27 Aug

Tid för nystart.

Hösten är min favorittid på året. Jag känner många som har ångest inför att gå tillbaka till jobbet, gå tillbaka till skolan, börja nytt eller fortsätta samma gamla vanliga tunga, så jag är tacksam över hoppet jag känner. Den här sommaren har känts evighetslång, men nu är den verkligen över. Hög luft, skiftningar i färger, färre turister, nya tidtabeller, nya öppettider och inte minst chans till något nytt, något annat, något mer innerligt…

Att vara människa är komplext. Vi har så mycket gemensamt och ändå känner man sig sällan riktigt nära någon annan. De basala behoven är desamma och på olika sätt och med olika framgång lägger vi förmodligen vårt största fokus på att tillfredsställa dessa. För oss som slipper svälta, har någonstans att bo och allt det andra nödvändiga finns det möjlighet att dessutom fylla våra liv med något mer, något större, något mer spännande. I dagens Sverige verkar väldigt många vara stressade över just denna bit. Det finns för lite tid, pengar och möjlighet till allt man skulle vilja göra! Sociala medier visar andras bara delvis sanna verklighet. Trots det jämför vi våra dokumentärer, de där som ligger helt öppna och ofullständiga för våra egna ögon, med dessa sagor. Jag har själv varit på botten och vänt. ”What doesn’t kill you makes you stronger” har visat sig stämma rätt bra. (Kanske inte fysiskt, men mentalt.) Jag har genomskådat bluffen. Ingenting är perfekt. Detta liv bjuder mest på enhörningar, men det betyder inte att vi inte kan ha det bra!

Jag har haft lång tid på mig att planera för just idag, måndagen den 27 augusti 2018. När det nu visar sig att jag inte alls har full koll eller vet precis vart jag är på väg är jag kanske lite besviken, men inte förvånad. Vill man ha specifika resultat är det i princip nödvändigt att göra något slags plan, sätta mål och delmål, ifrågasätta sig själv och sin omgivning, bekräfta vilka som kommer att ingå i ens stödgrupp och bestämma hur lång tid man har på sig för att nå fram. Jag tar stödgruppen för given, men annars har jag inte uppfyllt något av dessa krav. Jag har surfat runt efter utbildningar, kollat på fasta lärartjänster, uppdaterat min LinkedIn-profil till bonde, fortsatt rensa, pratat med familj, vänner och högre makter, funderat fram och tillbaka. Innan veckan är slut ska jag använda mitt ”tomma utrymme” (se bilden längst upp) till att få tummen ur. Fokus! Motivation! Ögonen riktade framåt, uppåt och inåt! Ja, det sista blir kanske det svåraste, men jag vet att det går.

Lycka till, du! Hoppas att din höst blir fin, att det finns sådant som lyfter dig, ger dig livslust och hopp. Livet är för kort för att slösas bort.

Huvudsaken är att man är gripen av livet,
gripen av de möjligheter man har och kan förverkliga…

Att arbeta
och gå upp i nuet
och allt som är gott och härligt.

Att man gör saker
som är präglade av ens vilja, tanke och känsla…

Carl Malmsten

24 Aug

Betraktelse över ett meddelande som aldrig skickades.

Sorgen har lättat, gör mindre ont, men finns alltid med som en mjuk filt. Häromdagen åkte vi över Königsee och gick av i St Bartholomä för att strosa omkring i den vackra naturen vid den kända bergssjön. Åt alla håll bjuds man på spektakulära vyer, vare sig man tittar upp, ner eller rakt fram. Jag tog den här bilden för att förstärka minnet, en hjälp som kan bli användbar i vinter då det slaskar vid en plusgrad och årets evighetslånga sommar känns som en disig dröm. Min första impuls var att skicka bilden till mina föräldrar. Då flöt den upp till ytan igen, den där sorgen. Varje gång jag tänker att den gått över inser jag, om och om igen, att den ju faktiskt aldrig försvinner. Jag har lärt mig att möta den nu och gråter sällan, men faktum kvarstår… Mina föräldrar finns inte längre tillgängliga i nutid. Jag fokuserar på att vårda deras minne och att sprida det goda de båda hade med sig till den här världen. Och när jag nästa gång får en impuls att skicka ett meddelande till någon av dem får kanske just du vara mitt bollplank. Peace.

19 Aug

Klaus Leidorf, från luften.

