26 Sep

Här slutar allmän väg.

Jag undrar hur många gånger jag har sett den här skylten. ”Här slutar allmän väg”… Vi barn blev instruerade om att uppföra oss, inte sätta tårna innanför stenmuren borta på näset, inte störa någon av grannarna eller göra något för att uppröra någon då vi tillbringade somrarna i Bredavik på Sturkö. Jag tycker att vi var ganska duktiga på att lyda dessa instruktioner. En sommardag cyklade en av grannkillarna och hans kompisar förbi och ropade ”Mormondjävlar!” och jag funderade en stund på hur snacket gick hemma hos dem för att leda fram till detta, ja, vad? Förolämpande? Konstaterande? Skojiga utrop? När man inte längre befinner sig på allmän väg är det kanske okej att uppföra sig hur man vill och säga allt man tycker utan att ta ansvar för konsekvenserna?

Kanske har jag missat att en sådan här skylt sitter över hela cyberrymden? Min make är expert på att utnyttja rätten att uttrycka vad han vill hur han vill både då han befinner sig på sin egen mark och på allmänna vägar. Bjuder man in till diskussion får man väl tåla sanningen oavsett hur den framförs? Och vet man att man har sanningen är det väl ens plikt att upplysa alla andra att de kör på fel sida vägen?

Befinner man sig idag på allmän väg gäller det att man håller sig i rätt fil och att man kör med rätt bil. Poliser, sjukvårdspersonal och lärare drunknar i byråkratiska fjantigheter, allt för att kunna friskriva sig den dag någon har kört i diket. Bilarna som har tilldelats dessa tjänstemän håller inte måttet. De låter en inte ens komma upp i rekommenderad hastighet och händer något oturligt kan man vara rätt säker på att ingen kommer till ens undsättning även om man vänt sig ut och in för att försöka göra rätt, köra på rätt sätt, sköta bilen enligt konstens alla regler.

En lärare i min bekantskapskrets lade ut ”Ingenting i lagen säger att vi ska ha föräldramöten” på sin Facebook. Hur kommer det sig att folk är mer stressade och utbrända än någonsin? Har statens vägunderhåll och fordon tappat stinget? Ska vi skylla alla problem på våra vägar på Putin och Trump? Eller alla vita män, förresten? Jag vet inte, jag. Nu ska jag iallafall gå och lägga mig och sova och hämta lite kraft inför morgondagen. Det kan jag behöva. Peace.

 

26 Sep

Ljuvlighet.

Så fin denna lilla människa är! Jag är glad över att hon är här och så otroligt tacksam. Kärlek vid första ögonkastet. Tur det, för sedan var det dags att byta bajsblöja.

Här hemma väntade ett nytt, fantastiskt arbetsredskap som jag hoppas ska kunna följa mig några år framöver. Trots att jag är både glad och tacksam över detta är det ändå träffen med bebisen som kommer att vara dagens tacksamhetsvinst. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?!

23 Sep

Brustna toner

Musiken tystnade
Den talade inte längre hennes språk och kunde inte heller förstå henne
Trösten hon hade hittat i tonerna hade tappats bort och hon irrade omkring i jakten på dem
Emellanåt hördes ett förfluget ackord, en harmoni som hörde hemma på en annan plats, i en annan tid
Hon ville fånga dem, väva in dem i sitt vardagstäcke där de hörde hemma
Om hon bara kunde komma ihåg vaggsången skulle kanske allt ordna sig

22 Sep

Till dig.

Nu är hon här, den lilla vi har väntat på! Hon är liten och perfekt, en fin blandning av sina fem bröder. ”Det ska bli mest spännande att se hurdan hon blir”, sa min bror då han vilat ut igår efter förlossning och de första viktiga lära känna- timmarna. Det tycker jag också. Välkommen, lilla själ! Du är älskad.

Så fortgår livet. Naturen lägger sig för att sova, men vi måste fortsätta kämpa på. En av mammas väninnor kommer ganska ofta och hälsar på. Hennes livshistoria tror jag knappt någon orkar ta till sig fullt ut, det blir för jobbigt. Trots det är hon här och nu, gör fina saker för andra och gör allt för att hennes familj ska ha det bra. Häromdagen sa hon till mig att det gäller att lära sig att när livet är vackert så måste vi tanka energi, för de mörka dagarna kommer garanterat. När mörkret lägger sig över oss får vi ta fram ficklampan som vi laddat upp i förskott. Jag tycker det var en så fin liknelse och dessutom känner jag igen mig i den. Tacksamhetsdagbok, kära du! Jag kan inte nog betona vilken skillnad en sådan kan ge vår livskvalitet.

