fått kanelbullarna som bakades i går och som jag ändå inte kunde äta själv. Jag vet inte om min känslighet för vete ska anses vara en förbannelse eller en välsignelse, men doften av nybakta bullar kan ingen förbjuda mig från att njuta av.

Idag går renoveringen in i ett nytt skede. Brorsan är tjänstledig fram till jul och det finns förhoppningar om att julen kan firas i det som då kan kallas ”vårt nya hem”. Jag älskar ron som fyller mig då jag är där och jag är tacksam över att vi kan få chansen att bo på ett sådant fantastiskt ställe. Tänk så bra man kan ha det också mitt i ett kaos.

Jag talade med min kusin länge, länge idag. Han är 3/4 svensk, född i Sverige, men har mest bott i USA. Han är gift med en amerikanska, har tre ganska små barn och bor och jobbar sedan flera år i Stockholm. Kusinen ville prata lite om hur det går att acklimatisera sig efter att ha flyttat mellan USA och Sverige, hur våra barn har tagit det och om det finns något att fundera lite extra över. Jag berättade att jag tror att det löser sig, det där med att hitta rätt där man befinner sig, och att det jag alltid saknat då jag flyttat är människor som blivit kvar. Saker betyder ingenting. Att uppleva världen ur olika perspektiv för mig däremot framåt.

Idag hade jag också förmånen att få träffa en av de två Exploriusstudenter som jag ska hålla ett litet extra vakande öga över det här året. Hon kommer från Bangkok och hade specifikt frågat efter att få komma till en gård ute på landet i Sverige. Nu bor hon verkligen mitt ute i ingenstans. Hon får cykla till bussen och åka långt till gymnasiet där hon går. Det finns möjlighet att hjälpa till med får och höns och nätterna är verkligen tysta till skillnad från hur det var i lägenheten på tjugonionde våningen i Bangkok där hon bott fram tills nu. När jag intervjuade henne och hennes värdföräldrar tänkte jag på hur olika förutsättningar vi människor har och hur olika vi är. Vad är du villig att offra för att hjälpa till att göra någon annans liv bättre? Hur balanserar du borden, måsten och viljor?

30 Sep

Vad strävar du mot?

30_1

Foto: Peter Lindbergh

Supermodeller är något som fotografen Peter Lindbergh sägs ha varit med och ”uppfunnit”. Han fångade 90-talets skönheter på ett sätt ingen riktigt hade gjort förut med sina svartvita bilder och var med och gjorde bland annat Naomi Campbell, Helena Christensen och Cindy Crawford till de superkändisar de var, och väl fortfarande är. Lindbergh gillar inte hur fotografier manipuleras nu för tiden och vägrar hänge sig åt dylika dumheter. Just nu visas hans verk i Rotterdam på Kunsthal och jag vill verkligen se dem! När utställningen stänger i februari kommer den att resa runt, så har jag tur hamnar den någonstans där jag kanske håller till lite mer ofta.

När jag såg några av bilderna som är med i utställningen fick jag flashbacks till Veckorevyn på 80- och 90-talen och det går inte att tänka på det utan att bli lite arg, mest på mig själv och på det sätt jag lät mig påverkas av media (läs: magasin riktade till unga kvinnor).

Jag brukar säga att jag inte orkar lägga energi på att göra saker och ting ogjorda då det ju ändå aldrig går att göra något åt val man gjort i efterhand. När man väl har ryggsäcken på sig kan man inte trolla bort den, men man kan välja att fortsätta fylla den med innehåll eller ta av sig den. Jag har ändå en önskan om att våra barn inte ägnar lika mycket tid åt självförakt och att odugligförklara sig själva så som jag har gjort genom åren. Jag har ägnat så mycket tid åt störda tankar om hur tjock, fet och ful jag är att det inte är roligt. Jag kan alla knep på hur man låter bli att äta utan att någon ska upptäcka det. Jag har kunskap om i princip alla ”dieter” och teorier om kost som presenterats sedan åttiotalet och framåt. Jag har också kommit till insikt om att jag, precis som alla andra människor, duger som jag är. Jag har naturligtvis en plikt mot mig själv att ta hand om den kropp som blivit mig given. Alltså, kost och motion är viktiga delar för hälsan, men jag blir inte en bättre medmänniska om jag väger 56 kg än om jag väger 86.

Skönhet av olika slag är viktigt. Vad vi reagerar på skiljer sig dock åt till viss del. (Solnedgångsbilder reagerar dock tydligen folk i olika kulturer i princip alltid positivt på.) I alla tider har människor förskönat sig själva genom olika typer av smink, tatueringar, peruker, kläder och under senare år anabola steroider, fotofilter, bröstimplantat och permanenta lösögonfransar. Fenomenet är knappast nytt och det är viktigt att komma ihåg. Att det läggs ner sådana otroliga mängder tid och pengar för att få till den vackra ytan, vare sig det gäller hem eller utseende, är däremot nytt. Kanske var Peter Lindberghs bilder del i processen som fått oss att hamna där vi är idag, kanske inte. Jag följer utvecklingen med stort intresse och försöker samtidigt balansera vikten jag själv idag lägger vid yta och utseende. Kanske är det närheten till döden som gjort mig ännu mer fokuserad på att ägna livet åt det som verkligen betyder något, kanske är det ren mognad. Jag fyller ändå 46 år om en vecka…

Hur tänker du om det här?