Jag har älskat att fotografera ända sedan jag gick en FA-fotokurs (Fria Aktiviteter) i högstadiet. Då hängde jag aldrig med då det gällde slutartid och bländarinställningar, men skolan tände åtminstone glöden till mitt fotointresse.

Efter åratal av fotograferande av barn och allt annat i mitt liv, timmar framför Photoshop på datorn och alla sidor i barnens fotoalbum har jag landat i att jag inte jämt behöver älska att fota. När det gäller dokumentation duger telefonkameran bra, men när lusten faller på är det roligt att experimentera med min Canon. Härom dagen var vi på Deutsches Museum och såg en fotoutställning av Klaus Leidorf. Alla foton är tagna från luften och är så fantastiskt vackra! Se själv:

Den sista bilden är ett collage av många fotografier. Alla foton tagna av Klaus Leidorf.

Jag blev verkligen inspirerad och lovade mig själv att tänka ett steg till när jag jobbar med kameran den närmaste tiden. Det har redan lett till åtminstone några lite roligare stunder med min kamerakompis och jag hoppas på många fler!

17 Aug

Här och nu.

Se på din värld,
allt som finns runt omkring dig.
Se på din värld,
förundras varje dag.
Se på din värld,
lyssna på skratt och sånger.
Se på allt underbart som världen har.

Text: Rolf Gravé

Det är verkligen läkande att ha den här texten som ledord. NU förlorar sitt stressmoment och låter mig landa där jag befinner mig, allt utan att nödvändigtvis vara på väg någon annanstans. Så tacksam jag är över att klara av detta! ”Bättre och bättre dag för dag.”

14 Aug

Tack alla goda vänner!

Jag är tacksam för vänskapsboost som jag har fått ta emot de senaste veckorna. Jag har påmints om hur viktigt det är att vårda relationer och jag har känt mig lyft och stärkt av några vänner som orkat följa med mig under lång tid och genom flera ganska turbulenta år.

Vänskap är en färskvara ibland och andra gånger något som blir ”bättre och bättre dag för dag”. Någon som varit en daglig del av ditt liv under lång tid kan plötsligt försvinna, kanske för alltid. Gamla vänner kan komma att ta ny plats i vardagslivet och goda vänner kan rinna genom fingrarna som riskorn för att plötsligt vara som bortblåsta. Saknad efter vissa vänner väcker nostalgisk magsmärta, andra vänner kommer du inte ens ihåg namnet på efter några år. Det är märkligt, det där, och ändå naturens gång. Om jag rensar, vattnar och vårdar gör jag min del, resten får den andra parten och naturen sköta. Och det är just det som ger mig hopp. Hur tänker du om vänskap?

Slutligen en bild på mina allra bästa vänner, de som känt mig närmast och i vissa fall längst. Jag kan inte i ord beskriva hur coola de är. Folk skulle ju kunna tro att jag överdrev. Peace.

07 Aug

On and on and on and on…

Nu blir skuggorna längre och kvällarna börjar trevande bjuda på välbehövlig svalka och det mjuka sensommarmörker jag älskar så mycket. Den här sommaren har inte varit som någon annan, någonsin. Jag vet inte riktigt vad som hände, men allt känns som en märklig dröm. Exotisk värme, torr brunn, höstfärgade löv i juli, Utahfärgat gräs i trädgårdar och dikeskanter, poolvarmt vatten i Bredavik, besök till mammas grav och fars skog, bortflyttad dotter, hälsoproblem, nästan inga grillkvällar… Jag hoppas att hela det svenska folket har kunnat tanka D-vitamin i mängder så vinterdepressionerna kan hållas stången!

Äntligen har vi gått igenom allt vi hade med oss hem från Utah och det jag fått med mig hem efter mamma och far. Det tog bara två år, hahaha. Nu är det bara resten av flyttkartongerna som står ute i ladan kvar. Vojne! Lite tjatigt, kanske, men hur mycket kan man egentligen samla på sig? Tydligen mycket mer än man behöver, det är då ett som är säkert. Jag har varken organiserat enligt KonMari-metoden eller enligt Margareta Magnussons Döstädning, men mitt system har ändå varit välorganiserat. Jag skriver jag och mitt, inte vi, då det här har blivit mitt ansvar. Jag har försökt att inte ta beslut åt de andra familjemedlemmarna, så de har fått köra visst finlir efter mina första genomkörare.