20 Sep

Minnenas galleri 2016.

Min väninna sammanställde sina föräldrars alla diabilder till ett bildspel inför deras femtioåriga bröllopsdag. Hon ägnade hundratals timmar åt att sammanställa mängder av bilder till ett 43 minuter långt bildspel. Trots att hon är en ”riktig” fotograf kunde hon konstatera att då man tittar på foton i minnenas galleri bryr man sig väldigt lite om kvalitet på fotografier och väldigt mycket om vilka som syns på fotona. Nu när jag försökt välja bara ett foto per månad förstår jag precis vad hon menar med det! Minnen sitter ibland i vackra omgivningar, men mer ofta i vilka som syns i rutan och vilken känsla man får.

18 Sep

Allrummet/korridoren uppe.

Idag är det BF för bebisen, så brorsan passade på att göra klart golvet uppe i helgen. Jag tycker det är så fint! Dessutom känns det revolutionerande fantastiskt att inte behöva trampa i sågspån varje gång man kommer upp på övervåningen. Isoleringen gör att det inte längre blir några kallras, så sammanfattningsvis kan man säga att jag är mycket tacksam över de senaste framstegen.

SparaSpara

16 Sep

Grattis.

Allt känns lite halvdant och det mesta är lite halvfärdigt häromkring. Det är okej, det är så det är nu. Någon som aldrig har varit halvdan och aldrig kommer att bli är vår äldsta dotter. Häromdagen fyllde hon nitton otroliga år. Jag vet inte hur tiden liksom sprang förbi så vi hux flux var här. Nu är hon i alla fall på väg mot tjugo. Någon mörk och dassig dag framöver åker hon och jag på en spa-utflykt tillsammans för att fira livet. Det längtar jag redan lite till.

Jag och kameran har svårt att komma ihåg varandra och det blev inte många foton tagna då det gällde. Eftersom dottern är precis lika glammig som Katrin Zytomierska firade vi födelsedagen tre gånger, varav två gånger på en ö i skärgården och en gång i kulturmärkt lyxstudentlägenhet. Du får helt enkelt tänka dig precis hur bra det var.

Jag bakade inga sju sorters kakor, men en Red Velvet-tårta blev det liksom snickersrutor, chocolate chip cookies och vaniljbullar. Å andra sidan fanns det sedan allt från glass, vindruvor och Ballerinakex till Marabou Schweizernöt på födelsedagsbuffén, så det kanske räknas som bonus?

Vill du veta precis hur det såg ut i köket dagen efter sista festen kan jag bjuda på en efter-bild.

Dessutom kan jag bjuda på en före-bild från korridoren uppe i hallen då den sakta men säkert närmar sig dörrar, golv, tapeter och färg. Det kommer att bli ännu bättre än jag tänkte mig i vintras. Jag ser verkligen fram emot att få tillgång till hela huset! Lite i taget.

12 Sep

Och mitt i min märkliga vardag…

… var det äntligen dags att få träffa en av mina favoritgrannar någonsin, tillika en fin vän. Orem ligger kvar, M och hennes familj bor kvar, men ingenting kan bli som det var. Allt har sin tid, det bara är så. Jag är oändligt tacksam över allt våra familjer kunde dela under åren på Carterville Road. Vilken skatt alla dessa minnen är! ”Great minds think alike”, så vi hade båda tagit med nödvändigheter till den andra familjen. Candy corn, mintchoklad och diverse pumpkin spice-kryddade godsaker ligger nu i skåpen här hemma. Fint!

Jag har svårt att ladda upp bilder i full storlek till bloggen, så trots alla färger i Nyhavn, rosor på kind och solsken i blick får det duga så här.

Jag kommer inte ihåg var jag stal den här bilden även om jag hittade den för bara några dagar sedan. Tiden går fort och jag tänkte att du kanske liksom jag har en tendens att skjuta upp saker och ting till sista stund. Kanske borde jag läsa igenom listan och sätta upp lite julmål fast det känns som att julen inte ens kan existera i mitt huvud samtidigt som tolfte september?