I arbetsrummet står nu en hel del plastlådor med lock innehållande pysselprodukter. Jag har även en flyttkartong för loppisgrejer, en flyttkartong för ”när barnen flyttar hemifrån”, en hög för sådant som har specifika mottagare och en svart sopsäck. Systemet funkar bra. Jag kan berätta att ju mer som gås igenom, desto mindre fördragsamhet har jag. Vi har alla bara 24 timmar per dygn att förfoga över och jag har redan allt jag behöver och mer därtill för att fylla denna tid. Det ska dock bli intressant att se vad som döljer sig i de kvarvarande kartongerna. Campingutrustning? Barnens gamla skridskor? Lego och andra leksaker helt klart, men säkert också roliga och spännande överraskningar! Låt sorterandet fortsätta…

01 Aug

Svettiga kvällstankar från Uttorp.

Min morbror har mestadels bott utomlands sedan 80-talet. Hans bild av Sverige är höljt i ett rosa skimmer och han längtar tillbaka till något som inte längre finns kvar. Ibland undrar jag lite över mig själv och min tendens att bli nostalgisk. Då får jag påminna mig om att det verkar som att vi människor begåvats med ett slags skyddsmekanism som sätter rosa moln på både det ena och det andra ju längre tid som rinner mellan broarna. Drägg har väl alltid varit drägg, men dagens drägg har onekligen vridit upp kaxigheten några varv. En av mina favoritlärare från högstadietiden blev ihjälkörd av ett par bensinslangare för tio år sedan. Jag kommer ihåg att jag blev chockad över hur något så fruktansvärt kunde hända i lilla Torhamn. Numera reagerar jag knappt då tonåringar skjuts ihjäl, men jag blev väldigt störd över en artikel i dagens lokaltidning BLT. Vad är det för muppar som gör såhär? Är jag nu officiellt så gammal att de rosa molnen tagit över mitt medvetande?

Vår lilla håller på att försöka övervinna sig själv genom att övningsköra. Jag är så stolt både över henne och mig. Ja, för jag vågar faktiskt sitta bredvid i passagerarsätet! Jag är så tacksam över den frihet som mitt körkort gett mig de senaste tjugonio åren. Tjugonio år? Tjugonio år! 9 juli 1989 fick jag den fina komplimangen ”Du kör som en kärring” och detta kärringkörande har tagit mig längre än jag någonsin hade kunnat tro. Nästa mål är att köra lite längre sträckor själv i vänstertrafik. Det kommer nog att gå bra när det väl är dags! Heja, heja.

Annars är jag mest tacksam över att äldsta dottern kom på den briljanta idén att köpa en sista minuten-tågbiljett hem till oss då det visade sig att hennes kontor i Göteborg var i det närmaste tomt. Hon bestämde sig för att ta med sig datorn och jobba hemifrån i några dagar. Hurra! Jag saknar vår stora pia, men jag vill ju att hon ska flyga högt och få stark vingmuskulatur. Den här balansen mellan att vilja släppa och hålla kvar är mycket svår för mig att jonglera med. Hur känner du?

29 Jul

Ibland är himlen varken oskyldig eller blå.

När vi körde över Möcklösundsbron i fredags möttes vi av en solnedgång som slog mig i magen. Ja, det låter kanske negativt, men var något helt annat. Vilka färger, vilken kraft, vilket oerhört vackert avslut på dagen! Jag har upplevt mängder av vackra solnedgångar i mina da’r. Trots det fortsätter jag förundras varje gång solen håller på att lägga sig nedanför horisonten. Jag tar inte alltid omvägen runt Bredaviks brygga som jag gjorde just i fredags, men känslan finns där. Jag läste om någon global undersökning om hur människor definierar skönhet och solnedgångar smäller visst högt oavsett kön, ålder och kultur.

Någon timme senare var det dags för blodmåne och den starkt lysande planeten Mars hemma i Uttorp. Detta himlafenomen gör sig inte alls lika bra på bild, men kanske får du iallafall en känsla av hur det såg ut här utanför huset.

Universums ofattbara oändlighet… Jag är glad över att detta ogripbara gör sig påmint då och då, särskilt då jag snöat in på något i-landsproblem som egentligen inte är värt en sekund av mina dyrbara tankar. Peace.